Högkänslig

När jag var liten kunde min mor bli galen på små ljud, som att jag bet på naglarna, prasslade med godispapper eller klickade med kulspetspennan. Om jag gungade i hammocken eller satt och dinglade med fötterna bad hon mig sluta för att hon blev åksjuk av att titta på. Jag trodde att hon överdrev, att hon bara ville kontrollera mig. Hon verkade hyperkänslig och det var nog precis det hon var, fast ingen av oss förstod vad det innebar.

Jag har blivit likadan. Jag blir galen på små ljud, som till exempel när någon kliar sig i skäggstubben, tuggar så det hörs, eller drar besticken mot tallriken så det skriker. Det är inte alls av illvilja som jag ibland ber någon sluta med knäppanden och hasanden, eller vad det nu kan vara som omotiverat ger ljud ifrån sig. Även höga röster, sorl och annat buller kan vara stressande och jobbigt att stå ut med. Ljud verkar liksom förstoras och förstärkas och närma sig oväsen innan det når hörselcentrum i min hjärna.

Öronproppar är inte särskilt sexigt. De första månaderna med olika ljud från sängen bredvid min gav mig många sömnlösa timmar, och sambon vaknade också då och då av en knuff eller ljudlig suck från min sida. Nu har vi passerat det stadiet och öronproppar ingår i min standardutrustning (och snarkskena i hans). Det är inte bara att proppa in något i hörselgången. Till och med öronproppar kan göra riktigt ont inuti öronen! Det finns dyra varianter som är anatomiskt utformade, men jag har haft svårt att hitta något som både är tätt och bekvämt. Tills jag provade Apotekets öronproppar av vax, vaxproppar alltså. De är billiga och bekväma. In med proppen i hörselgången och tryck till. De syns knappt och formar sig perfekt varje gång med hjälp av kroppsvärmen. Det gäller bara att komma ihåg att plocka ut dem för att undvika kvävningstillbud i händelse av kärleksfullt nafsande i öronen.

Att kunna sova handlar inte enbart om att det ska vara tyst och mörkt. Jag måste ägna en stund åt att släta ut veck på lakanet och borsta bort små osynliga, men tydligt kännbara ”smulor” i sängen. Antagligen är det små ”kvisslor” och andra samlingar av hudceller som ramlar av och jag kan precis förstå hur prinsessan på ärten måste ha haft det. När lakanet väl är slätt och rent gäller det att få kroppen att ligga rätt och täcket ovanpå att ge värme men samtidigt luft och rörelsefrihet. Det får inte trycka eller klämma någonstans. Jag antar att det är ungefär vad hundarna håller på med när de går tre varv i korgen innan de lägger sig.

Min mor var känslig för mycket, även för lukter. Hon avskydde oset efter stekfläsk, eller lukten av rök efter kalaset. Det vädrades ofta och ordentligt. Det verkar som om jag också har ett väl utvecklat luktsinne, främst för mindre angenäma dofter som tobaksrök eller jordnötter och för den delen mat-os dagen efter den goda maten. Jag känner cigarettlukten i andedräkten även om det gått mer än ett dygn sedan blosset togs. Det gjorde att Mannen i mitt liv slutade röka tvärt när vi hade träffats, efter nära 40 års bolmande. Det är kärlek!

Jag är också nästan onödigt känslig för andra människors sinnesstämning, tonfall och kroppsspråk. En person som ler med munnen men inte med ögonen får mig osäker och obehaglig till mods. Jag läser ansiktsuttryck och kroppsspråk och känner av om ord och handling inte stämmer med vad jag ser. Ett bryskt tonfall får mig att känna mig liten och rädd och jag är mer känslig för kritik än vad som är hälsosamt för mig. Jag lyssnar mycket på det som inte sägs och ofta räcker det med en blick för att jag ska förstå att något inte är till belåtenhet. Det är komplicerat och kostar mig en massa energi. Jag lägger mycket tid på att försöka förstå det som inte sägs, eller den irritation som redan har ebbat ut.

Jag iakttar och analyserar, ofta utan någon större framgång. Det var nog precis vad min mor också gjorde de gånger då det kändes som om hon försökte se vad jag egentligen kände och tänkte. Jag upplevde det enbart som obehagligt. Jag har alltid varit mästare på att ta på mig en mask utanpå mina riktiga känslor. Stundtals har jag till och med lyckats lura mig själv. Det var svårare när hon såg mig. Hon visste inte vad jag dolde, men att jag dolde något. Hon sa inget, bara tittade intensivt på mig. Jag är inte säker på att hon själv var medveten om det, eller visste varför, hon kände kanske bara instinktivt att det var något som inte stämde.

Nu har jag läst och förstått att högkänslighet (sensory processing sensitivity) är ett personlighetsdrag som är medfött hos 15-20% av världens befolkning och dessutom förekommer hos många djurarter. Hjärnan är känsligare för yttre intryck och högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Det förklarar mycket av hur jag är. Jag tar kollar runt innan jag bestämmer mig, är kräsen, lär mig långsamt men grundligt och har mycket samvete. Jag trivs bäst i mindre sällskap och har ett starkt behov av ensamhet, tystnad och tid för reflektion emellanåt, för att sortera och bearbeta. Jag gråter lätt, men kritik är inte hela världen och misstag gör alla ibland. Jag kan nästan alltid lära mig något av misstag och kritik, om jag bara får ta mig tiden. Jag har en tämligen pålitlig magkänsla, om jag bara lyssnar till den.

Nu har jag förstått och accepterat att jag är högkänslig, även om jag glömmer bort det ibland. Det är OK. Jag är inte annorlunda än förut, men jag förstår och kan därmed hantera det bättre. Det är också gott att veta att det finns fler som är precis som jag, i snitt var femte människa. Världen behöver sådana som oss också.

En av forskarna som studerat högkänslighet är Elaine Aron, som har skrivit flera artiklar och böcker om sina fynd. Samhället är i mångt och mycket utformat för de icke-högkänsliga, även om allt fler behöver vila från intryck och ständig uppkoppling. Jag önskar att det inte hade behövt ta 50 år innan jag förstod vad högkänslighet var. Det hade kanske hjälpt mig att sätta gränser och tala om mina behov, liksom att förstå varför jag inte tål så mycket stimulans innan hjärnan kokar och svämmar över.

Min insikt om högkänslighet har sent omsider gjort det lite lättare att försonas med min mors beteenden, som jag aldrig begrep mig på under tiden hon levde. Det gjorde förmodligen aldrig hon heller.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta