På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

2 svar på “På väg mot underbar”

  1. Hej!
    Din blogg gör mig GLAD! Tack för att du skriver ner dina mänskliga tankar. Skönt med igenkänningsfaktorn. Ha en bra dag!

  2. Tack Martina!
    Det gör mig glad att du gillar vad du läser och att du berättar det. (Men du får så klart även tala om ifall det är nåt du inte gillar) Go’ dag till dig oxå.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta