Frukostens lov

Jag har alltid älskat frukost och håller därför helt med den som myntade uttrycket att frukost är dagens viktigaste mål. Oavsett vilken tid på dygnet den intas. Nuförtiden när frukosten är avslutad och jag ställer undan disken ser jag redan fram emot nästa gång jag får äta frukost. Bara för att det är så gott.

I köket hänger en liten skylt som säger ”En måltid utan vin kallas frukost”. Det är väl i och för sig sant (undantaget de gånger champagnefrukost har intagits), fast det är onekligen mycket annat som inte heller känns tänkbart till min frukost. Jag skulle till exempel aldrig kunna ta lite av gårdagens middagsrester ur kylen som dagens första mål, och att hoppa över frukosten för att gå direkt på lunch är inte ett alternativ. Även om jag har sovit länge, eller vänt på dygnet av en eller annan anledning – det första målet på dagen är frukost och den kan inte innehålla vad som helst.

Egentligen är frukostmaten den som borde kännas mest enformig, eftersom jag verkligen inte varierar mig särskilt mycket eller ofta. Men det kanske är just det – jag behöver inte fundera ut vad jag ska äta och jag tycker det är gott. Så enkelt. Ingen beslutsångest eller idétorka, inga långa förberedelsetider, alla inköp kan göras i god tid och maten finns alltid i kylen och skafferiet (om den inte gör det är livskrisen nära).

Mina frukostvanor har ändrats något, eller kanske snarare utvecklats genom åren. Som liten var det alltid macka. En eller ett par smörgåsar, oftast ljust bröd med leverpastej eller ost. Ibland fanns det hemlagad hallonsylt eller körsbärssylt. Sött och gott på mackan. När bästa kompisen sov över fick vi rosta långfranska. Att låta smöret smälta in i det varma brödet och toppa med marmelad var himmelskt gott. Drycken var helst juice, men oftast mjölk.

I skolåldern blev det flingor och mjölk. Fil var för surt och yoghurt hade vi aldrig hemma. Flingorna var mer eller mindre osockrade (jag minns weetabix och K-special). De gånger jag var på läger med övernattning serverades ofta Skogaholmslimpa och cornflakes. Vilken hit!

När jag flyttade hemifrån började jag experimentera med gröt. Jag var en nyttofreak och kokte gröt på bovete, linfrön, kruska och katrinplommon. Jag kokte ofta en rejäl laddning och åt den kall i flera dagar. Min mage var van, men då jag bjöd min pojkvän på frukostgröten första gången fick det konsekvenser. Det är inte lätt att vindsurfa efter en sån tarmchock 😊

I takt med att smaklökarna utvecklats (?) har jag lärt mig att uppskatta såväl kaffe som grönt te, havregrynsgröt och ägg. Numera rostar jag min egen musli, med massor av nötter och frön och sötma från russin, torkade tranbär eller blåbär. På sommaren serveras filen gärna med färska bär. Däremot har variationen av pålägg krympt. Det enda jag vill ha och behöver är ost.

När jag har bråttom iväg på morgonen blir frukosten ofta lite mindre, medan jag, om jag har gott om tid, kan dra i mig en hel del. Hotellfrukost är underbart och kräver gott om tid. Men även när jag har bor på hotell med en fantastisk frukostbuffé går jag ändå och hämtar ungefär samma saker som jag alltid äter. Fast ofta med något eller några tillägg som sällan serveras hemma. Jag äter till exempel gärna äggröra (om den är krämig) och bacon på hotell, men är sällan så sugen på det att jag faktiskt lagar det hemma. Den färska frukten brukar jag också ta rikligt av när det bjuds.

Under en lång period av sjukskrivning och utmattning har frukosten varit en av mina ”fasta punkter i tillvaron”. Vissa dagar har det till och med varit det enda jag har velat, orkat eller hunnit göra innan sambon har kommit hem; fixa och äta frukost.

Jag tror inte att min frukost är speciellt nyttig, eller utmärker sig på något annat sätt, men den får mig att må gott. Det är säkert lika mycket rutinerna kring den som frukosten i sig. Det är mysigt att äta frukost tillsammans, och samtidigt är det lika njutbart att äta i lugn och ro, alldeles själv, med eller utan tidning eller radio som sällskap. Ute på sommaren och med levande ljus på vintern.
Länge leve Frukosten!

Femtio nyanser av trött

Ibland blir jag så trött på att vara trött. Det är OK att vara trött när jag har ansträngt mig fysiskt, eller haft en lång ansträngande dag. Då är det lätt att se sammanhanget. Precis som när jag har varit uppe sent eller sovit för lite. Numera somnar jag sällan i soffan. Jag byter kanal eller bok, eller går rent av och lägger mig om underhållningsvärdet är för dåligt och tröttheten blir påträngande. Efter en stadig middag, eller om jag dricker alkohol mitt på dagen blir jag också trött. Det känns som naturliga orsaker och därmed en naturlig trötthet. Andra gånger är sambandet inte alls lika tydligt.

Utmattning kan ge en helt annan typ av trötthet. Extrem trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag sover och trots att jag är så trött vaknar jag fyrtiosju gånger per natt, eller ligger vaken i timmar och kan inte somna om. Efter nära två år med den här sortens sömnstörningar börjar jag tro att det är mitt nya normaltillstånd. Trist, eftersom jag tidigare har varit typen som somnar efter 30 sekunder och sedan sover hela natten.

Visst, jag inser att jag har ackumulerat den här tröttheten under många år med alldeles för mycket krav och prestation, flera extremt stressfyllda händelser och alldeles för lite sömn, men ändå. Det är svårt att förstå att det som har hänt under flera år sedan tar ut sin rätt nu.

Att vara trött kan vara helt olika upplevelser. Det jag menar är att även om jag oftast beskriver det som att jag är trött ( för att jag saknar något annat bra ord) kan det kännas på många olika sätt. Ibland som en förlamande trötthet; kroppen fungerar inte, den väger bly och varje rörelse kräver viljestyrka. Andra gånger kan det kännas som att tröttheten beror på en tröghet eller värk i leder och muskler. Eller så bränner det i ögonen och jag vill bara blunda. Tröttheten tar sig alltså fysiska uttryck som inte har en omedelbar koppling till fysisk ansträngning. Jag vet inte på förhand när den slår till och oftast inte helt säkert vad den beror på. Jag vet inte heller om den ska hålla i sig en kvart eller flera dagar.

Känslan av att inte orka gå ur sängen, eller flytta mig från där jag sitter, är också besläktad med den fysiska tröttheten, men har ett något större mentalt inslag. Det kan kännas nästan omöjligt att komma över tröskeln, ta sig i kragen och göra den lilla ansträngning som behövs för att gå upp på morgonen, resa sig ur soffan, duka av bordet eller ta sig till affären. En variant på det är när jag går från energisk och inspirerad till fullständigt håglös och olustig på mindre än femton minuter. All energi rinner av helt plötsligt och med den motivationen och lusten, trots att idén som blixtrade till kändes både spännande och kul för en liten stund sedan. Jag orkar inte. Extra besvärligt blir det om jag redan har hunnit berätta om mina planer och ambitioner för någon annan, bara för att sedan hastigt ångra mig och inte alls ha energin att genomföra mina egna förslag. Då blir jag ofta även besviken och irriterad på mig själv, vilket förstås inte hjälper ett dugg.

Ibland har jag inte lust till något alls. Jag vill inget, kan inte bestämma något och inte förmå mig att ta några initiativ överhuvudtaget. Det är bara tomt. Det handlar inte om att jag inte kan eller orkar, jag vill bara inte, eller vet inte vad jag vill. Att ta initiativ kräver resurser som inte finns. Jag läste någonstans att det beror på att känslorna blir avtrubbade vid utmattning. Jag kan helt enkelt inte känna vad jag känner för.

När jag blir så där trött kan jag må fysiskt illa, börja gråta eller helt enkelt inte orka vara uppe längre. Det är ju hanterbart om jag är ensam, men betydligt svårare om jag har sällskap. Då blir jag ofta irriterad eller arg istället, drar mig undan och vill varken prata eller umgås. Han som känner mig väl märker direkt att något händer. Jag vill inte visa den sidan av mig själv. Jag känner skam och försöker i det längsta låtsas som ingenting, vilket naturligtvis inte fungerar så bra.

Det är möjligt, kanske rent av sannolikt, att jag måste dras med en ökad trötthet under lång tid framöver. Därför måste jag öva på att hitta en balans mellan aktiviteter och pauser, hur roligt jag än har. En balans mellan att göra och att vara. Jag behöver hitta nya rutiner och planera in moment under dagen där jag ger mig själv tillräckligt med utrymme för att hinna ladda energi. Men, jag måste också lära mig att hantera situationen och inte skuldbelägga mig själv. Att vara trött är jobbigt. Det finns en orsak till min trötthet, även om den ligger bakåt i tiden. Jag är helt enkelt ”andfådd” fortfarande efter flera år av mental ansträngning. Jag behöver vila, hämta andan och långsamt träna upp min mentala kondition igen.

Om att göra saker jag aldrig har gjort förut

Skräckblandad förtjusning. Jag kan säga det direkt: jag skulle gärna göra det igen. Det var absolut inte något jag var säker på att jag skulle göra. Jag är både höjdrädd och ganska harig när det gäller åkattraktioner, så att betala för att åka zipline var inget jag hade på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Men ändå, det kändes inte direkt livsfarligt att prova. Jag såg barn före mig som vågade. Kan de så kan väl jag. En adrenalinkick inom räckhåll. En av funktionärerna berättade att hennes mamma, 86 år, hade åkt. Utan att veta något om hennes mamma (hon kanske hade varit stuntkvinna) bestämde jag mig och kröp i säkerhetsselen.

Jag har ofta drömt att jag åker i branta backar, både uppåt och neråt, utan att ha kontroll över vare sig färden eller fordonet. Eller att jag klättrar obehagligt högt och sedan inser att jag inte vet hur jag ska komma ner. Den korta färden på lastbilsflaket upp för branten till avsatsen, där det var tänkt att vi skulle hoppa ut, kändes därför nästan som en livs levande mardröm. Det var ändå ingenting mot spiraltrappan. Hur kan det vara så fruktansvärt obehagligt att gå i en trappa bara för att jag ser igenom den?! Tretton meter rakt upp blir väldigt många trappsteg runt, runt. Flera gånger kändes det som om benen skulle sluta röra sig uppåt-framåt och jag klamrade mig allt hårdare fast i räcket, som dessutom bara fanns på den ena sidan. Jag försökte hålla nervositeten i styr genom att prata, prata och prata. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en flash-back till känslan jag hade när jag stod i den långa, ringlande kön till en värsting-åkattraktion för några år sedan. I ett svagt ögonblick tänkte jag ”hur farligt kan det vara” och sen stod jag i kön…

Visst finns möjligheten att vända, men det tar trots allt emot att vika sig. Inombords pågår en intensiv kamp mellan förnuft och känsla, eller vad det nu är. Varför utsätter jag mig frivilligt för det här? Jag betalar till och med för att bli rädd. Är det verkligen intelligent? Ja, kanske. Jag vet innerst inne hur stolt jag är över min bedrift efteråt. Att jag faktiskt vågade lämna tryggheten för möjligheten att upptäcka något nytt. Samma sak gäller för mer vardagsnära utmaningar i livet, som att byta jobb, flytta eller skilja sig. Det kostar på, men är ofta värt det, så länge det är självvalt.

Väl uppe på plattformen svajade det.  Inte för att det blåste, utan för att människorna som befann sig däruppe rörde sig. Å ena sidan ville jag hålla mig hårt i räcket längs kanten, å andra sidan vågade jag inte gå så nära kanten att jag nådde räcket. Utsikten var milsvid, men svår att riktigt njuta av. Långt där nere, ungefär 70 meter nedanför och 700 meter bort, fanns plattformen där jag skulle få fast mark under fötterna nästa gång. Det obehagliga är inte att hänga fritt i en vajer eller att åka i hög fart, utan att ta klivet ut i luften. I det ögonblicket går det inte att ångra sig längre. Samtidigt är det precis det som ger känslan av tillfredsställelse. Ögonblicket då jag har bestämt mig. Rädsla, beslutsamhet och… lättnad.

Färden ner tog ungefär en och en halv minut. En stund av eufori, stolthet och förtröstan innan fötterna nådde brädgolvet som indikerade att färden var slut. Jag var nöjd och glad att jag vågade utmana mina gränser och kände mig som en segrare. Väl nere önskade jag att jag hade haft mer närvaro att kunna njuta av stunden då jag klev ut i det okända.

Självbedrägerier som fungerar

Tanken med den här bloggen var att jag skulle få skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit ett sätt att få utlopp för en massa tankar och känslor, men också en viktig del av mitt jobb. Därför var det snopet när jag för några månader sedan upptäckte att jag inte alls kan skriva lika fritt och enkelt som förut. Det är förmodligen ett resttillstånd efter en utmattningsdepression som jag har gått igenom. Meningarna är ofullständiga, storyn hänger inte ihop och innehållet blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hinner till och med glömma de finurliga formuleringarna innan jag får ner dem på pränt. Så nu blir den här bloggen även ett sätt för mig att träna upp min skrivförmåga igen. Jag får helt enkelt börja med relativt enkla och okomplicerade ämnen. Som träning.

Det vore väldigt okomplicerat med träning, om det bara inte var så tråkigt. Jag har tränat relativt regelbundet i en väldig massa år. Jag tränar inte för att bli bäst och tycker inte om att tävla. Egentligen tycker jag inte om att träna heller. Huvudsyftet är att må bra. Det kan ta emot riktigt ordentligt att ge sig ut på joggingturen. Visst, nu är väl inte jogging den roligaste av idrotter kanske, men jag värdesätter att få ansträngningen snabbt överstökad och i ekvationen [nytta/avsatt tid för träning] står sig jogging bra.

Träning är ungefär som att städa. Jag dammsuger inte för nöjes skull, det är resultatet jag strävar efter. Om jag struntar i dammråttorna alltför många veckor mår jag inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Och om jag helt slutar kommer det efter ett tag att se ut som om jag aldrig har gjort det. Då skulle det kännas som att alla timmar jag har lagt på städning [läs träning] tidigare var bortkastade. Rent slöseri med tid, energi och uppnådda resultat. Även städning är färskvara. Fast, även om jag är väldigt nöjd direkt efter träningen ser jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller i spegeln i första taget. Efter städningen ser jag resultatet direkt. Så städning har en fördel där.

Det gäller att ha tålamod för att få de långsiktiga resultat man vill ha med träning. Där har jag god nytta av min envishet. Jag har helt enkelt bestämt mig i förväg, långt i förväg. Jag har bestämt vad jag ska göra och vilka dagar som är mina träningsdagar och det är inte förhandlingsbart. Jag är expert på att genomskåda mina egna dåliga bortförklaringar. Mitt bekväma jag har inte mycket att sätta emot mitt principfasta besserwisser-ego. Det finns såklart undantag, men då kan man ofta byta dag eller kompromissa med träningsform eller träningsmängd. De dagar då mitt dåliga samvete är svagt och jag nästan har förhandlat mig till en stund i soffan istället för träning lyckas jag ändå ofta övertala mig själv att en liten stund är bättre än inget alls. Det har jag ju faktiskt alldeles rätt i.

Ofta är det värst innan jag börjar. Föreställningen om hur jobbigt det ska vara är det största hindret: ”Idag kommer det att vara tungt, eftersom jag inte har sovit ordentligt”, eller ”typiskt, jag åt bara räkor igår kväll, jag kommer aldrig att orka springa före frukost idag”. Det är nästan alltid bara dåliga undanflykter som inte har någonting med prestation på min nivå att göra. Jag har ofta undrat varför det är så mycket lättare att komma ihåg hur jobbigt det kan vara under tiden (det är inte ens alltid jag tycker att det är jobbigt), än hur bra jag alltid mår efteråt.

Ibland ger jag mig själv semester från träningen. Det är minst lika skönt som semester från jobbet. Givetvis har redan på förhand bestämt hur länge jag får ledigt liksom när och hur jag ska börja igen. Den största fördelen är att om jag gör ett tillräckligt långt uppehåll hinner jag börja längta igen. Jag är periodare när det gäller typ av träning. Mer av styrka inomhus på vinterhalvåret och mer konditionsträning utomhus på sommaren. Då hinner jag både tröttna och längta.

 

 

Tantvarning

Man blir inte tant över en natt. Tror jag. Det är svårt att säga exakt när det händer, hur lång tid det tar eller ens vad som händer när det händer. Det känns inte. Plötsligt en dag är det bara så. Oftast är det någon annan som upptäcker det först. Riktiga tanter är nämligen inte självutnämnda, utan utses av omgivningen.

En tant är, enligt ordböckerna, en kvinna som är (eller upplevs som) äldre än du själv. Eventuellt har ni någon form av avlägset släktskap, men hon kan också vara en för dig okänd person.

Jag har kallats tant vid ett par tillfällen. Frågan är om jag är tant då? Kan man vara tant bara ibland, eller är det ett slags irreversibelt tillstånd? Jag har egentligen inget emot att vara tant. Under förutsättning att jag inte ses som den tråkiga, gnatiga eller gnälliga typen, utan en trygg och mogen tant. Det finns några olika tantvarianter. Min idealbild, ”den fulländade tanten”, är inte någon trendig uppstickare, utan mer en kvinna som upplevs trygg när annat snurrar. Funktion, kvalitet och kompetens går före fashion och nymodigheter.

En tant måste ingenting. Det betyder inte att hon inte kan eller vill. Hon har mer livserfarenhet än de flesta och rejält med skinn på näsan (och på andra ställen). Tanten bryr sig inte så noga om vad andra ska säga. Hon har accepterat sin kropp och generas inte på stranden eller i bastun. En tant är nöjd med livet och kan därför uppfattas som förändringsobenägen. Det beror egentligen mest på att hon inte låter sig påverkas eller förvånas så lätt, hon gillar läget och har landat. Trots en viss tröghet mot förändring kan tanten vara överraskande nyfiken och orädd för utmaningar. Det kan hon vara eftersom hon känner sitt värde och inte är rädd för att misslyckas. En sån tant vill jag bli när jag är fullt utvecklad.

Tant i cyberspace!

Den här bloggen kommer att handla om tankar, känslor och erfarenheter från mitt liv och saker som jag tycker något om. Om hälsa och psykisk ohälsa, om relationer, sorg, lycka, mod och misslyckanden.  Och andra mer eller mindre väsentliga ämnen. Välkommen!