I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Konsten att vara snäll

Ibland får jag intrycket att ”snäll” kan uppfattas som något på gränsen till mesigt. Mes vill jag inte vara. Som ung ville jag hellre uppfattas som lite kaxig, fräck och rolig (men jag var mer mesig än fräck). Det är först nu som jag tror att jag börjar förstå vad snäll egentligen innebär. Och hur svårt det kan vara.

När jag var liten användes ”vet hut” ungefär med betydelsen ’var snäll’. Åtminstone är det så jag minns det. Mina föräldrar kunde också säga ”uppför dig ordentligt” och jag tror att det betydde samma sak. I ordlistan kan man läsa att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är synonymer till snäll. Jag antar att det var det mina föräldrar menade när de sa att jag skulle veta hut. Helst skulle jag vara tyst också. Tyst och snäll.

Jag fick lära mig att vara lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig och har fortsatt att vara det. Jag har trott att jag har varit snäll. Trots det har jag ibland sårat människor, sagt dumma saker och betett mig illa. Det är sällan medvetet eller av elakhet, men det är inte snällt. Jag känner mig inte elak. Jag är ju lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig. Helt ärligt har jag ofta blivit förvånad att människor i min omgivning har reagerat med upprördhet på saker jag har gjort eller sagt. Jag förstod inte varför.

Därför tycker jag inte att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är detsamma som att vara snäll. Mina ”elakheter” kommer oftast helt oförberett både för mig och omgivningen, inte sällan när jag känner mig kränkt, trängd, besviken eller bara allmänt trött och grinig. Det är mänskligt, men knappast snällt. Tonfall, blickar och kroppsspråk kan i ögonblicket drypa av hat, missnöje eller tjurighet och det är lätt att själv missa det om jag tror att jag är snäll. Jag hör inte hur jag låter och förstår inte hur jag uppfattas.

Ju mer jag funderar på det desto mer tror jag att snäll borde vara ett verb och inte ett adjektiv. Snäll är inte en egenskap, eller en produkt av sådana, utan mer ett resultat av goda och osjälviska tankar och handlingar. I synonymordboken står det att även godhjärtad, hjälpsam, vänlig och välmenande är synonymer till snäll. Det stämmer bättre med min uppfattning, men nämndes aldrig av mina föräldrar. Hemma fanns det snarast ett fokus på konkurrens och jämförelse. Att prestera på topp var viktigt och genom att kritisera andra kunde man själv framstå i bättre dager. Följden blev att jag var en lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig flicka som jämförde mig med alla andra. Jag var inte alltid snäll, men jag var duktig och jag mådde inte bra.

Jag såg aldrig mina föräldrar bråka, men minns inte heller att jag någonsin sett dem kramas eller pussas. Deras relation var säkert inte kärlekslös, men hade tydliga drag åt det praktiska och platoniska hållet. Jag fick inte heller särskilt mycket kramar eller kärlek. Om jag anstränger mig kan jag påminna mig om ett fåtal tillfällen då jag fick tröst eller en hand att hålla i. När allt var bra var det tyst. Inget beröm, ingen uppmuntran eller belöning. Däremot minns jag missnöje, kritik och nedlåtande kommentarer. Det där drypande tonfallet,  avvisande kroppsspråket och den kritiska blicken  fick jag med mig på köpet. Jag tror inte att de gjorde det medvetet, det var helt enkelt deras sätt att försöka bibehålla en viss ordning och reda. Men det har gjort ont och orsakat en väldig massa oreda i mitt liv.

Jag har varit hård mot mig själv (och är det fortfarande ibland). Jag har anklagat, bannat och kritiserat mig själv, så som jag hörde mina föräldrar göra. Det har tagit mig dit jag är idag, på gott och ont. Det är först nu, efter en ordentlig krasch, som jag har fått upp ögonen för att det finns en annan sida av saken. Jag måste börja visa mig själv lite mer vänlighet och omtanke. Det talas mycket om compassion och att man ska visa samma medkänsla med sig själv som man skulle göra för en nära vän. Det är sant och ett klokt råd, men det är inte lätt om man har fått lära sig att vara kritisk, dömande och misstänksam även mot andra. Det blir ett slags moment 22.

Det är svårt att hålla inne med kritiken, acceptera och förlåta, tänka godhjärtat, agera med värme och vänlighet och visa medkänsla. Mot alla (inklusive mig själv). I alla lägen. Alltid. Det är lätt när man mår bra och nödvändigt när man inte mår bra.

Det finns så många klyschor, men i det här fallet är det uppenbart att det jag själv ger får jag tillbaka och varje misslyckande är ett tillfälle att lära av. Jag har en stor förbättringspotential och massor av tillfällen att öva, varenda dag.

Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.