Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.

 

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta