Vad säger du egentligen?

Såhär i slutet av året presenteras en lista med nya ord som gör entré i Svenska Akademins Ordlista. Det finns ord som jag aldrig har hört förut och andra som jag själv har använt. Somliga tycker jag om rent spontant. Att skogsbada till exempel. Det låter skönt och jag hoppas att fler får möjlighet att göra det. Killgissa tillhör de ord som jag har saknat utan att veta det. Somliga tycker att det är väl sexistiskt att använda prefixet ”kille”, men i det här sammanhanget är jag benägen att skriva under på att killar (och gubbar och män) betydligt oftare pratar som om de vet, fast de inte gör det. Det betyder inte att alla av manligt kön killgissar.

Å andra sidan finns det en hel massa ord med många år på nacken som tenderar att glömmas bort. De används knappt längre och det är allt färre som förstår. Jag tänker framför allt på dialektala ord och uttryck.  Som jag har skrivit tidigare är jag fascinerad av dialekter. Den jag själv behärskar är sydhalländskan. Den är inte vacker, men börjar bli sällsynt.

När jag gick på gymnasiet fick jag för mig att skriva en uppsats på dialekt, som ett skolarbete. Jag tror att det var på svenskan, men det kan lika gärna ha varit samhällskunskap, historia eller kanske alla tre. Själva handlingen var inte så speciellt märkvärdig, det roliga var att klämma in så många uttryck som möjligt av dem som jag hade hört hemma. Mina föräldrar sparade den och jag läste upp den för mina barn för några år sedan. De sa att de förstod nästan allt.

I ett försök att bevara storyn för eftervärlden kommer den här, helt oförskönad och nästan fonetiskt skriven:

Kararna gick på fäladen å hösta gräsed. De va mööt jobb innan höet kom in på rännet, å Kal va redan tje au ed, å de syntes grant åsså.
”Hö dö, paugavase, gå ente här mä nävarna i lommorna”, skreg hansa far som sao en baganom gäred. ”De e lant te kvällen, å de vi ente hinner ida faor vi ta imorron tillja”
Kal vånna ente forst.
”Ja, men ja tyr ente mar nu” sa Kal å borjte nästan skräna. ”Skjortan e sao full au bönke, så de bara drösslar au en. Å ja blar rent örsli nar solen blagar. Rätt va de e gåur en väl å knagar au här.”
”Du e den sebbiaste ja vet! Du har fått for lite pryl, de e de ja allti har sagt. De e väl klart att de e nimmt å bara ränna in te nabboglöttana å låna deras legetöj så fort de passar.”
Hansa far va töst ett tag. Kal glana pån.
”Ja e sölten så maven skriger” sa han.
”Ja, vi kan hålla middesbajde nu. Ja ställde kåren nånnstans imän väjjen. Ja tror de va ve den hidaste stängselstabben. Vi kan ta nårra smörmadar.”

”Vecket e ditt? Ja hade fläskasvärar å ost på mina madar.”
”Va?! Tvesular du?! Ja, de häjtar ju ente nar en själv brer au annras brö”
”Du behöver ente va så förtröden. Dom e så väl augnavda så dar e ente fett nar dom.”
”Du ska va gla så länge du slepper eda mulat brö mä pådingar i, å sejt fläsk. De fick vi göra nar ja va liden. Då feck en la bli å össla mä pålägg. Å va de så en ente vette hud så feck en sova i hongaboed.”
”De e väl ente nåt å skräppa mä? Du brugar min liv ente va så snackesam. La våss nu fau letta madaro.”

”Nä. Nu faur du ha aueded. Vi faur eda mar ikväll. Mor e ente illavuren. Vi skulle fau en köttabid te päregröden ikväll, å redi krösnamos te etterätt. Kan du gau bort te karran å ställa madalaudan onge agebrädan, åsså ge ögakröckan letta vann. De staur i kaffekelen bagast på karran”

Nar Kal kom tebaks ud på egran sau han letta betuttad ut.
”Va gaur du å skrövslar ette? Fnatta pau letta nu. Va ser du sau porken ud för?”
”Ja taba madalaudan å öget trödde pau den å kröfta den alleles”
”Jaå, de va väll ente så faled. Ga du na vann?”
”Ja, hon bäla som om hon ente hade drocked på fjortan da. Ja ga na nårra gularödder åsså.”
”Nu faur du allt ta å säj te mor att hon bödar dina böjsor mä nåt gammalt forklä ellar nåt, ella blar du väl dålli åsså.”
”Ja, men de e rätt gohällit nar de loftar.”
”Nä min liv, du faur väl åtminstone ha rejäla lasar å ta på de, å ente gå klädd som en annan slöbbert.”

”Har du hört att fularna har blett tösta?”
”Ja, de va räled va de morknar. Ska de komma en skänneskul tro? Vi får väl skula i feredongen så länge.”
”Vi kan lia gärna hålla kvälen. Min tjyva rög au å då blar jobbet bara haldant gjort.”
”Ja, hysta opp grajorna då, men lägg dom ente så ydalavat som sist, så en ska behöva gau mä röllebår å plocka opp allt vi hade tabat i sköven.”

”Titta, en agerhöna! Du höll på å sätta de påna. La na flöja, så blar de grannt vär imoren.”
”Å, va de en agerhöna? Ja töckte de så ud som en torbagge.”
”De va rätt gott att de kom en flöjeskul ändå, så vi konne köra hem. Ja e sao mögi å de ska ble gott å få hyddat se. Nu e de bara en da te, sen e de hälad.”

 

Utböling

Dialekter är fascinerande. Snart är de lika unika som hemtelefoner. När jag var tonåring kunde jag åka med trätofflor på till närmaste större stad och folk såg direkt att jag var ”utböling”, redan innan jag hade öppnat munnen. Med ett tränat öra kunde man till och med höra från vilken del av kommunen en person kom. Idag är det svårare att sticka ut, på gott och ont. Alla är lite mer unika i flock på något sätt. I takt med att världen krymper, vi reser långa sträckor varje dag, lyssnar på musik och media från hela världen och har tillgång till sociala nätverk via internet blir skillnaderna i dialekt och språk allt mindre.

Jag kommer från Halland, ett avlångt landskap, där människor från den södra och den norra änden knappt begrep varandra för femtio år sedan. Jag, som kommer från de sydligaste delarna av länet, säger korv med r som skorrar långt ner i halsen (korrrrv), medan de som är från Halmstad säger korv med a istället för r (koav). Ytterligare lite längre norrut har r kommit tillbaka i orden, men nu rullar det på tungspetsen istället för i halsen. Jag vill dock inte bli kallad för skåning. En skåning pratar släpigare och det kan vara något med spänsten i kinderna som gör att det låter annorlunda. Munnen låter bredare på något sätt.

När jag började gymnasiet fick jag flytta till Halmstad på vardagarna, eftersom den linje jag valt inte fanns i Laholm. Redan första dagen insåg jag att det underlättade om jag anpassade vokabulären en aning. Nu hade lantisen kommit till stan. Efter tre år tänkte jag inte längre på vad jag hade justerat. Det var mest vännerna hemma som undrade om jag hade blivit ”stabo”, eller varför jag pratade konstigt när jag kom hem på helgen. Senare, när jag började universitetet, med människor från olika delar av landet, slipades sydhalländskan ytterligare i kanterna. Delvis omedvetet, men också för att jag inte ville uppfattas som ”hon som pratar så konstigt”. Jag var inte ensam om att anpassa mig till något som skulle likna rikssvenska, det var så det skulle låta då. Men jag har aldrig klarat av att prata med tungspets-r.

Anpassningen gick gradvis, men det dröjde många år innan det kändes naturligt att säga ’skratta’ och ’potatis’. Det var högtravande på något vis att ta de orden i munnen. Hemma hos oss sa vi att vi ’grinade’ när vi skrattade och vi kokte ’päror’ till middagen. Tillbaka i min allra närmaste familj blev dialekten snabbt bredare igen och vi använde ord som var naturliga för oss.

Idag träffar jag sällan på någon med utpräglad och orörd dialekt från ”feskeläjet” eller ”sköven”. Lite synd är det allt. En del små egenheter har vi bevarat och sambon hajar ibland till över ord som jag säger och vice versa. Även om jag säger ”så heter det ju inte” när han kallar farstun för svale, så är det intressant med olikheterna. Sambon är från Göteborgstrakten och även om det inte är så stora skillnader i vårt ordförråd så säger jag aldrig ord som kastrull och bunke. Det ”heter” gryta och skål. En strumpa är en nylonstrumpa, annars heter det sock. Och jag skrattade gott och länge åt ”kläklyka” (tvättklämma) och ”gummiskor” (gympaskor), som jag måste erkänna är lite fiffiga språkkonstruktioner.

De dialektala orden är ofta en lokal konstruktion, eller en förenkling, som låter rätt och bra. Det finns många exempel på nya ord som har liknande ursprung, exempelvis ”blippbetalning”, ”blåljuspersonal” eller ”skamma” (få någon att känna skam), som alla är nya svenska ord.

Jag är en vän av att värna språk och dialekt, men inte främmande för att utveckla. Ibland skapar man själv nya ord eller begrepp, som blir så bra att man lägger sig till med dem. Sambon säger till exempel ofta ’medeltiden’ istället för under tiden, eller att något är ’obra’ när det är dåligt. En av sönerna myntade begreppet ”brotta sig in” när grannen hade haft inbrott. En kollega från Skåne kom till Halland och instruerade deltagarna i gruppgymnastiken att ”spänna ballarna”. I Skåne sitter ballarna på baksidan (skinkorna). I Halland däremot sitter ballarna på framsidan och bara på deltagare av manligt kön. En kort stund blev det helt tyst och stilla, när flera deltagare funderade på vad hon menade att de skulle göra. Sedan bröt skrattet ut.