Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.

2 svar på “Fem år och nybörjare i Mulleskolan”

  1. Någon Mulle i Friluftsfrämjandet eller Natursnok i Naturskyddsföreningen blev jag aldrig. Men med barnasinnet kvar är jag nog fortfarande en Mulle eller Snok. Mitt vindskydd är på tomten i lä av berget. Där har jag möjlighet att fascineras av naturens under. Frukterna på överblommade pioner, kolkwitzior och inte minst benveden är minst lika vackra som blommorna på sommaren. Och insekterna! En vacker amiral i höstastrar, humlor och blomflugor i hösthallon … Ro för själen. Vi ses i vindskyddet – åtminstone i tanken!

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta