Löpsedlar som aldrig tryckts

Det hade varit roligt att be människor samla ihop sina bästa löpsedelsrubriker. Då tänker jag inte på sådana som de har läst, utan rubriker de skulle kunna ha skapat själva. Det hade blivit lite annorlunda memoarer.

Livet innehåller onekligen en del händelser som kunde ha sålt några extra lösnummer. Mina löpsedelshändelser är säkert många fler än jag vill minnas. Den värsta är kanske:
”Alla grisar överlevde när traktorn körde in i stallväggen.”
Inget jag är stolt över direkt. Men, helt ärligt, jag tyckte aldrig om att köra traktor. Det hände att jag gömde mig för att slippa, men den här gången hann jag inte undan. Nu var det bråttom att köra hö och jag hade flera balvagnar på släp. Rutten gick genom logen och sedan runt hela gården för att komma ut på fältet igen. Jag var orutinerad, djupt koncentrerad och fullt upptagen med att titta bakåt så att jag fick med mig alla vagnarna ur logen. Och rätade inte upp ratten i tid. Det gick inte fort och som tur var för grisarna var stallväggen rejält murad. Jag kom aldrig igenom(!), men traktorn stegrade sig mot väggen och skalade av all plåt på flera meters höjd (och bredd). Ingen kom till skada, men jag blev rejält omskakad och vad jag minns behövde jag inte köra traktor på väldigt länge efter det. De skrynkliga resterna av plåt på väggen var ett populärt samtalsämne i flera veckor.

En annan rubrik, från mer modern tid, skulle kunna varit:
”En död i halkolycka vid fiske.”
Ja, det bar sig inte bättre än att den lilla fisken, som var vid god vigör när den skulle kastas tillbaka i havet, dog när jag halkade på klipporna och satte mig på den. Det är oklart om den dog av smällen eller av blotta förskräckelsen. Det är möjligt att det var tur för mig att den var under, även om det inte kändes som om den dämpade smällen nämnvärt.

För några decennier sedan kunde det ha stått:
”Nödställd vindsurfare fick simma iland.”
Det var under mitt allra första försök. Jag just lärt mig att stå på brädan och hålla i seglet, men inte hur man gör för att vända. Detta var i Skälderviken och det sades att det var bara att hoppa av när man ville vända, eftersom det var så grunt överallt. Det gällde inte i hamnrännan, där jag hoppade av. Det var mina första femton minuter som vindsurfare och jag kunde inte ta mig upp på brädan från djupt vatten. Det var bara att simma tillbaka med bräda och allt. Det blev aldrig någon vindsurfare av mig.

På en skolresa i gymnasiet var vi i Stockholm:
”Elev inlåst på Kungliga Dramaten.”
Vi hamnade långt bak i kön till garderoben och när jag hade fått ut min jacka tänkte jag att det var bäst att göra ett besök på damrummet innan vi gick vidare. Kompisarna gick ut medan jag smet in. Jag blev väldigt förvånad när jag kom ut till en helt nersläckt lokal. Dörren ut till foajén var dessutom låst. Jag ropade och bankade. Efter en stund kom en securitasvakt och låste upp. Han har säkert sett konstigare saker, men han såg lite förvånad ut när jag stod på insidan. Jag har ingen aning om hur den konversationen gick, men det tog inte lång tid innan jag var ute igen.

Den sista (för den här gången) får bli:
”Mor skämde ut sina barn på biografen”
Sönerna och jag gick på bio för att se Kommissarie Späck. Det var sönernas val och jag var måttligt förtjust. Komedier är inte min favoritgenre. De är ofta inte så roliga, men OK. För deras skull. Man kan säga att jag blev glatt överraskad. Jag tyckte skämten var hejdlöst roliga och skrattade högt och länge på ”fel” ställen, åt saker som säkert bara var menat att vara lite småkul. Folk runt omkring måste ha undrat, men jag kunde verkligen inte sluta fnittra. Jag fullkomligt vred mig i stolen av skratt, tårarna rann och jag hickade. Det var inte längre bara filmen som fick mig att kikna, utan hela situationen. Sönerna tittade nog mer på mig än på filmen och sedan dess har de förstått vilken slags humor som funkar på mig. En del citat ur filmen har vi tagit med oss till familjens internkommunikation.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta