Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

Bättre lite skit i hörnen

Att dammsuga kan göra mig rent ut sagt förbannad. Jag skjuter upp det i det längsta, men till sist står jag inte ut längre med grus, gräs, damm och kaffesump på golvet. Det stör husfriden och koncentrationen och efter ett par dagar är det dags att anta utmaningen. Jag samlar mig, öppnar motvilligt städskåpet och förbereder mig på en match. Dammsugaren testar mitt tålamod genom att dåna, väsnas, fastna, skramla, bråka och dra i sig sockar och gardiner. Varför är röret för långt och för stelt? Varför är sladden alltid för kort? Det är omöjligt att komma åt under soffan utan att behöva möblera om. Trösklar och vägglister bär tydliga märken efter eländet. Jag tror faktiskt att jag hatar dammsugaren.

Den förra jag hade var ganska OK. Den var liten, lätt och rund vilket gjorde att den smidigt följde efter mig genom rummen. Dammsugarröret var uppdelat i flera led och enkelt att förkorta när jag behövde komma åt där det var trångt. Vi hade lärt oss att samarbeta hyggligt. Men så dog den bara. Full av skit antagligen, inte bara i påsen.

Då kom sambons gamla trotjänare fram och plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ville städa hemma hos honom. Den är tung, stor och fruktansvärt otymplig. Det är inte städningen som är jobbig, det är dammsugaren! Det spelar ingen roll hur bra den suger om den inte är samarbetsvillig. Efter en match med den är jag fullständigt genomsvett.

Dammsugaren uppfanns av en engelsman, en Cecil Booth 1901. De första modellerna drevs av bensin och drogs av en häst (på utsidan får man förmoda). På Tjolöholms slott finns ett sådant åbäke att beskåda. Den gör mig tillfälligt mer vänligt sinnad till min egen. Svenska Elektrolux var tidigt med i utvecklingen av elektriska versioner. De lär ha kunnat användas till att fjälla fisk, föna håret och rykta kor med. Jag minns en turkos liten tunna som bars runt och senare en lilafärgad långsmal trotjänare på hjul som mor drog omkring med. Den blåste varm luft, var lockande att sitta på och slangen verkade längre än sladden. Om man flyttade slangen kunde man ha den att rensa lingon med, genom att blåsa bort blad och barr.

Som nygift och  nybliven husägare behövde jag inte vänta länge innan det kom en livs levande dammsugarförsäljare. Instinktivt var jag på min vakt. Nej tack! Men när han erbjöd sig att dammsuga mattan och sängen fick han komma in. Det skadar säkert inte att få det gjort. Det visade sig att han inte sålde dammsugare utan en städmaskin. En sådan som man har sett i serietidningar och på amerikanska filmer, där man håller käckt i ett handtag och liksom för hela dammsugaren fram och tillbaka och där påsen hänger direkt på handtaget. Den kostade som en liten bil och kunde till och med tvätta mattor.

Jag hoppas fortfarande att han hade manipulerat de filter som han använde när han visade skillnaden mellan min dammsugare och städmaskinen. Det blev ingen affär då, men min ex-man blev intresserad (det är nåt med män och maskiner) och köpte så småningom en begagnad. Det var ett monster, tung och öronbedövande. Den sög bra, men vi använde inte specialfunktionerna särskilt ofta, typ aldrig, och det var en lättnad när motorn till slut skar så jag fick en tystare, lättare och smidigare maskin.

Centraldammsugare har många fördelar. Den är ett försök att hålla själva maskinen, påsen och oväsendet utanför. Tanken är inte dum, men om slangen är så lång att det tar emot att brottas med den om man bara vill dammsuga lite snabbt i hallen. Längden på slang och rör försämrar dessutom sugkraften så att gruset ofta ligger kvar på golvet. Jag är inte frälst.

Robotdammsugare är min grej! Vi har en liten variant som är ganska underhållande att titta på. Han (det är en han, han heter Jens) kommer in under de flesta möbler, men han  trasslar in sig i sladdar, man måste lyfta honom över trösklar, batteriet räcker inte så länge och han har lite svårt för mattor. Trots det hinner han samla upp mycket saker med sina små borstar. Utom i hörnen, där ligger skiten kvar. Snart kanske han får en storebror.

Nästa liv

I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att kläckas som höna. En sån där brun, tjock, lite hemtrevlig som skrockar förnöjt för sig själv när hon sprätter med sina hönsafötter i jorden. För jag skulle såklart vara en frigående höna. Helst vill jag bo hos ett äldre par för att slippa bli jagad av småbarn. Min värdfamilj tycker att det är mysigt att ha mig gående i trädgården. Jag vill ha någonstans att gå in när det är dåligt väder, eller när jag vill sova tryggt om nätterna. Annars kan jag visst tänka mig att sova uppflugen i ett träd eller en buske också, men bara när jag själv känner för det.

Det vore fint om mitt värdpar har en rejäl hönsgård, men helst vill jag förstås ha tillgång till hela tomten. Jag tänker mig en lummig, lite vildvuxen trädgård. En naturtomt med gott om kryp och frön av alla möjliga slag. Där krafsar jag för att hitta godsaker och en gång om dagen får jag färskt vatten och näringsrikt foder av människorna jag bor hos. Jag lägger ägg förstås. Stora, bruna och goda med en guldgula i mitten. Förmodligen har jag några systrar omkring mig, som ägnar dagarna åt ungefär samma saker som jag. Vi sandbadar, pickar, sprätter och värper.

Det vore kul om det fanns en schysst tupp. Han får gärna vara ståtlig, med en praktfull stjärt i snygga färger. Han har guld i strupen men galer inte i onödan. Med honom känner jag mig trygg. Vi har förmodligen en bra och kravlös relation. Han gillar mig precis som jag är och vi har sex när vi har lust. Han är rättvis och har bra hand om oss alla och delar gärna med sig när han har hittat något gott. Han varnar när han ser duvhökens silhuett så att vi hinner springa i säkerhet allihop. Förvisso tycker han att det roligare att göra kycklingar än att fostra dem, men jag tar så gärna hand om dunungarna.

Jag tänker mig livet som höna som tämligen bekymmersfritt och skönt. Det finns inte så mycket att hålla reda på och inte så många orosmoment. Det gör inte så mycket om jag är lite korkad.

Ett annat tänkbart liv är som ko. Ännu ett husdjur i människans tjänst, men jag kan ändå känna mig nyttig där jag går och betar. Samtidigt som jag blir mätt i alla fyra magarna hjälper jag till att hålla sly och gräs nere. Jag är nog hellre en amko än en mjölkko. Jag vet inte, men jag tror att det känns lite kymigt att bli mjölkad, ett par gånger om dagen dessutom. Att passa tider är inte min grej. Dessutom vill jag inte att man tar min kalv ifrån mig.

Som amkor får vi, jag och min flock, gå ute hela sommaren. Människor stannar och tittar på oss. Det är lika fridfullt som det ser ut där vi går på en sluttning med milsvid utsikt och träd att söka skugga under när solen blir för varm. Det är skönt om det regnar då och då. Då vänder vi rumpan åt det dåliga vädret och tar en ordentlig dusch. Varje år får vi besök av en ny stilig tjur som bonden har skaffat åt oss. Bonden har ett stort hjärta och förstår att vi mycket hellre har 7-800 kilo på ryggen en liten stund än en plasthandske i baken. När vi har bekantat oss lite, tjuren och jag, känns det naturligt med intimt umgänge.

Livet som ko är oftast lugnt och behagligt. Den ena dagen är ungefär likadan som den andra. Sova, äta, idissla, vila, äta och idissla. Flugorna och bromsarna är ett gissel förstås. Svansen är bra men lite för kort och öronen är alldeles för små för att hålla flygfäna borta. Då är det gott att hjälpas åt. Vi står skavfötters sida vid sida och låter svansarna göra jobbet åt varandra.

Som höna och ko lever jag i nuet och bekymrar mig inte för morgondagen. Ett lugnt och jordnära liv med harmoni, närhet och trygghet. En annan variant är ett fritt liv bland molnen, som örn. Den vilda naturen och jag lever i ett ömsesidigt nära förhållande och jag har inte många fiender. Det är främst människan jag behöver se upp med. Hennes restprodukter och obetänksamma användande av naturens resurser utgör ett större hot än hon själv. För henne är jag nämligen fridlyst och hon måste åtminstone bokstavligen se upp till mig. Oftast blir jag bemött med vördnad och respekt.

Det är lätt att föreställa sig den mäktiga känslan att flyga över skogar och hav och jag tror att förmågan att upptäcka ett skrovmål många hundra meter nedanför känns lite ovan för en som i detta livet har behövt läsglasögon. Trots min imponerande storlek är jag lätt och smidig i luften. Svindel och åksjuka tillhör ett annat liv och jag behärskar luftrummet genom glidflygningar och störtdykningar. När jag hittat min livskamrat lever vi sida vid sida livet ut. Vi väljer en boplats med bra utsikt, där vi trivs och där vi kan föda upp våra ungar, år efter år i ett mäktigt bo som vi ständigt bygger till och renoverar. Familjen är viktig och värd att försvara med näbb och klor.

Gemensamt för livet som höna, ko och örn är livsnjutning. Det har jag lärt mig i livet som människa.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.

Dagens i-landsproblem

Vad ska vi äta? Jag tror att det kan vara den vanligaste frågan i vårt hem. Tänk att det kan vara så svårt?! Vi kan i princip välja precis vad vi vill. Fast det är väl just det som är problemet. Då måste vi känna efter vad vi är sugna på och komma överens. Helst ska det också vara något som vi har hemma och som inte kräver för mycket tid i köket, eftersom vi ofta är hungriga redan när vi börjar fundera. Jag tror det heter planering, det där som vi inte är så bra på.

Mat var både enklare och tråkigare när barnen var små. Då lagade jag alltid maten, eftersom barnens far tyckte att han var bäst på andra saker och jag var bäst i köket. Det betydde också att jag ofta var ensam om att bestämma vad vi skulle äta, skriva inköpslista, handla och packa upp. Jag minns att jag sneglade avundsjukt på par som handlade tillsammans och såg ut att tycka att det var den naturligaste sak i världen att diskutera om de skulle välja spagetti eller tagliatelle.

Eftersom vi bodde lite ”off” passade jag på att veckohandla när jag var på väg hem från jobbet. Det kändes mest rationellt för att spara tid och bensinpengar. Det var kanske inte så smart egentligen, eftersom jag ofta var både hungrig och trött redan när jag kom till affären, för att inte tala om när jag kom hem. Att packa upp och trycka in allt i skåp och lådor var nästan det värsta. Helst skulle maten redan varit på bordet, eftersom klockan var mycket och alla var hungriga eller på väg till någon träning.

Veckomenyn var relativt enformig. Mina barn tyckte att pasta och köttbullar måste serveras minst en gång i veckan. Rätten varierades genom att välja pastaskruvar, pastasnäckor, pastahjul eller makaroner, som dessutom kunde stuvas. Jag delade inte deras uppfattning, men eftersom jag gärna ville att de skulle äta var det enklast att laga den mat de ville ha. Spagetti och köttfärssås, pasta med lime och pestokyckling, pasta med skinksås, pannkakor och en fiskgryta med dragon och purjolök var andra rätter som gick hem och därför ofta stod på bordet. Jag äter fortfarande gärna pasta, men annars lämnade dessa rätter repertoaren så snart jag inte behövde ta hänsyn till barnens smaklökar.

Förr, för inte alltför länge sedan, kunde man nästan enbart uppleva nya smaker och maträtter genom att resa. Varje nytt land bjöd på något nytt för den som vågade prova och ju längre bort desto mer exotiskt. Sedan kom det specialbutiker som importerade konstiga kryddor och varor från andra världsdelar. Såna butiker fanns inte överallt och det var lite av en upplevelse att gå in i dem. Mycket såg spännande ut och jag kunde bara fantisera om vad råvarorna skulle användas till. Personalen var hjälpsam, men inte alltid så bra på svenska eller engelska. Ofta var man tvungen att köpa stora förpackningar av flera olika saker för att kunna komponera en ny, spännande rätt. Öppnade förpackningar stod i vägen i skafferiet, i månader och år.

Nu kan man i princip köpa mat från hela världen i vilken butik som helst. På gott och ont. Det borde ju betyda att variationsmöjligheterna blir enorma. Men ofta väljer vi det vi vet att vi tycker om, och när vi handlar basvaror och fyller på skafferiet blir det ungefär samma saker varje gång. Inte så konstigt att det ibland känns svårt att hitta inspiration i matlagningen. Jag hörde någon forskare som sa att ett hushåll har ungefär 20 rätter som rullar på repertoaren.

Idén med färdiga matkassar är inte dum. Det jag gillar bäst med konceptet är just möjligheten att få prova nya saker och att mängden råvaror är uträknad så att det inte ska behöva blir en massa halvfulla förpackningar över. Om matkassen dessutom kommer hem på trappan slipper vi trängas i affären, trötta och hungriga. Trots alla fördelar har jag aldrig testat.

Hittills har vi aldrig behövt vara hungriga så länge, även om lusten och inspirationen tryter ibland. Vi har frysen full av mat och med lite planering och receptsök kan inköpslistan kompletteras så att vi kan laga festmat hemma. Vi turas om och hjälps åt med matlagning, dukning och disk. På måndagar och onsdagar har vi ”hälsodagar” (tidigare kallade sambon dem för fulmåndag och fulonsdag, men jag tycker att ”hälsomåndag” ger en bättre mental inställning). Då tränar vi och lägger inte så mycket känsla i matlagningen. Däremellan är det Guldtisdag. Det kan betyda att vi får en förrätt, eller dukar lite extra fint, eller köper något extra gott. På torsdag är det ”lillefredag” och sedan är det helg. Varje dag kan bli en fest, om vi vill och orkar.

Jag improviserar ganska friskt i köket och är utnämnd till Såsdrottning. Det förpliktigar, men så länge jag själv tror att jag kan brukar det bli riktigt bra.  Med tanke på att sås var min sämsta gren i köket för några år sedan är jag ganska stolt över min nya titel. Nackdelen med improvisation är att de gånger det blir riktigt bra vet jag inte hur jag gjorde. Å andra sidan blir det en överraskning varje gång.

Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.

Oumbärliga prylar jag inte visste att jag behövde

När jag var tio år var jag väldigt ”redig”. Jag var duktig i skolan, njöt av uppmärksamhet och ville gärna ge sken av att jag var smart och allmänbildad. Det bidrog säkert till att jag blev utvald som en av de elever som skulle intervjuas för en TV-dokumentär om barns tankar om framtiden. (Det var förstås hiskligt spännande och jag var väldigt stolt. TV-teamet kom hem till oss och filmade olika sekvenser, exempelvis vid middagsbordet, när jag åkte traktor och när jag gav korna hö. I själva verket gav jag i princip aldrig korna hö, eftersom jag var allergisk både mot kor och hö, men vad gör man inte för att det ska bli bra TV?!)

En av de tankar om framtiden som jag hade som tioåring handlade om att människor rör på sig för lite och förbrukar för mycket elektricitet (onekligen en av mina klokare tankar). Därför tyckte jag att exempelvis elvispen var en fullständigt onödig pryl. Om alla istället vispar för hand får de ”motion” helt utan elförbrukning. Jag anade nog att det kunde bli svårt att få genomslag för just den idén. Såhär i backspegeln kan jag konstatera att jag själv har svikit detta ideal fullständigt.

Jag har en elvisp. Jag är dessutom är delägare i inte mindre än två robotar – en gräsklippare som heter Goliat och en dammsugare som heter Jens. Snacka om att missa tillfällen till motion! Jag ska villigt erkänna att det är fascinerande att titta på när de arbetar. Ibland tror jag nästan att de båda har någon form av social kompetens. De verkar sällskapliga och kommer gärna fram (eller snarare kör på oss) om vi är i närheten. Det har nog hänt att vi har pratat med dem också….

Goliat jobbar när han är tillsagd (programmerad), i ur och skur. De få gånger han strejkar kan det vara kaninerna som har gnagt av hans el-slinga, eller så har han kört på något, eller kört fast där det är trångt och behöver hjälp därifrån. Gräsmattan är alltid välklippt och onekligen snyggare nu än när vi sprang runt med hans föregångare. Men, han kan inte skilja gräsmatta från annan matta. Vid ett tillfälle hade en stor matta blåst ner från altanen och hamnat i hans arbetsområde. Han tuggade i sig ett rejält stycke och gjorde flera hål i den innan han gick hem för dagen.

Jens är en liten föregångare till dagens mer avancerade dammsugar-robotar. Han kommer lätt under de flesta möbler vi har och jobbar också bäst om det inte finns mattor i vägen. Han är nästan obehagligt effektiv. Ibland undrar jag faktiskt var han hittar allt som han samlar ihop i sin lilla behållare. När han är klar, dvs har slut på batteri, piper han för att vi ska hitta honom. Då vill han bli buren till sin ladd-sladd.

En annan oumbärlig pryl i hemmet är äggkokaren. Jag fick min första i present av sambon och kunde knappt föreställa mig något mer onödigt. Jag fnissade och fnös, men, efter att ha testat och insett att äggen blir perfekta varje gång, utan att spricka, övergav jag den klassiska äggklockan och vatten på spisen. Nu är jag frälst och har dessutom insett att det är en perfekt present. Alla vill ha en, men de flesta har inte förstått det.

Och så har vi en kaffemaskin, en sån som maler bönor och brygger en kopp i taget. Den ersätter inte den klassiska kaffebryggaren, utan fungerar som ett komplement. Kaffebryggaren är perfekt vid helgfrukosten då det går åt ett rejält antal koppar kaffe. Men för kaffet på maten, eller vid andra tillfällen när vi bara ska ha en eller två koppar, är det både enklare och godare att låta kaffemaskinen göra jobbet. Det är en hel liten vetenskap, det där med kaffe. Först ska man välja vilka kaffebönor som har bäst rostning och balans i smaken, sen hur mycket bönor som ska malas till en kopp och hur stor en ”standardkopp” är. När alla inställningar har nått fulländning räcker det med ett tryck på en knapp och ut kommer nymalet och gott kaffe, med perfekt temperatur och en härlig ”crema” på ytan. Espresso? Inga problem, då justeras enkelt volym och styrka.

Vi fick en glad överraskning när vi flyttade in i vårt gemensamma hus, även om det snarare är en funktion än en pryl. Med närheten till havet var vi beredda på att putsa fönster, ofta. Sambon har jobbat som fönsterputsare i sin ungdom, så det kändes lugnt. Efter flera månader hade vi fortfarande inte putsat ett enda fönster. Det har vi fortfarande inte gjort. De är självrengörande! Och det funkar! Jag var tvungen att googla hur det är möjligt; Glaset har en beläggning som reagerar med UV-ljus från dagsljuset så att organisk smuts bryts ner. När det sedan regnar gör beläggningen att smutsen sköljs bort med vattnet och fönstret torkar snabbt, så att det inte blir några fula ränder. Så genialiskt! Om det inte regnar på ett tag är det bara att dra fram trädgårdsslangen.

Så nu får jag visserligen skaffa mig vardagsmotion på andra sätt, men jag kan, om jag vill, dammsuga, klippa gräset och putsa fönster, samtidigt som jag lugnt dricker mitt morgonkaffe och äter mitt perfekt kokta ägg.

Jag ska bara….

Om man, som jag, har levt livet till största delen i en prestationsbaserad verklighet är ”jag ska bara…” en väldigt vanlig tanke. Det är så mycket jag tror att ”jag ska”, eller måste. Dessutom tror jag att det är ”bara” nåt snabbt eller litet, vilket ofta visat sig vara helt felbedömt. Till exempel de gånger jag har tänkt att ”jag ska bara” innan jag går ut i det fina vädret. Solen kan hinna både gå i moln och gå ner innan jag är klar.

Om jag har en liten stund över innan det är dags att gå till bussen, eller gå i duschen, eller nåt annat som jag har planerat, är det inte ovanligt att det dyker upp en tanke på vad ”jag ska bara” göra. Numera försöker jag ignorera den tanken. ”Jag ska bara” har slutat med panik tillräckligt många gånger för att jag ska inse att det inte är inte så intelligent att påbörja ett litet projekt i tron att jag ska vara effektiv. Särskilt som jag helst håller på med vad-det-nu-är tills jag är klar. Då kör det garanterat ihop sig och tiden räcker inte alls till i någon ände.

En variant på ”jag ska bara” är ”när jag ändå…”. Jag kan ju passa på att göra fler saker, ”när jag ändå…” Det är inte heller särskilt effektivt. Tvärtom. Jag kan till och med tänka så många ”när jag ändå” att jag helt enkelt skjuter upp eller skiter i alltihop. Det blir för mycket, tar för lång tid, eller är för jobbigt med alla ”när jag ändå”. Så istället för att göra en sak i taget och vara nöjd med det, som det var tänkt från början, får jag ingenting gjort och blir irriterad på mig själv.

Jag övar. Jag har blivit bättre på att ta vara på den lilla stunden som blir över. Ibland kan det till och mer vara mer effektivt i det långa loppet att vara lite ineffektiv i stunden. Motivationen är oftast större om uppgiften är överskådlig, både i tid och omfattning. Hellre litet och lätt än stort och svårt.

Denna insikt har gjort mig mer harmonisk, lite lyckligare och lite effektivare. Allt blir kanske inte gjort nu heller, men jag har blivit bättre på att passa tider.

Självbedrägerier som fungerar 2

Jag är ingen morgonmänniska. Helst skulle jag inte ställa klockan alls, utan gå upp när jag vaknar och aldrig före klockan 8. Är jag ledig är det gott att lojt vända sig om och slumra en liten stund till, men även när klockan ringer vill jag gärna snooza och låta både kroppen och tanken vakna varsamt.   Sedan fortsätter jag gärna morgonen i ett lugnt tempo. Skalman (den smarta men bekväma sköldpaddan i Bamse som har en självgående skottkärra och en mat-och-sov-klocka) har en poäng när han säger att ”skynda” är ett fult ord.

Det är skönt att ha gott om tid för frukost och morgonbestyr. De dagar då morgonstunden begränsas av andra tidsbestämda åtaganden skulle det vara naturligt att ställa klockan lite tidigare, för att få den där lilla extra kvarten som gör så stor skillnad på morgonen. Men, för en morgontrött tar det emot.

Jag har kommit på en lösning som har fungerat för mig i många år. Jag har helt enkelt ställt fram klockan tjugo minuter och lurar mig själv att klockan är mer än vad den egentligen är. Det sköna och lite skämmiga är att det funkar, jag ”går på det” varje morgon. Det är klart att jag vet att klockan egentligen inte är så mycket som hon visar, men just där och då väljer jag att ignorera det. Jag ”låtsas” att det är dags, men ger mig ändå tid att snooza, slumra och ta mig ur sängen i behaglig takt. När jag kommer upp och har vaknat till ordentligt är jag alltid lika glad att klockan inte är så mycket som väckarklockan visade. (Om någon skulle få för sig att hjälpa mig att ställa klockan rätt får det mindre angenäma konsekvenser)

Mitt lilla klocktrick funkar även på kvällen, fast omvänt. När jag kommer i säng alldeles för sent och tittar på klockan innan jag släcker lampan kan jag med ett litet leende konstatera att ”riktigt så mycket är klockan faktiskt inte” och så somnar jag, nöjd med att ha fått tjugo minuters ”extra” sömn.