(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Tack tack

Visst finns det mycket att vara tacksam över. Att vara tacksam får man lära sig tidigt utan att egentligen förstå innebörden. Att känna tacksamhet är delvis något annat. Det finns en poäng i att öva sig i att känna tacksamhet, eftersom det bidrar till en positiv grundinställning och därmed en bättre hälsa.

Som liten fick jag höra att jag skulle vara tacksam över att jag alls fick någon mat, om jag inte tyckte om det som serverades. Eller att jag alls fick några julklappar, när jag inte fick det jag önskade mig. Det var svårt. Redan som liten hade jag ofta stora förväntningar och när de inte uppfylldes var det svårt att inta tacksamhetens perspektiv. Att säga tack när jag fick något, eller tacka för maten innan jag gick från bordet var en självklarhet, oavsett vad jag tyckte om det jag hade fått. Då tyckte jag mest att det var ett spel för gallerierna. Jag kände inte direkt tacksamhet och var inte alltid tacksam innerst inne, men jag visste vad jag förväntades säga.

Jag har fått en annan ödmjukhet med åren. Kanske är det svårigheter och motgångar som ger en djupare känsla av tacksamhet, inifrån och på riktigt. En insikt att utgången kunde ha blivit annorlunda. Skillnaden kan vara en millimeter eller sekund, eller en människas närvaro. Men det handlar också om en inställning. Min attityd gentemot händelser och det jag inte kan förändra. Det finns ofta minst två sidor av saken. Det gäller att välja den mest fördelaktiga vinkeln.

Ibland är tacksamheten dubbelbottnad. Som när min mor dog. Vår relation blev allt svårare med åren och jag våndades för hur jag skulle reagera när hon låg för döden. Jag var inte säker på att jag skulle orka, vilja eller kunna finnas där, så som jag innerst inne ville vara. Hon var obotligt sjuk och tynade sakta bort. Hennes kropp hade i princip slutat att fungera, hon kunde inte svälja och knappast tala men var helt klar i huvudet. Precis det scenario som hon så ofta hade uttryckt sin största fasa inför.

Jag var en av de få som förstod vad hon sa och hon använde därför mig som språkrör och som den som skulle verkställa hennes vilja. Det var en svår period och hon hade höga krav in i det sista. Jag begrep aldrig varför hon bad mig att städa i linneskåpet eller leta upp kläder som hon inte hade använt på länge. Möjligen var det för att hon inte ville att jag skulle gå. Då var jag mest irriterad och frustrerad, men idag är jag tacksam att jag var där.

Jag var med vid hennes samtal med läkaren när hon bestämde sig för att alla mediciner och livsuppehållande insatser skulle sättas ut. Jag var där tillsammans med mina bröder den sista veckan för att hon inte skulle behöva vara ensam. När hennes hjärta äntligen gav upp, efter en hel vecka utan näring och i princip utan vätska, kände jag mer tacksamhet än sorg. Vi var färdiga med varandra.

Tacksamheten över allt jag har och över livet kan ibland kännas överväldigande. Jag läste någonstans att rik är den som äger sådant som inte kan köpas för pengar. Vissa saker går inte att ersätta. Den rikedomen kommer sällan över en natt, det är insikten som plötsligt infinner sig och med den tacksamheten. Jag kan inte säga att jag vet säkert när det hände, men jag vet att jag har blivit mer blödig, känslosam och tacksam sedan jag fick barn (förälder blev jag ju i och för sig över en natt).

Det finns många tillfällen att öva på att känna tacksamhet i vardagen. Som igår. Jag var på en mysig afterwork. På väg hem var det elfel på Centralstationen som gjorde att allt var mörkt och stilla. Efter en halvtimme tändes det ett litet hopp då det fanns ett tåg med elektricitet som skulle gå åt mitt håll. Efter mer än en timme ombord på tåget, utan att ha kommit en meter närmare hemmet, klev jag av igen. Jag hittade en ersättningsbuss. Den var inte full, eftersom nästan ingen visste att den fanns. Jag missade min anslutning till nästa buss med två minuter. Jag var kissnödig utan kontanter (det kostade tio kronor). Jag klev på kvällens sista buss och upptäckte att jag hade glömt att stämpla ut när jag gick av tåget som aldrig lämnade stationen. Nu hade det börjat regna. Jag hade tre kilometer att gå från hållplatsen och regnet tilltog. Klockan var mycket och jag var flera timmar senare än jag hade hoppats. Det var redan långt efter läggdags.
Tacksamhetsövning: jag är mätt och har hunnit nyktra till. Uppförsbacken håller mig varm och nu gör det inget om jag blir blöt. Jag är ju snart hemma. Och jag är glad att jag har vänner att gå ut och ta en öl med.