Femtio nyanser av trött

Ibland blir jag så trött på att vara trött. Det är OK att vara trött när jag har ansträngt mig fysiskt, eller haft en lång ansträngande dag. Då är det lätt att se sammanhanget. Precis som när jag har varit uppe sent eller sovit för lite. Numera somnar jag sällan i soffan. Jag byter kanal eller bok, eller går rent av och lägger mig om underhållningsvärdet är för dåligt och tröttheten blir påträngande. Efter en stadig middag, eller om jag dricker alkohol mitt på dagen blir jag också trött. Det känns som naturliga orsaker och därmed en naturlig trötthet. Andra gånger är sambandet inte alls lika tydligt.

Utmattning kan ge en helt annan typ av trötthet. Extrem trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag sover och trots att jag är så trött vaknar jag fyrtiosju gånger per natt, eller ligger vaken i timmar och kan inte somna om. Efter nära två år med den här sortens sömnstörningar börjar jag tro att det är mitt nya normaltillstånd. Trist, eftersom jag tidigare har varit typen som somnar efter 30 sekunder och sedan sover hela natten.

Visst, jag inser att jag har ackumulerat den här tröttheten under många år med alldeles för mycket krav och prestation, flera extremt stressfyllda händelser och alldeles för lite sömn, men ändå. Det är svårt att förstå att det som har hänt under flera år sedan tar ut sin rätt nu.

Att vara trött kan vara helt olika upplevelser. Det jag menar är att även om jag oftast beskriver det som att jag är trött ( för att jag saknar något annat bra ord) kan det kännas på många olika sätt. Ibland som en förlamande trötthet; kroppen fungerar inte, den väger bly och varje rörelse kräver viljestyrka. Andra gånger kan det kännas som att tröttheten beror på en tröghet eller värk i leder och muskler. Eller så bränner det i ögonen och jag vill bara blunda. Tröttheten tar sig alltså fysiska uttryck som inte har en omedelbar koppling till fysisk ansträngning. Jag vet inte på förhand när den slår till och oftast inte helt säkert vad den beror på. Jag vet inte heller om den ska hålla i sig en kvart eller flera dagar.

Känslan av att inte orka gå ur sängen, eller flytta mig från där jag sitter, är också besläktad med den fysiska tröttheten, men har ett något större mentalt inslag. Det kan kännas nästan omöjligt att komma över tröskeln, ta sig i kragen och göra den lilla ansträngning som behövs för att gå upp på morgonen, resa sig ur soffan, duka av bordet eller ta sig till affären. En variant på det är när jag går från energisk och inspirerad till fullständigt håglös och olustig på mindre än femton minuter. All energi rinner av helt plötsligt och med den motivationen och lusten, trots att idén som blixtrade till kändes både spännande och kul för en liten stund sedan. Jag orkar inte. Extra besvärligt blir det om jag redan har hunnit berätta om mina planer och ambitioner för någon annan, bara för att sedan hastigt ångra mig och inte alls ha energin att genomföra mina egna förslag. Då blir jag ofta även besviken och irriterad på mig själv, vilket förstås inte hjälper ett dugg.

Ibland har jag inte lust till något alls. Jag vill inget, kan inte bestämma något och inte förmå mig att ta några initiativ överhuvudtaget. Det är bara tomt. Det handlar inte om att jag inte kan eller orkar, jag vill bara inte, eller vet inte vad jag vill. Att ta initiativ kräver resurser som inte finns. Jag läste någonstans att det beror på att känslorna blir avtrubbade vid utmattning. Jag kan helt enkelt inte känna vad jag känner för.

När jag blir så där trött kan jag må fysiskt illa, börja gråta eller helt enkelt inte orka vara uppe längre. Det är ju hanterbart om jag är ensam, men betydligt svårare om jag har sällskap. Då blir jag ofta irriterad eller arg istället, drar mig undan och vill varken prata eller umgås. Han som känner mig väl märker direkt att något händer. Jag vill inte visa den sidan av mig själv. Jag känner skam och försöker i det längsta låtsas som ingenting, vilket naturligtvis inte fungerar så bra.

Det är möjligt, kanske rent av sannolikt, att jag måste dras med en ökad trötthet under lång tid framöver. Därför måste jag öva på att hitta en balans mellan aktiviteter och pauser, hur roligt jag än har. En balans mellan att göra och att vara. Jag behöver hitta nya rutiner och planera in moment under dagen där jag ger mig själv tillräckligt med utrymme för att hinna ladda energi. Men, jag måste också lära mig att hantera situationen och inte skuldbelägga mig själv. Att vara trött är jobbigt. Det finns en orsak till min trötthet, även om den ligger bakåt i tiden. Jag är helt enkelt ”andfådd” fortfarande efter flera år av mental ansträngning. Jag behöver vila, hämta andan och långsamt träna upp min mentala kondition igen.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta