Vad säger du egentligen?

Såhär i slutet av året presenteras en lista med nya ord som gör entré i Svenska Akademins Ordlista. Det finns ord som jag aldrig har hört förut och andra som jag själv har använt. Somliga tycker jag om rent spontant. Att skogsbada till exempel. Det låter skönt och jag hoppas att fler får möjlighet att göra det. Killgissa tillhör de ord som jag har saknat utan att veta det. Somliga tycker att det är väl sexistiskt att använda prefixet ”kille”, men i det här sammanhanget är jag benägen att skriva under på att killar (och gubbar och män) betydligt oftare pratar som om de vet, fast de inte gör det. Det betyder inte att alla av manligt kön killgissar.

Å andra sidan finns det en hel massa ord med många år på nacken som tenderar att glömmas bort. De används knappt längre och det är allt färre som förstår. Jag tänker framför allt på dialektala ord och uttryck.  Som jag har skrivit tidigare är jag fascinerad av dialekter. Den jag själv behärskar är sydhalländskan. Den är inte vacker, men börjar bli sällsynt.

När jag gick på gymnasiet fick jag för mig att skriva en uppsats på dialekt, som ett skolarbete. Jag tror att det var på svenskan, men det kan lika gärna ha varit samhällskunskap, historia eller kanske alla tre. Själva handlingen var inte så speciellt märkvärdig, det roliga var att klämma in så många uttryck som möjligt av dem som jag hade hört hemma. Mina föräldrar sparade den och jag läste upp den för mina barn för några år sedan. De sa att de förstod nästan allt.

I ett försök att bevara storyn för eftervärlden kommer den här, helt oförskönad och nästan fonetiskt skriven:

Kararna gick på fäladen å hösta gräsed. De va mööt jobb innan höet kom in på rännet, å Kal va redan tje au ed, å de syntes grant åsså.
”Hö dö, paugavase, gå ente här mä nävarna i lommorna”, skreg hansa far som sao en baganom gäred. ”De e lant te kvällen, å de vi ente hinner ida faor vi ta imorron tillja”
Kal vånna ente forst.
”Ja, men ja tyr ente mar nu” sa Kal å borjte nästan skräna. ”Skjortan e sao full au bönke, så de bara drösslar au en. Å ja blar rent örsli nar solen blagar. Rätt va de e gåur en väl å knagar au här.”
”Du e den sebbiaste ja vet! Du har fått for lite pryl, de e de ja allti har sagt. De e väl klart att de e nimmt å bara ränna in te nabboglöttana å låna deras legetöj så fort de passar.”
Hansa far va töst ett tag. Kal glana pån.
”Ja e sölten så maven skriger” sa han.
”Ja, vi kan hålla middesbajde nu. Ja ställde kåren nånnstans imän väjjen. Ja tror de va ve den hidaste stängselstabben. Vi kan ta nårra smörmadar.”

”Vecket e ditt? Ja hade fläskasvärar å ost på mina madar.”
”Va?! Tvesular du?! Ja, de häjtar ju ente nar en själv brer au annras brö”
”Du behöver ente va så förtröden. Dom e så väl augnavda så dar e ente fett nar dom.”
”Du ska va gla så länge du slepper eda mulat brö mä pådingar i, å sejt fläsk. De fick vi göra nar ja va liden. Då feck en la bli å össla mä pålägg. Å va de så en ente vette hud så feck en sova i hongaboed.”
”De e väl ente nåt å skräppa mä? Du brugar min liv ente va så snackesam. La våss nu fau letta madaro.”

”Nä. Nu faur du ha aueded. Vi faur eda mar ikväll. Mor e ente illavuren. Vi skulle fau en köttabid te päregröden ikväll, å redi krösnamos te etterätt. Kan du gau bort te karran å ställa madalaudan onge agebrädan, åsså ge ögakröckan letta vann. De staur i kaffekelen bagast på karran”

Nar Kal kom tebaks ud på egran sau han letta betuttad ut.
”Va gaur du å skrövslar ette? Fnatta pau letta nu. Va ser du sau porken ud för?”
”Ja taba madalaudan å öget trödde pau den å kröfta den alleles”
”Jaå, de va väll ente så faled. Ga du na vann?”
”Ja, hon bäla som om hon ente hade drocked på fjortan da. Ja ga na nårra gularödder åsså.”
”Nu faur du allt ta å säj te mor att hon bödar dina böjsor mä nåt gammalt forklä ellar nåt, ella blar du väl dålli åsså.”
”Ja, men de e rätt gohällit nar de loftar.”
”Nä min liv, du faur väl åtminstone ha rejäla lasar å ta på de, å ente gå klädd som en annan slöbbert.”

”Har du hört att fularna har blett tösta?”
”Ja, de va räled va de morknar. Ska de komma en skänneskul tro? Vi får väl skula i feredongen så länge.”
”Vi kan lia gärna hålla kvälen. Min tjyva rög au å då blar jobbet bara haldant gjort.”
”Ja, hysta opp grajorna då, men lägg dom ente så ydalavat som sist, så en ska behöva gau mä röllebår å plocka opp allt vi hade tabat i sköven.”

”Titta, en agerhöna! Du höll på å sätta de påna. La na flöja, så blar de grannt vär imoren.”
”Å, va de en agerhöna? Ja töckte de så ud som en torbagge.”
”De va rätt gott att de kom en flöjeskul ändå, så vi konne köra hem. Ja e sao mögi å de ska ble gott å få hyddat se. Nu e de bara en da te, sen e de hälad.”

 

2 svar på “Vad säger du egentligen?”

  1. Tack för den språklektionen! Det mesta gick att förstå men agerhöna var jag tvungen att googla på. Sydhalländskan har jag nästan bara upplevt på Spenshult och tyckte den var mjuk och tilltalande. Men de använde inte de dialektala orden då så det var bara det talade språket jag kunde njuta av.

    Det är viktigt att bevara de dialektala orden i ordböcker med exempel på användning och språket i inspelningar. Men jag saknar inte att dialekterna till vardags har ersatts av mer riksspråk. När vi flyttade till Värmland 1970 var det kampanj ”Tal fôlkmål” och många ungdomar kunde inget annat än fryksdalska. Duktiga elever fick jobb i västra Sverige efter skolan men många måste återvända hem eftersom de fick sociala svårigheter när de inte kunde göra sig förstådda.

    I familjen blir det på skoj mycket västgötska och fryksdalska. Och västgötskan lyser igenom alltid även då jag anstränger mig att tala ”fint”!

    1. Jag håller med dig om att det är en tillgång och nödvändighet att kunna prata så att folk förstår. Men jag är glad att många fortfarande är ”tvåspråkiga” på svenska.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta