Utböling

Dialekter är fascinerande. Snart är de lika unika som hemtelefoner. När jag var tonåring kunde jag åka med trätofflor på till närmaste större stad och folk såg direkt att jag var ”utböling”, redan innan jag hade öppnat munnen. Med ett tränat öra kunde man till och med höra från vilken del av kommunen en person kom. Idag är det svårare att sticka ut, på gott och ont. Alla är lite mer unika i flock på något sätt. I takt med att världen krymper, vi reser långa sträckor varje dag, lyssnar på musik och media från hela världen och har tillgång till sociala nätverk via internet blir skillnaderna i dialekt och språk allt mindre.

Jag kommer från Halland, ett avlångt landskap, där människor från den södra och den norra änden knappt begrep varandra för femtio år sedan. Jag, som kommer från de sydligaste delarna av länet, säger korv med r som skorrar långt ner i halsen (korrrrv), medan de som är från Halmstad säger korv med a istället för r (koav). Ytterligare lite längre norrut har r kommit tillbaka i orden, men nu rullar det på tungspetsen istället för i halsen. Jag vill dock inte bli kallad för skåning. En skåning pratar släpigare och det kan vara något med spänsten i kinderna som gör att det låter annorlunda. Munnen låter bredare på något sätt.

När jag började gymnasiet fick jag flytta till Halmstad på vardagarna, eftersom den linje jag valt inte fanns i Laholm. Redan första dagen insåg jag att det underlättade om jag anpassade vokabulären en aning. Nu hade lantisen kommit till stan. Efter tre år tänkte jag inte längre på vad jag hade justerat. Det var mest vännerna hemma som undrade om jag hade blivit ”stabo”, eller varför jag pratade konstigt när jag kom hem på helgen. Senare, när jag började universitetet, med människor från olika delar av landet, slipades sydhalländskan ytterligare i kanterna. Delvis omedvetet, men också för att jag inte ville uppfattas som ”hon som pratar så konstigt”. Jag var inte ensam om att anpassa mig till något som skulle likna rikssvenska, det var så det skulle låta då. Men jag har aldrig klarat av att prata med tungspets-r.

Anpassningen gick gradvis, men det dröjde många år innan det kändes naturligt att säga ’skratta’ och ’potatis’. Det var högtravande på något vis att ta de orden i munnen. Hemma hos oss sa vi att vi ’grinade’ när vi skrattade och vi kokte ’päror’ till middagen. Tillbaka i min allra närmaste familj blev dialekten snabbt bredare igen och vi använde ord som var naturliga för oss.

Idag träffar jag sällan på någon med utpräglad och orörd dialekt från ”feskeläjet” eller ”sköven”. Lite synd är det allt. En del små egenheter har vi bevarat och sambon hajar ibland till över ord som jag säger och vice versa. Även om jag säger ”så heter det ju inte” när han kallar farstun för svale, så är det intressant med olikheterna. Sambon är från Göteborgstrakten och även om det inte är så stora skillnader i vårt ordförråd så säger jag aldrig ord som kastrull och bunke. Det ”heter” gryta och skål. En strumpa är en nylonstrumpa, annars heter det sock. Och jag skrattade gott och länge åt ”kläklyka” (tvättklämma) och ”gummiskor” (gympaskor), som jag måste erkänna är lite fiffiga språkkonstruktioner.

De dialektala orden är ofta en lokal konstruktion, eller en förenkling, som låter rätt och bra. Det finns många exempel på nya ord som har liknande ursprung, exempelvis ”blippbetalning”, ”blåljuspersonal” eller ”skamma” (få någon att känna skam), som alla är nya svenska ord.

Jag är en vän av att värna språk och dialekt, men inte främmande för att utveckla. Ibland skapar man själv nya ord eller begrepp, som blir så bra att man lägger sig till med dem. Sambon säger till exempel ofta ’medeltiden’ istället för under tiden, eller att något är ’obra’ när det är dåligt. En av sönerna myntade begreppet ”brotta sig in” när grannen hade haft inbrott. En kollega från Skåne kom till Halland och instruerade deltagarna i gruppgymnastiken att ”spänna ballarna”. I Skåne sitter ballarna på baksidan (skinkorna). I Halland däremot sitter ballarna på framsidan och bara på deltagare av manligt kön. En kort stund blev det helt tyst och stilla, när flera deltagare funderade på vad hon menade att de skulle göra. Sedan bröt skrattet ut.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta