En depression är deprimerande

Ibland är det svårt att skriva utan att det blir tungt och negativt. Jag vill ju inte att bloggen ska bli deprimerande. Men emellanåt är det precis så jag känner mig. Förmodligen är jag det också. Deprimerad. Symtomen stämmer väl med vad man kan googla fram: nedstämd, initiativlös, trött, sömnstörningar, irriterad, ointresserad av mat och sex, självkritisk och allmänt negativ. Ingenting är roligt. Om något hade varit roligt hade det ändå inte funnits någon ork att göra det, för den delen.

Det är faktiskt deprimerande att vara deprimerad. Ibland undrar jag om depression är ett tillstånd som är självbefruktande.

För den som inte har känt av en depression är det nog svårt att föreställa sig hur eländigt det kan kännas. Jag glömmer det tack och lov själv ganska fort när jag har tagit mig ur det. Det är ungefär som att föda barn eller renovera hus; det är lätt att glömma hur jobbigt det var förra gången, ända tills man står där igen. Det är långt ifrån alla som behöver återuppleva eländet. Själv är jag en sån där med återkommande erfarenhet, både när det gällde barnafödande och depressioner (renoveringar har jag aktat mig för efter den första gången).

Ofta börjar det med en ångest. Inget allvarligt i sig, men en stark oro. Så urbota dumt egentligen, för jag vet att oro bara är påhitt och föreställningar om saker som inte har inträffat ännu. Men när oron väl sitter där i skallen är den verklig. I högsta grad. Jag får hjärtklappning, hjärnan går på högvarv och helst vill jag spela död för att komma undan. Eller sjunka genom jorden. Inget av de sätten brukar fungera särskilt bra.

Om jag säger högt att jag har ångest frågar folk utan undantag ”Varför?!” Det kanske är den mest naturliga frågan i världen, och jag hade kanske frågat samma sak om jag hade hört någon säga det. Men när jag får frågan känns den omöjlig att besvara. Det finns inget därför.

Ibland har jag fått ganska enkla råd, typ ”men du kan väl bara tänka såhär istället”. Hm. Det blir ungefär som att säga till någon som har feber att de ska coola ner. Nu är det så att jag råkar ha feber i hjärnan. Den funkar inte optimalt och lyder inte alltid ett kommando.

Jag är introvert. Jag behöver ladda mina batterier för mig själv då och då, helst i en miljö där jag kan koppla av. Ju större anspänning jag har känt desto längre laddningstid krävs. Om jag fick välja skulle jag gärna undvika sammanhang där jag förväntas vara social med människor jag inte känner väl. Det tar väldigt mycket energi. Men jag har övat upp en slags social fasad, som ett sätt att anpassa mig efter situationen. Den fungerar hyggligt en stund och många kan nog tro att jag är extrovert när jag kommer igång med spex och allsång. Men jag är lite som Askungen, när klockan slår tolv vill jag helst vara hemma i trygghet innan jag blir till en pumpa, eller hur det nu är. Jag orkar inte så länge.

Även om många människor har introverta drag är det enligt beräkningar ungefär 20% av befolkningen som till fullo förstår vad jag pratar om när jag säger att det är lätt att bli matt i en extrovert värld. Min sambo visste inte att det fanns något som hette introvert innan han träffade mig. Och det var inte för att han är ointelligent på något sätt, utan för att han är mest extrovert. Det är ofta så det är. Den som vet vad introvert innebär är inte sällan själv introvert.

Nu vet sambon vad introvert är. När jag blir deprimerad blir jag extremt introvert. Jag orkar inte träffa någon, inte ens dem jag i vanliga fall bryr mig mest om. Jag gömmer mig om jag kan, för att slippa känna att jag inte orkar hålla fasaden. Andra människor får mig att känna mig än mer otillräcklig, tråkig och frånstötande. Jag skäms. Och ändå vet jag att de allra flesta, både introverta och extroverta, känner sig precis så eländiga ibland. Det är en (jobbig) del av livet.

Jag vet ungefär vad som fungerar för att få mig i gängorna igen. Egentid och motion. En promenad, yoga eller ett svettigt träningspass spelar inte så stor roll. Om jag bara kan förmå mig att göra något vet jag att jag mår bättre efteråt. När jag får möjlighet göra det jag själv vill, om det så bara är att sitta och glo, får hjärnan tid att varva ner. Då kan jag låta känslorna få ta den plats de behöver i kroppen. Det kräver ensamhet. Jag vill inte känna (även om det inte finns någon anledning) att jag behöver ursäkta mig, låtsas eller anstränga mig för att dölja något för någon. Det är mina känslor och just då vill jag vara själv med dem.

Många gånger har jag önskat att jag hade en liten stuga i skogen dit jag kunde fly när jag behöver det. Fast ibland tror jag att det är bra att den inte finns. Det är inte säkert att någon hade orkat eller tagit sig tid att komma dit för att krama mig när jag behöver det.

7 svar på ”En depression är deprimerande”

  1. Vi är lika i tanken, ville bara säga det och sen vill jag bara kort berätta hur jag gör för att komma bort från spiralen fortast möjligt utan att fly problemet. Bara för att jag vet att det är slöseri med min energi som jag kan lägga på annat. Jag förstod någonstans att mina depp var kopplade till något och kom fram till att det var dags för förändring i mitt tänk och att mitt undermedvetna sa till mig – att hörru, det är dags för utveckling. Att hitta den koden till det låset var inte helt enkelt. Men en av koderna var att tillåta det som händer, en annan var att förlåta sig själv, den tredje var att göra någonting enkelt och lustfyllt. Sen tog det inte så lång tid innan de negativa tankarna var borta för den gången. Men de kommer tillbaka, höll på att säga som ett brev på posten, men de kommer ju inte längre. Och till sist en viktig grej för mig är att uppsöka obehaget i vardagen som att ringa det där jobbiga samtalet, klara ut de där irriterande småsakerna osv.

    1. Tack för din kloka insikt. Att förlåta mig själv är absolut en förutsättning för att komma vidare. Därmed inte sagt att det är enkelt. Att släppa skammen när programmeringen är krypterad. Jag jobbar med det och fasen vet om inte just att berätta om min sårbarhet och min innersta känslor är ett led i det arbetet. Det jobbiga obehaget är sällan är så stort som föreställningen om det.

      1. Såna här spiraler är aldrig enkla men som du säger så hjälper det att berätta och att inte skämmas för sin sårbarhet. Det finns dom därute som tycker att det är svagt att visa sig sårbar men den inställningen är bara att strunta i – det är ditt liv och dina tankar som är viktiga för dig. Det finns absolut ingen skam i att tänka. Jag kanaliserar ut mina känslor i mina bilder kanske kan du någonstans hitta ett sätt att kanalisera du också. Och att skriva är superviktigt, jag ser det som att man hänger ut sina tankar på en tvättlina på tork och vädring och när detta är gjort känns det alltid bättre.

  2. Känner igen, det mesta du skriver kunde jag ha skrivit, om mig… Mitt sätt att hantera är ”gå ut med hunden, fast jag inte vill”, mantra – dvs blockera tänkandet med ett mantra, göra något annat jag inte har lust med bara för att jag vet att det förändrar – men det är svårt, det är tungt, inte bara för en själv – kram på dig!

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta