Energi

Mängden energi, i betydelsen hur mycket jag orkar göra, har minskat med åren. Det är jag övertygad om, men om det är en generell sanning eller bara något som gäller mig låter jag vara osagt. Det handlar inte främst om hur mycket kroppen orkar, utan den mentala energireserven. Jag har fortfarande svårt att förstå vad som fyller på den och vad som dränerar, även om jag har blivit bättre på det.

Jag ser energin som en mängd, inte nödvändigtvis lika stor varje dag, men det finns en mängd och den ska räcka till hela dagen, oavsett om det är jobb eller fritid. En vanlig arbetsdag, med några möten och modesta krav på prestation, tar energin slut nån gång på eftermiddagen. Då blir jag trött. Inte sömnig och inte fysiskt trött, bara helt slut och orkeslös. All lust, inspiration och motivation försvinner. Jag vill inte. Orkar inte. Inte bestämma något, inte göra något, helst inte träffa någon.

Default mode just då är lättirriterad. Instinktivt vill jag vara ensam. Den instinkten är min starkaste varningsklocka för att jag behöver ladda batterierna. För helst av allt vill jag ha energi kvar till att skratta, umgås och göra saker tillsammans med den och de som betyder mest för mig.

Ibland blir jag orolig att lättirriterad och otrevlig på riktigt är min default inställning. Tänk om det är sådan jag kommer att bli som gammal, när spärrarna gradvis släpper. Usch!

Energin verkar inte ha att göra med om jag trivs med det jag gör eller inte. Även när jag är utvilad kan alltför många ja till roliga planer resultera i ett bakslag. Det luriga är att veta hur mycket nöje jag ”tål”. Jag kan mycket väl dansa hela natten om stämningen nu råkar vara sån, kliva upp tidigt för att åka på en båttur och glädjas åt ett besök av eller hos någon av barnen. Under samma helg till och med. Inga problem, det är bara mysigt och kul. Dagen efter en natt med för lite sömn är jag lite sömning, med det är inget konstigt och inte värre än vanligt.

Men numera vet jag att det blir problem efteråt med en sådan planering. Oftast inte dagen efter, utan ytterligare någon dag senare. Då känns ögonlocken omöjliga att lyfta och kroppen är blytung redan när jag vaknar. Det krävs en enorm viljeansträngning för att övervinna hjärnans tydliga signaler om att vila. Det är hjärntrötthet.

Dessvärre inträffar den här typen av bakslag ofta på en vardag. Då känns det inte som att det finns utrymme att lyssna på hjärnans rekommendation. Jag sjukskriver mig inte i första taget. Har fortfarande inte lärt mig, trots två utmattningssessioner. Följden blir att jag inte fungerar. Hjärnan går ner på energisparfunktion för att ta sig igenom dagen och den kognitiva förmågan är avstängd. En sån dag gör jag helt ärligt inte mycket nytta på jobbet och när jag kommer hem vill jag bara sätta mig ensam i ett hörn och gråta. Energin är slut.

Effektivitet och noggrannhet är egenskaper jag har, som å ena sidan kan driva mig till utmattning, å andra sidan gör mig mindre benägen att fuska och maska. Jag vill prestera, helst över förväntan. Jag är ganska övertygad om att (nästan) alla människor vill bli uppskattade för vad de gör och därför är mån om att göra sitt bästa. Chefer, däremot, har en inbyggd misstänksamhet mot att anställda fuskar och maskar (en grov generalisering). Detta leder till regler och kontroll, vilket paradoxalt nog kan leda till att anställda fuskar och maskar.

När jag får energisparsignaler från kroppen skulle jag behöva ett par timmar som jag inte tvingas jobba igen. Jag hade behövt ligga kvar i sängen tills ögonen gick att öppna utan ansträngning och kanske ägna lite extra tid åt yoga och meditation. I gengäld hade min mentala hälsokurva varit mer stabil över tid och jag hade sannolikt presterat lika mycket och bättre. (Hm, intressant upplägg för en studie). Personlig hållbarhet. Mitt ansvar. Flextid i all ära, men det räcker inte då. I en framtid kanske arbetsplatser och chefer blir mer lyhörda för anställdas behov för att kunna prestera på topp. Jag är ganska säker på att det i de allra flesta fall skulle betala sig.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta