Alexitymi

Att inte kunna skilja ut eller sätta ord på sina känslor. Det är alexitymi. Nya ord är ofta abstrakta och därför svåra att ta in eller komma ihåg. Med alexitymi var det precis tvärtom; jag saknade det ordet utan att jag visste det.

Jag har ofta blandat ihop känslor som rädsla, sorg och skam. Alla tre har väckt samma reaktion i mig; jag känner mig som fem år och vill gömma mig.

Skam är en av de känslor som jag har brottats allra mest med genom livet utan att jag har förstått det. Som liten fick jag höra att jag borde skämmas eller att jag skulle skämmas. Det gjorde jag, men jag förstod inte alltid varför. Jag skämdes nog mest för att jag blev åthutad. Ungefär som en hund som varit på rymmen och får en åthutning när den kommer hem. Hur ska den kunna förstå att det var att sticka iväg som var felet?

När min mor var missnöjd med något jag hade gjort brukade hon säga att hon skulle lämna bort mig eller skicka iväg mig till en anstalt, där jag skulle få lära mig att veta hut. Nu vet jag att hon själv hade upplevt fasan av att skickas iväg, bort från föräldrar och syskon. Hon hade själv svårläkta sår och insåg säkert inte vilken skada hennes ord gjorde mig, men tog det mig hårt. Kanske var det för att jag inte förstod vad jag hade gjort för fel som jag fick för mig att det måste vara jag som var fel. Jag skämdes för att jag inte dög och kände mig misslyckad och otillräcklig.

Sedan dess har jag gjort allt för att duga. Som vuxen har skammen vaknat till liv så fort någon som betyder mycket för mig har blivit arg (även om det inte är på mig), eller fällt en kommentar som jag tolkat som kritik mot mig. Reaktionen sitter djupt rotad och kommer blixtsnabbt utan att jag själv riktigt förstår vad som händer. Då vill jag bara gömma mig. Jag blir tyst, drar mig undan och slickar såren i min ensamhet. Min omgivning förstår oftast inte alls vad som händer och varför jag reagerar som jag gör, vilket får mig att skämmas lite till. Själv har jag trott att jag har varit ledsen eller sårad, men nu förstår jag att det är min rädsla att inte duga, eller att bli lämnad och övergiven, som slår till och i sin tur väcker min skam. Det är skammen som får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna.

Detta mönster har jag burit med mig genom livet. Känslan är oerhört stark trots att situationen har förändrats: Jag är vuxen och det finns inte något reellt hot. Jag har försökt tackla problemet med kognitiv beteendeterapi under flera år. Det har bidragit till att bitarna har fallit på plats och jag kan förstå varför, men jag kommer fortfarande inte åt känslan genom att tänka annorlunda.

Jag har nyligen börjat tillämpa en annan strategi – att låta det som händer hända och vara mer omtänksam mot mig själv. Min inre kritiker kan få mala på, men jag lyssnar inte så noga. Den inre kritikern är en del av mig och jag kan inte gömma mig. Den får vara där och jag behöver inte skämmas för att jag känner som jag gör, eller reagerar som jag gör. Alla känner rädsla och skam emellanåt, om än i olika situationer. Det är mänskligt.

Det är ovant, svårt och tar tid, men det verkar faktiskt som att det gör skillnad att tillåta känslorna att finnas där och ta den plats de behöver. Det är ingen rocket science, utan handlar mycket om att våga stanna kvar, stå ut och acceptera det jag känner. Känslan kan vara obehaglig, men är inte farlig och ”hotet” finns bara i mitt huvud. Livet gör ont ibland. Om jag försöker komma undan eller kämpar emot kommer kampen bara pågå längre. Ungefär som i kampsport, där det gäller att använda energin på rätt sätt. Det handlar inte om att vara starkast och det är lönlöst att hålla emot. Det gäller även det som gör ont och är jobbigt. Ge efter, ta in, tillåt och acceptera.

Jag övar på att vara i nuet (det jag tänker om igår eller imorgon är bara tankar i mitt huvud), att vara mer omtänksam mot mig själv och mina behov och att inse att det är mänskligt att misslyckas emellanåt.

Det finns ett ord för det här också. Det kallas självmedkänsla.

Högkänslig – de goda sidorna

Jag är känslig för exempelvis lätet från skäggstubbskliande och osynliga smulor i sängen. Det är en känslighet som delar världen; Det kan driva den högkänslige (mig) till vansinne medan övriga (sambon) tycker att det är den högkänslige som är irriterande. Men, att vara högkänslig betyder också att jag kan titulera mig livsnjutare.

Somliga individer, de som jag kallar kategoriska, uppfattar världen som antingen-eller. Bra eller dålig, svart eller vit, rätt eller fel. Kaffet är gott eller odrickbart. Punkt. Jag tror upplevelseskalan hos en högkänslig person har en finare gradering. Jag kan också uppfatta kaffet som gott eller odrickbart men har många nyanser däremellan. Min bedömning är snarare en helhet av rostning, färskhet, malningsgrad, kaffemaskin, vattenmängd, temperatur och tid på dygnet. Kaffe är inte bara kaffe, det är en upplevelse.

Den insikten, eller nyanseringen, har jag inte alltid haft. Jag övar upp den gradvis. Vissa kanske skulle kalla mitt resonemang för snobberi. Själv är jag glad att jag har upptäckt att kaffet (och livet) har så många nyanser och att jag kan öva mig i att känna dem. Det är den goda sidan av att vara högkänslig.

Kanske har högkänsliga personer en förstärkare som ökar känsligheten hos sinnena. Min känslighet gör att jag känner minsta veck på lakanet i sängen, men också att jag ryser av välbehag vid beröring. Jag blir berörd, i dubbel bemärkelse. Jag känner obehagliga dofter lite väl enkelt, som dålig andedräkt, räkskal i grannens soptunna eller när glasen luktar våt hund. Men det ger mig också många angenäma tillfällen. Tänk så gott att känna doften av en enda ros från trädgården sprida sig i rummet, eller av after shave på kudden när sambon har klivit ur sängen.

Jag är känslig för små enerverande ljud, men kan också ”känna” ljud i kroppen. Jag har en speciell förkärlek för rytmisk musik. Jag skulle gärna se Stomp igen, en musikal utan en enda ton men med massor av medryckande rytmer. Det känns och jag bara ler. Musik ur en kraftfull ljudanläggning kan också kännas. Jag vill röra på mig, stampa takten, hoppa, headbanga eller dansa loss. Det är suverän medicin mot elände. Det är svårt att vara deppig någon längre stund om man kan släppa alla hämningar och verkligen dansa som om ingen såg. Jag dansar i och för sig gärna tätt intill också och njuter när det känns som att fötterna och kroppen bara följer musiken. Då är jag lättflirtad.

Jag är inte vare sig gastronom, connaisseur, eller särskilt begåvad, men jag har ärvt en känslighet. Jag övar på att använda den för att njuta lite extra av livets allra bästa stunder.

Löpsedlar som aldrig tryckts

Det hade varit roligt att be människor samla ihop sina bästa löpsedelsrubriker. Då tänker jag inte på sådana som de har läst, utan rubriker de skulle kunna ha skapat själva. Det hade blivit lite annorlunda memoarer.

Livet innehåller onekligen en del händelser som kunde ha sålt några extra lösnummer. Mina löpsedelshändelser är säkert många fler än jag vill minnas. Den värsta är kanske:
”Alla grisar överlevde när traktorn körde in i stallväggen.”
Inget jag är stolt över direkt. Men, helt ärligt, jag tyckte aldrig om att köra traktor. Det hände att jag gömde mig för att slippa, men den här gången hann jag inte undan. Nu var det bråttom att köra hö och jag hade flera balvagnar på släp. Rutten gick genom logen och sedan runt hela gården för att komma ut på fältet igen. Jag var orutinerad, djupt koncentrerad och fullt upptagen med att titta bakåt så att jag fick med mig alla vagnarna ur logen. Och rätade inte upp ratten i tid. Det gick inte fort och som tur var för grisarna var stallväggen rejält murad. Jag kom aldrig igenom(!), men traktorn stegrade sig mot väggen och skalade av all plåt på flera meters höjd (och bredd). Ingen kom till skada, men jag blev rejält omskakad och vad jag minns behövde jag inte köra traktor på väldigt länge efter det. De skrynkliga resterna av plåt på väggen var ett populärt samtalsämne i flera veckor.

En annan rubrik, från mer modern tid, skulle kunna varit:
”En död i halkolycka vid fiske.”
Ja, det bar sig inte bättre än att den lilla fisken, som var vid god vigör när den skulle kastas tillbaka i havet, dog när jag halkade på klipporna och satte mig på den. Det är oklart om den dog av smällen eller av blotta förskräckelsen. Det är möjligt att det var tur för mig att den var under, även om det inte kändes som om den dämpade smällen nämnvärt.

För några decennier sedan kunde det ha stått:
”Nödställd vindsurfare fick simma iland.”
Det var under mitt allra första försök. Jag just lärt mig att stå på brädan och hålla i seglet, men inte hur man gör för att vända. Detta var i Skälderviken och det sades att det var bara att hoppa av när man ville vända, eftersom det var så grunt överallt. Det gällde inte i hamnrännan, där jag hoppade av. Det var mina första femton minuter som vindsurfare och jag kunde inte ta mig upp på brädan från djupt vatten. Det var bara att simma tillbaka med bräda och allt. Det blev aldrig någon vindsurfare av mig.

På en skolresa i gymnasiet var vi i Stockholm:
”Elev inlåst på Kungliga Dramaten.”
Vi hamnade långt bak i kön till garderoben och när jag hade fått ut min jacka tänkte jag att det var bäst att göra ett besök på damrummet innan vi gick vidare. Kompisarna gick ut medan jag smet in. Jag blev väldigt förvånad när jag kom ut till en helt nersläckt lokal. Dörren ut till foajén var dessutom låst. Jag ropade och bankade. Efter en stund kom en securitasvakt och låste upp. Han har säkert sett konstigare saker, men han såg lite förvånad ut när jag stod på insidan. Jag har ingen aning om hur den konversationen gick, men det tog inte lång tid innan jag var ute igen.

Den sista (för den här gången) får bli:
”Mor skämde ut sina barn på biografen”
Sönerna och jag gick på bio för att se Kommissarie Späck. Det var sönernas val och jag var måttligt förtjust. Komedier är inte min favoritgenre. De är ofta inte så roliga, men OK. För deras skull. Man kan säga att jag blev glatt överraskad. Jag tyckte skämten var hejdlöst roliga och skrattade högt och länge på ”fel” ställen, åt saker som säkert bara var menat att vara lite småkul. Folk runt omkring måste ha undrat, men jag kunde verkligen inte sluta fnittra. Jag fullkomligt vred mig i stolen av skratt, tårarna rann och jag hickade. Det var inte längre bara filmen som fick mig att kikna, utan hela situationen. Sönerna tittade nog mer på mig än på filmen och sedan dess har de förstått vilken slags humor som funkar på mig. En del citat ur filmen har vi tagit med oss till familjens internkommunikation.

Ctrl – Alt – Del

Jag har kraschat, sörjt, vilat och lärt. Nu är det dags att bryta upp från invanda mönster och fundera över hur jag vill ha mitt liv. Det är nu jag ska lyssna inåt, för det är bara jag som vet, bara jag som kan och bara jag som bestämmer hur jag vill ha det resten av livet. Jag är förvisso bara en liten del av den stora helheten, men mina val och handlingar påverkar det som händer omkring mig. Det är nu jag ska börja leva slutet på min egen historia, den historia som jag vill kunna berätta om mitt liv på ålderns höst.

Aktiviteter har ofta en början och ett slut. Som en kurs eller en synundersökning. Det räcker att bestämma sig för att man ska ta tag i det, sedan rullar det på tills det tar slut. Att byta jobb, karriär, partner eller boende är en annan typ av intention. Det finns definitivt en början, men inte ett tydligt slut. Tanken är att det ska bli en uppdatering, något nytt och varaktigt. Resultatet ska på något sätt bli bättre än förut. Det kanske är därför som den sortens föresatser ofta är jobbigare att sätta igång. Vad är viktigast? Gör jag rätt? Vad ligger bakom min önskan att förändra?

Man vet ju vad man har men inte vad man får…. Det bekväma och bekanta känns kanske enkelt och tryggt för stunden, men för att få en förbättring på längre sikt krävs mod att göra något annat än jag alltid har gjort. För att komma någon annanstans måste jag ta en annan väg.  Istället för att backa tillbaka behöver jag stänga dörrar och gå vidare för att se vad som finns bakom kröken. Det okända kan vara min nya möjlighet.

Det är ett faktum att jag blivit klokare med åren. Tack och lov, får man väl säga. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre. De viktigaste lärdomarna i livet har ofta varit dyrköpta, även om jag förmodligen inte hade kunnat få dem till mig på något enkelt sätt. Jag har då och då upptäckt att jag har haft fel förebild, att det jag har hållit som ”sanningar” inte håller när jag synar dem i sömmarna och att jag har lyssnat mer till andras åsikter än till mitt eget hjärta. Det gör ont och skakar om, men insikten är nödvändig för att kunna göra mer hälsosamma val. Val som stämmer med mina värderingar.

Just nu är jag mitt i en förändringsprocess. Dags att ompröva vad som är viktigt och skapa en ny balans i livet. Det är många känslor och tankar som far igenom huvudet. Jag riktigt känner hur hjärnan bränner kalorier i sitt försök att tänka ut lämpliga strategier, bara för att i nästa ögonblick tveka, byta riktning och fundera i helt andra banor. Jag får jobba för att strama åt tyglarna och landa i nuet.

Ett enda steg i en annan riktning är början på något helt nytt. Jag har chansen att påbörja något nytt, som tar mig närmare mina mål och visioner. Den enda jag ska imponera på är mig själv. Jag behöver stanna upp och stämma av med jämna mellanrum, för att kontrollera att jag är på den väg jag vill vara och fortfarande är den jag vill vara. Jim Rohn, en amerikansk affärsfilosof, har klokt sagt ”Se upp med vem du blir på vägen mot dina mål”.

Det är längesedan jag omprövade mitt liv och gjorde någon förändring. Senast var när jag lovade mig själv att jag skulle dricka mer champagne. Då var jag nydisputerad och nyskild och gick ensam omkring i Bristol. Jag var på en post-doc-vistelse under ett antal månader, mest för att jag kände att jag inte vågade missa möjligheten. Jag saknade barnen, var ensam och osäker på om jag hade gjort rätt. Jag tror att mitt löfte till mig själv om mer champagne stod för att jag ville njuta mer, unna mig själv mer och ta varje tillfälle att fira. Det har blivit betydligt mer njutning, firande och champagne sedan dess.

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag har varit på samma väg alldeles för länge och kommit långt in på fält där jag inte vill vara, egentligen. Rädslan har dominerat, rädsla för att missa nåt (fear of missing out, FOMO), eller att inte duga. Jag har presterat, utan att tillåta mig att stanna upp, känna efter eller bry mig om hur det känns. Jag har drivits av andra (som jag trodde kloka) människors vilja och förväntningar istället för mina egna. Jag hade inte funderat igenom ordentligt vad jag ville och hade ingen egen plan. I min enfald trodde jag att det var smart att lyssna på andra. Den dyrköpta lärdomen blev att dessa andra människor hade sin plan, som går ut på att de ska förverkliga sig själva. Jag blev bara en bricka i deras spel. Även om jag inte visste exakt vad jag ville vet jag i alla fall att det aldrig ingick i min plan.

I min nu aktuella omprövning inkluderar jag både vad jag vill och vad jag inte vill. Jag vill bidra till en bättre värld både för mig själv och andra, men framför allt lyssna till min egen inre röst. Jag vill våga, satsa och ta chansen. Livet är för kort för något annat. Jag vill fortsätta njuta och fira (och dricka champagne). Jobbet är bara en liten del av livet och ska så förbli. Mitt nya löfte till mig själv är att jag ska skriva fler böcker. Det borde vara ganska enkelt – jag har inte skrivit en enda ännu.

Bättre begagnad

Alla åldras, varje dag. Det är en av de få saker som är rättvist i världen oavsett inkomst, socialt status, kön, ursprung, sexuell läggning och faktiskt även oavsett ålder. Hittills har det gått ganska bra, tycker jag. Ibland har jag visserligen blivit lite skrämd, som när jag såg en av barnens kompisar köra bil (han hade faktiskt fått körkort, den lille skiten) eller när jag insåg att min bror har fyllt 60. Det tar ett tag innan jag kopplar att det är som det ska vara. Tiden har faktiskt gått lika fort för mig, även om det inte känns så. Mina barn har också körkort och jag är inte 28 år längre, åtminstone inte biologiskt.

Att bli gammal är inget problem. Det är inget man behöver anstränga sig för, även om det i början av livet kändes som om tiden masade sig fram. Åren innan man fick börja skolan, köra moppe eller bil, handla på Bolaget, eller var gammal nog för att gå ut och dansa var fyllda av längtan efter nästa ”milstolpe”. Jag såg yngre ut än jag var så det var ingen idé att försöka komma in på ställen med högre åldersgräns. Det var först när jag närmade mig 30 som jag förstod att det kunde vara något positivt med att se ung ut. Nu har det inte hänt på säkert 25 år att jag har behövt visa leg.

Ålder är som bekant bara en siffra och det är att känna sig ung som kan kräva lite knep och arbete. Ett sätt är att inte tända i badrummet förrän efter frukost. De små lamporna vid handdukstorken ger tillräcklig ledbelysning vid det första besöket och då hinner jag räta ut ansiktet en aning innan jag ser mig i spegeln första gången. Ett annat sätt är yoga. Ja, inte under själva yogan då. Jag kan inte fälla ut knäna så där snyggt och avspänt i den sittande så kallade ’enkla positionen’ och långt mindre lägga upp foten på motsatt knä eller fälla överkroppen över benen. Det tar emot. Men efteråt känns det mjukt och gott i både leder och muskler.

Det finns krämer och rotborstar för hyn. Inte vet jag om det hjälper, men har man väl börjat använda dem vågar man inte riktigt sluta. Fast mest tror jag på att avsluta varje dusch med en kall avrivning. När jag var i tjugoårsåldern såg jag en äldre dam i omklädningsrummet (hon var garanterat över 50), som såg oerhört frisk och fräsch ut. Jag noterade att hon helt oberörd duschade kallt de sista sekunderna. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville se frisk och fräsch ut när jag var i hennes ålder. Sedan dess har jag hört många iiiih! och svordomar från människor som kliver in i duschen efter mig och får resterna av det kalla vattnet som inledning på sin dusch. Frisk luft, bastu och havsbad tror jag också är välgörande för rosor på kinderna och vacker hy.

Armhävningar funkar hjälpligt både som bröstlyftare och upphängning för grevinnegardinerna (överarmens baksida). Det är inte för inte som både bh:n och armträningen kallas för push-ups. Jag har gjort 20 push-ups de flesta morgnar sedan tonåren och vågar inte sluta med dem heller.

Jag vill ha kallt i sovrummet när jag sover. Då sover jag bättre och det är välgörande med en god natts skönhetssömn. Är det tillräckligt kallt ramlar täcket aldrig ner på golvet. Det håller man i av ren självbevarelsedrift. Så fort jag går ur sängen fryser sannolikt alla kvalster ihjäl. Ibland har nedkylningen av sovrummet under natten gått lite väl bra och det är kallare än i kylskåpet på morgonen. Det har faktiskt hänt att jag har använt sovrummet som extra kylskåp när vi har haft många gäster. Det har också hänt att det vattenburna elementet under fönstret frusit sönder, eftersom det var avstängt (och fönstret stod på glänt med 20 minusgrader ute).

Att vara nyfiken och aktiv, både fysiskt och mentalt, tror jag också gynnar det goda åldrandet. En av mina idoler är Dagny Carlsson, som började blogga när hon fyllt 102 år. Tänk att få vara så vital. Det önskar jag mig också. Nu har jag visserligen tjuvstartat med min blogg, men det kanske kommer något annat jag kan utmana mig själv med när jag blir 102.

Problemet är inte åldern i sig, utan när det tillstöter saker som gör att det svårt att leva det liv man vill eller kunna klara sig själv i vardagen. Att sköta sin egen personliga hygien och att kunna äta själv tillhör de saker som betyder mycket för känslan av autonomi.

Ibland tänker jag på hur jag kommer att se ut om jag inte själv kan plocka mina svarta hårstrån på överläppen och hakan. Det ingår knappast i hemtjänstens eller vårdens uppdrag. Jag undrar hur mycket skägg jag får egentligen? Och hur ska det gå för mina ömtåliga öron om jag inte kan vända mig själv i sängen? Jag får så ont i öronen om de viker sig under huvudet. Vågar man lita på att någon lägger mina öron till rätta när jag inte kan själv? Jag hoppas att jag funderar helt i onödan.

Vad är motivation?

Vad betyder motivation för dig? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den triggade mina funderingar. Jag har varit intresserad av motivation under flera decennier, men det var inte självklart att svara på vad motivation faktiskt betyder. Vad det är som får människor att göra som de gör?

Motivation är min inre drivkraft, som förmår mig att ta mig förbi minsta motståndets lag och eventuella hinder på vägen. Exempelvis kan min motivation att träna få mig ur sängen en timme tidigare, eller få mig att prioritera träningen framför läsfåtöljen, TV-soffan eller internet-surfandet. Motivationen får mig att välja vad jag ägnar min tid åt.

Daniel Pink, en amerikansk författare och föreläsare, menar att våra drivkrafter utgörs av ’Autonomy, Mastery and Purpose’, alltså den fria viljan, viljan att förkovra sig och önskan om att hitta en mening eller ett sammanhang med uppgiften. Jag instämmer. Motivation handlar inte om morötter och piskor utan om att kunna välja, att hitta svar på frågan ’varför’ och ha möjligheten att nå ett bättre resultat på lång sikt. Motivation kommer inifrån.

För mig är det skillnad på drivkraft (i.e. motivation), drift och lust. Driften är mer primitiv, omedveten och har en mer nödvändig karaktär än den drivkraft som utgör motivation. Jag måste vara frisk, men behöver inte vara särskilt motiverad för att känna att jag behöver äta, dricka eller sova. Valet är enkelt eftersom alternativet är en långsam död. Däremot finns det saker som tillfälligt kan motivera mig att hoppa över att äta eller sova, så som en onödigt bra bok eller en stormande förälskelse. Då gör jag ett medvetet val (eller vänta nu, hur medveten är man om någonting alls när man är förälskad?!). Motivation får mig att välja en av flera möjliga vägar, för att jag önskar ett visst utfall.

Lusten är förknippad med längtan och njutning och jag behöver varken tvinga eller motivera mig för att göra ett lustfyllt val. Jag gör det för att jag vill. Det krävs inte någon inre drivkraft. Exempelvis älskar jag att bada i havet, oavsett årstid. Det kan jämföras med sambon, som har mer drag av badkruka. Medan jag tämligen obekymrat kliver i det kalla vattnet och längtar till nästa gång så fort kroppen har torkat, står badkrukan kvar fullt påklädd på stranden och hoppas att han slipper närma sig vattnet. För att få en badkruka att doppa mer än tårna krävs det mycket lock och pock och mutor. Men att badkrukan blir motiverad (i.e. lockad eller pressad) att bada en gång är inte tillräckligt för att få honom att känna lust inför nästa havsbad.

Varför gör jag det jag gör

Mitt ’därför’ är i bästa fall ett resultat av kunskap, erfarenhet och egna värderingar. Att göra gott för mig själv och andra är en värdering som jag håller högt. Därför tycker jag bland annat att god hälsa och en hållbar miljö är viktigt. Det motiverar mig att exempelvis motionera och äta hälsosamt. När jag handlar väljer jag gärna ekologiskt eller miljömärkt, även om det är något dyrare, både för min egen skull och för omvärldens. Mina värderingar motiverar mig också att återvinna och sopsortera, trots ett visst omak. (Det har hänt mer än en gång att jag kört omkring med sopor i bilen i veckor för att jag glömmer att ta vägen om återvinningsstationen.) Jag är inte slavisk och inte alltid konsekvent, men jag mår helt klart bäst av att göra val i linje med mina egna värderingar.

Pengar är ett exempel på en yttre motiverande faktor som ibland fungerar. Om det kostar skjortan att leja någon som gör ett jobb kanske jag hellre offrar en del av min fritid, även om det tar mycket tid och jag helst hade sluppit. Ibland väljer jag att lägga tiden på att ringa runt för att jämföra priser. Att spara pengar skapar en känsla av tillfredsställelse. Att tjäna en (rejäl) extraslant på att jobba ett antal extra timmar kan också få mig motiverad. I båda fallen är jag beredd att satsa min tid för pengar och känner en viss tillfredsställelse med mitt val. Det finns dock en brytpunkt för när det inte längre är värt att lägga mer tid för att få mer pengar. Det är en intressant korsning mellan yttre och inre motivation, som kanske får ett alldeles eget inlägg på bloggen så småningom.

Motivation hänger också ihop med intresse. Visst vore det till exempel bra om jag själv kunde fixa mindre fel på min bil. Det skulle bli enklare och billigare än att lämna på verkstad. Men, jag kan inte, vill inte, är inte intresserad och inte heller beredd att lägga tid på att lära mig ens de enklaste saker. Jag kommer inte över motståndet. I det fallet värderar jag tid mer än pengar och lämnar bilen till någon som kan. När räkningen sedan kommer gäller det att påminna mig om att jag hade ett val.

 

Konsten att vara snäll

Ibland får jag intrycket att ”snäll” kan uppfattas som något på gränsen till mesigt. Mes vill jag inte vara. Som ung ville jag hellre uppfattas som lite kaxig, fräck och rolig (men jag var mer mesig än fräck). Det är först nu som jag tror att jag börjar förstå vad snäll egentligen innebär. Och hur svårt det kan vara.

När jag var liten användes ”vet hut” ungefär med betydelsen ’var snäll’. Åtminstone är det så jag minns det. Mina föräldrar kunde också säga ”uppför dig ordentligt” och jag tror att det betydde samma sak. I ordlistan kan man läsa att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är synonymer till snäll. Jag antar att det var det mina föräldrar menade när de sa att jag skulle veta hut. Helst skulle jag vara tyst också. Tyst och snäll.

Jag fick lära mig att vara lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig och har fortsatt att vara det. Jag har trott att jag har varit snäll. Trots det har jag ibland sårat människor, sagt dumma saker och betett mig illa. Det är sällan medvetet eller av elakhet, men det är inte snällt. Jag känner mig inte elak. Jag är ju lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig. Helt ärligt har jag ofta blivit förvånad att människor i min omgivning har reagerat med upprördhet på saker jag har gjort eller sagt. Jag förstod inte varför.

Därför tycker jag inte att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är detsamma som att vara snäll. Mina ”elakheter” kommer oftast helt oförberett både för mig och omgivningen, inte sällan när jag känner mig kränkt, trängd, besviken eller bara allmänt trött och grinig. Det är mänskligt, men knappast snällt. Tonfall, blickar och kroppsspråk kan i ögonblicket drypa av hat, missnöje eller tjurighet och det är lätt att själv missa det om jag tror att jag är snäll. Jag hör inte hur jag låter och förstår inte hur jag uppfattas.

Ju mer jag funderar på det desto mer tror jag att snäll borde vara ett verb och inte ett adjektiv. Snäll är inte en egenskap, eller en produkt av sådana, utan mer ett resultat av goda och osjälviska tankar och handlingar. I synonymordboken står det att även godhjärtad, hjälpsam, vänlig och välmenande är synonymer till snäll. Det stämmer bättre med min uppfattning, men nämndes aldrig av mina föräldrar. Hemma fanns det snarast ett fokus på konkurrens och jämförelse. Att prestera på topp var viktigt och genom att kritisera andra kunde man själv framstå i bättre dager. Följden blev att jag var en lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig flicka som jämförde mig med alla andra. Jag var inte alltid snäll, men jag var duktig och jag mådde inte bra.

Jag såg aldrig mina föräldrar bråka, men minns inte heller att jag någonsin sett dem kramas eller pussas. Deras relation var säkert inte kärlekslös, men hade tydliga drag åt det praktiska och platoniska hållet. Jag fick inte heller särskilt mycket kramar eller kärlek. Om jag anstränger mig kan jag påminna mig om ett fåtal tillfällen då jag fick tröst eller en hand att hålla i. När allt var bra var det tyst. Inget beröm, ingen uppmuntran eller belöning. Däremot minns jag missnöje, kritik och nedlåtande kommentarer. Det där drypande tonfallet,  avvisande kroppsspråket och den kritiska blicken  fick jag med mig på köpet. Jag tror inte att de gjorde det medvetet, det var helt enkelt deras sätt att försöka bibehålla en viss ordning och reda. Men det har gjort ont och orsakat en väldig massa oreda i mitt liv.

Jag har varit hård mot mig själv (och är det fortfarande ibland). Jag har anklagat, bannat och kritiserat mig själv, så som jag hörde mina föräldrar göra. Det har tagit mig dit jag är idag, på gott och ont. Det är först nu, efter en ordentlig krasch, som jag har fått upp ögonen för att det finns en annan sida av saken. Jag måste börja visa mig själv lite mer vänlighet och omtanke. Det talas mycket om compassion och att man ska visa samma medkänsla med sig själv som man skulle göra för en nära vän. Det är sant och ett klokt råd, men det är inte lätt om man har fått lära sig att vara kritisk, dömande och misstänksam även mot andra. Det blir ett slags moment 22.

Det är svårt att hålla inne med kritiken, acceptera och förlåta, tänka godhjärtat, agera med värme och vänlighet och visa medkänsla. Mot alla (inklusive mig själv). I alla lägen. Alltid. Det är lätt när man mår bra och nödvändigt när man inte mår bra.

Det finns så många klyschor, men i det här fallet är det uppenbart att det jag själv ger får jag tillbaka och varje misslyckande är ett tillfälle att lära av. Jag har en stor förbättringspotential och massor av tillfällen att öva, varenda dag.

Trött, tröttare, tvärnit

När jag var i 25-årsåldern sa jag ofta att ”sova kan jag göra när jag blir gammal”. I 35-årsåldern fick jag korrigera mitt eget talesätt till ”det är bäst att sova, annars blir jag inte gammal”. Nu är det kanske snart dags för en revidering igen: ”att sova på nätterna är en lyx när man blir gammal”.

Som 25-åring kunde jag vara vaken flera dygn i sträck. Det är klart att jag var trött, men det påverkade mig inte nämnvärt. Jag kunde gå till jobbet som vanligt och skjuta upp sovandet tills jag hade tid. Då kunde jag ta igen de förlorade timmarna genom att sova femton timmar i sträck (jag vet att det inte funkar så rent fysiologiskt, men det kändes så då).

Sen kom barnen och ju fler barn jag fick desto mindre sov jag. Sömn blev en hett eftertraktad bristvara. Mest på grund av att jag sparade sysslor som jag behövde få göra ostört av en eller annan anledning tills de hade somnat på kvällen. Det kunde dra ut på tiden och även om barnen snällt sov sina timmar fick jag inte alltid så många kvartar på kudden som jag hade önskat eller behövt.

Att kombinera karriär och småbarnsår är vanligt, men ganska korkat. Här har biologin och utvecklingen i världen kolliderat. Det är inte enkelt att få ihop livet på 24-timmar per dygn och allt som oftast var det sömnen som fick lida. Jag är prestationsinriktad och gick och la mig när jag var klar. Det blev en hanteringsstrategi som var svår att bryta, även om barnen blev större och ställde väckarklockan själva. Till slut hade jag skapat ett liv som krävde många timmar för att hinna. Som värst sov jag kanske tre-fyra timmar per natt under vardagarna. Jag tror på allvar att jag hade tur, som inte drabbades av stroke eller hjärtinfarkt under den tiden.

Allting tar förr eller senare ut sin rätt. Utmattning är allvarligt, men i de flesta fall inte livshotande. Det är kroppens sätt att dra i nödbromsen och tvinga till sig ett lugnare tempo. Jag kan inte pressa mig på det sättet längre. Det är som att systemet stannar och bränsletillförseln stryps.

Nu är jag ofta trött, eller tröttare, men kan sällan sova en hel natt även om jag försöker. Ibland kan jag inte hålla mig vaken en hel dag heller, även om jag försöker. Det är märkligt hur det kan bli.

Lektion i livsnjutning

Det duggregnade lite och jag hade inte tänkt gå ut. Det såg dessutom kallt ut, men när jag vattnade blommorna på uteplatsen kände jag att det tvärtom var ljummet i luften och doftade gott. Kanske jag skulle ta en liten promenad trots allt. Det var nästan helt vindstilla och alldeles ovanligt tyst.

Jag gick nerför backen, hejade på grannen och tog en promenad längs stranden. Stannade ett litet tag och tittade ut över vattnet som låg helt stilla och blankt, lika grått som himlen. Svalorna flög strax över ytan. Havet hade dragit sig tillbaka för att vila. Stenarna i vattenbrynet, som var helt gröna av sjögräs, avslöjade att vattennivån brukade vara högre. Sanden var våt av regnet och vattnet alldeles kristallklart. Nu var det bara reflexerna som avslöjade var gränsen gick mellan land och hav. Magiskt.

Det syntes inte en människa. Jag bestämde mig för att gå stigen förbi tennisbanan. Där växer björnbärsbuskar och såhär års börjar de första mulliga bären mogna. Stigen passerar förutom tennisbanan även några stugor och trafikeras frekvent av flanörer, hundrastare, cyklister och joggare. Jag förväntade mig därför att någon annan redan skulle ha plockat de mogna bären. Till min förvåning såg jag att det fanns mycket bär, både röda och svarta.

Tänk, att ingen har gett sig själv tid för att stanna och plocka. För nog vet väl alla om att björnbär är både nyttigt och gott?! Kanske har de andra trott som jag, att någon annan hade hunnit före, och därför inte ens tittat efter. Vissa kanske tycker att björnbärstaggarna är avskräckande och har därför inte letat efter mogna bär som är lätta att nå. Eller kanske någon ville vänta tills fler bär hade mognat för att få maximal valuta för insatsen (med risken att någon annan faktiskt har hunnit före).

Det är inte ovanligt att vi gör sådär; vi tar saker för givet och tar därför inte reda på hur det egentligen förhåller sig, vi tar oss inte tid, har redan på förhand bestämt oss för att något är för svårt eller för obekvämt, eller låter girigheten gå före och lura oss.

Jag är glad att jag just idag valde att gå ut, trots att jag inte hade några förhoppningar. Förutom en skön promenad fick jag en närmast magisk upplevelse av den helt stilla havsytan och en björnbärsfika. Jag plockade bara de bär som var riktigt mogna. De som fortfarande var röda, eller bara nästan svarta lämnade jag kvar för någon annan att glädjas åt imorgon eller en annan dag. Kanske jag tar en sväng förbi där igen till helgen.

Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.