Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta