Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

Utböling

Dialekter är fascinerande. Snart är de lika unika som hemtelefoner. När jag var tonåring kunde jag åka med trätofflor på till närmaste större stad och folk såg direkt att jag var ”utböling”, redan innan jag hade öppnat munnen. Med ett tränat öra kunde man till och med höra från vilken del av kommunen en person kom. Idag är det svårare att sticka ut, på gott och ont. Alla är lite mer unika i flock på något sätt. I takt med att världen krymper, vi reser långa sträckor varje dag, lyssnar på musik och media från hela världen och har tillgång till sociala nätverk via internet blir skillnaderna i dialekt och språk allt mindre.

Jag kommer från Halland, ett avlångt landskap, där människor från den södra och den norra änden knappt begrep varandra för femtio år sedan. Jag, som kommer från de sydligaste delarna av länet, säger korv med r som skorrar långt ner i halsen (korrrrv), medan de som är från Halmstad säger korv med a istället för r (koav). Ytterligare lite längre norrut har r kommit tillbaka i orden, men nu rullar det på tungspetsen istället för i halsen. Jag vill dock inte bli kallad för skåning. En skåning pratar släpigare och det kan vara något med spänsten i kinderna som gör att det låter annorlunda. Munnen låter bredare på något sätt.

När jag började gymnasiet fick jag flytta till Halmstad på vardagarna, eftersom den linje jag valt inte fanns i Laholm. Redan första dagen insåg jag att det underlättade om jag anpassade vokabulären en aning. Nu hade lantisen kommit till stan. Efter tre år tänkte jag inte längre på vad jag hade justerat. Det var mest vännerna hemma som undrade om jag hade blivit ”stabo”, eller varför jag pratade konstigt när jag kom hem på helgen. Senare, när jag började universitetet, med människor från olika delar av landet, slipades sydhalländskan ytterligare i kanterna. Delvis omedvetet, men också för att jag inte ville uppfattas som ”hon som pratar så konstigt”. Jag var inte ensam om att anpassa mig till något som skulle likna rikssvenska, det var så det skulle låta då. Men jag har aldrig klarat av att prata med tungspets-r.

Anpassningen gick gradvis, men det dröjde många år innan det kändes naturligt att säga ’skratta’ och ’potatis’. Det var högtravande på något vis att ta de orden i munnen. Hemma hos oss sa vi att vi ’grinade’ när vi skrattade och vi kokte ’päror’ till middagen. Tillbaka i min allra närmaste familj blev dialekten snabbt bredare igen och vi använde ord som var naturliga för oss.

Idag träffar jag sällan på någon med utpräglad och orörd dialekt från ”feskeläjet” eller ”sköven”. Lite synd är det allt. En del små egenheter har vi bevarat och sambon hajar ibland till över ord som jag säger och vice versa. Även om jag säger ”så heter det ju inte” när han kallar farstun för svale, så är det intressant med olikheterna. Sambon är från Göteborgstrakten och även om det inte är så stora skillnader i vårt ordförråd så säger jag aldrig ord som kastrull och bunke. Det ”heter” gryta och skål. En strumpa är en nylonstrumpa, annars heter det sock. Och jag skrattade gott och länge åt ”kläklyka” (tvättklämma) och ”gummiskor” (gympaskor), som jag måste erkänna är lite fiffiga språkkonstruktioner.

De dialektala orden är ofta en lokal konstruktion, eller en förenkling, som låter rätt och bra. Det finns många exempel på nya ord som har liknande ursprung, exempelvis ”blippbetalning”, ”blåljuspersonal” eller ”skamma” (få någon att känna skam), som alla är nya svenska ord.

Jag är en vän av att värna språk och dialekt, men inte främmande för att utveckla. Ibland skapar man själv nya ord eller begrepp, som blir så bra att man lägger sig till med dem. Sambon säger till exempel ofta ’medeltiden’ istället för under tiden, eller att något är ’obra’ när det är dåligt. En av sönerna myntade begreppet ”brotta sig in” när grannen hade haft inbrott. En kollega från Skåne kom till Halland och instruerade deltagarna i gruppgymnastiken att ”spänna ballarna”. I Skåne sitter ballarna på baksidan (skinkorna). I Halland däremot sitter ballarna på framsidan och bara på deltagare av manligt kön. En kort stund blev det helt tyst och stilla, när flera deltagare funderade på vad hon menade att de skulle göra. Sedan bröt skrattet ut.

Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.