Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Finnes: Kompetent och erfaren arbetskraft

Hjärnan är återigen mitt största kapital. Det säger inte så mycket, ingenting alls faktiskt, om kapaciteten. Efter åratal av prestationer och högt tempo, samtidigt som livet kommit emellan ibland, har jag märkt en gradvis förlust av minne och koncentrationsförmåga. Jag har velat tro att det var tillfälligt. För två år sedan tvingades jag kapitulera. Utmattningen var ett faktum. Jag kunde inte komma ihåg en tanke tillräckligt länge för att hinna hämta papper och penna. Det jag eventuellt planerade hände aldrig. Initiativförmågan var helt borta. Jag hann äta frukost och klä mig innan såväl dagen som mina krafter tog slut.

Vetskapen om nyttan av fysisk aktivitet sitter på ryggmärgsnivå hos mig, efter att jag har predikat om det under så många år. Min kropp fungerade ju, även om den värkte. Alltså bestämde jag mig för att jogga eller promenera regelbundet. Varannan dag tog jag på mig träningskläderna direkt när jag klev ur sängen, oavsett vilken tid det var. Jag gjorde det för att jag visste att det var bra för mig och att motsatsen skulle vara sämre, hur mycket det än tog emot i stunden. Det fick ta den tid det tog.

Värken i kroppen liknade träningsvärk, men kom i princip omedelbart vid minsta ansträngning och satt på ologiska ställen. Jag kunde få ont i överarmarna när jag var ute och joggade, eller i rumpan av att promenera. Det blev varken bättre eller sämre av vila och det gick inte att träna bort.  Med tanke på att jag har tränat under hela mitt vuxna liv kändes det märkligt att jag inte ”tålde” träning längre, ens på lågintensiv nivå. Jag förstod inte, eller ville inte förstå att hela systemet var slutkört.

Från att ha snurrat på högvarv tvingades jag sakta ner och stanna upp. Långsamt, långsamt kunde jag hitta tillräckligt med energi för att orka träffa människor igen eller genomföra enkla hushållssysslor. Snart kunde jag också koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa eller se på TV. Allt gick på vilja. Lusten hade jag inte fått tillbaka.

Min sociala träning bestod av att gå till affären, åka buss eller prata med någon granne. Människor som hälsade på var omtänksamma och tog med sig egen fika eller förtäring. Jag kunde skärpa till mig och föra ett någorlunda normalt samtal utan att tappa orden alltför ofta, men några mer intellektuella diskussioner var det inte tal om. Det är svårt att berätta något när jag inte kommer ihåg namn, årtal eller väsentliga detaljer ur mina egna minnen.

Jag rörde mig ungefär som vanligt, lät som vanligt och kunde både le och skratta. Däremot kunde jag plötsligt och utan förvarning känna mig gråtfärdig eller oändligt trött. Orken tog slut, bokstavligt talat. Det kändes skamligt att inte orka och jag försökte dölja det så gott jag kunde. Många kommenterade i all välmening att jag lät pigg på rösten, eller att jag såg pigg ut. Är jag verkligen sjuk? Jag lät som vanligt och såg ut som vanligt och var rädd att jag skulle uppfattas som lat och inkompetent.

När jag gick hem från jobbet, i april 2016, misstänkte jag att det kunde bli en långdragen frånvaro. Kanske 4-6 veckor, eller mer. Så länge hade jag inte varit sjukskriven sammanlagt under hela min yrkeskarriär. Skam, skam, skam. Jag var så oändligt trött och kunde inte minnas när jag senast hade sovit ordentligt. Den läkare jag först träffade på vårdcentralen var mer obekväm med situationen än jag och vågade inte sjukskriva mig mer än en eller två veckor i taget. Han talade om för mig att han visste hur han skulle skriva sjukintyg, men var rädd att få Försäkringskassan efter sig. Jag bytte läkare för att slippa hans oro. Efter ett par månader fick jag träffa en psykolog. Nu fanns det äntligen testresultat som såg ut som jag kände mig.

Efter nio månader var jag redo att börja arbetsträna. Då började det hända märkliga saker på min arbetsplats. Jag blev indragen i en tvist, anklagad för att vara illojal (en egenskap jag inte visste att jag hade) och förlorade arbetet. Det fick mig helt under isen, igen, men nu vaknade Försäkringskassan. Eftersom jag inte längre hade ett jobb ansåg de inte att jag behövde vara sjukskriven. Deras medicinska bedömning, på pappret, visade att jag var 100% arbetsför i ett enklare arbete. Jag bestred och argumenterade, min psykolog bestred och argumenterade, jag skrev och ringde, grät och bad, men till slut orkade jag inte kriga mer. Man kan kanske inte kan begära att en handläggare på Försäkringskassan ska förstå att det inte hjälper om arbetsuppgifterna är enkla när orken inte finns.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande är en halvtidssyssla: Jobbevakningar, ansökningar, cv, personliga brev, intervjuer, tester, tidrapporter, refusering och så börjar det om igen. Min ambition att byta karriär eller ta ett steg tillbaka visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Kanske signalerar det avsaknad av ambition och framåtanda om jag söker ett enklare jobb? (Undrar vad Försäkringskassan har att säga om det?) Arbetsförmedlingen satsar sina resurser på dem som inte har tillräcklig utbildning eller kompetens för de enklare jobben. Det behövs också, men jag hamnar mellan stolarna.

De flesta som byter jobb har redan ett jobb och klättrar vidare via meriter och kontakter. Det har jag också trott att jag skulle göra. Jag hamnade i en återvändsgränd, men mina kunskaper om verksamhetsutveckling och kvalitetsförbättring passar inom många andra områden. När jag nu söker lämpliga tjänster finns det alltid någon med specialkunskaper, kontakter eller tidigare erfarenheter som överträffar mina. Mina erfarenheter gör mig rik, men livskunskap syns inte på mitt cv. Ju längre jag har varit utan jobb, desto längre bak i kön kommer jag.

Jag älskar att föreläsa, skriva, utbilda, utveckla, motivera och inspirera människor att göra sitt bästa och hitta sitt bästa jag. Ibland behöver jag påminna mig själv om det, för att inte tappa sugen.
Jag vet vad jag kan. Och att jag kan.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Lära genom att göra och saker jag aldrig ska göra mer

När jag var i tioårsåldern gick jag med i 4H. För mig, som varken spelade fotboll eller red var det ett bra alternativ. Det fanns spänning, äventyr, lek och vänskap.

4H är en ideell organisation, vars vision är att göra folk av ungdomar genom ansvar, engagemang och medvetenhet om hälsa. De fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, av ungdomar, för ungdomar och grundades i USA i början av 1900-talet.

Från början var rörelsen främst för lantbruksungdomar, för att de skulle lära sig mer om livet på landet. Därför var odling, djurhållning och annat småföretagande ett viktigt inslag. Jag hade också 4H-företag. Det kunde handla om att odla köksväxter eller baka till försäljning. Företaget skulle både startas och avslutas under ett år och resultaten (inklusive räkenskaper) redovisades på ”skördefesten”. Mödan belönades med ett litet pris och diplom.

Företagandet var lärorikt, men helt ärligt var det inte särskilt roligt. Men, mottot i 4H var att ”Lära genom att göra”. Förutom företagande i miniatyr lärde jag mig föreningsteknik och styrelsearbete, men också att ordna fester, läger, och tipspromenader för allmänheten. Varje vecka turades vi om att ha ansvaret för en aktivitet som skulle passa alla i klubben, från de allra yngsta i sex-sjuårsåldern till de äldsta. Det gav verkligen engagemang. Vi hade fester med underhållning, teater och servering, tältläger med mångkamp, nattsmyg (tipspromenad i mörkret med reflexer och ficklampa, spännande värre), matlagning över öppen eld och en massa spontana upptåg.

Visst lär man sig mycket genom att göra och prova på. Det gör jag fortfarande. Dessutom har jag förhoppningsvis lärt mig att vissa saker ska jag aldrig göra mer. Till exempel att lyssna på andras förväntningar istället för att följa mitt eget hjärta. Det leder bara in på villovägar där jag inte vill vara. Men jag har även dragit lärdom av andra dumheter jag har gjort…

Som när jag kom på idén att vi skulle cykla på födelsedagskalas. Det var bara fyra-fem mil och vi hade köpt elcyklar, så jag tyckte inte det var något problem. Solen sken, men sambon var tveksam. Jag var desto mer påstridig. Vad jag inte fattade förrän vi var en bit på väg var att det var ungefär 8 plusgrader och blåste full storm, snett framifrån. Jag höll på att blåsa i diket vid flera tillfällen och vi var tvungna att stanna i lä och vila. Blåsten gjorde att det sprängde i huvudet trots mössa och hjälm. Vad skulle jag vara så påstridig för?! Detta var definitivt inget cykelväder, ens med elcykel.

Den hårda motvinden gjorde att batterierna laddades ur snabbt, eftersom det gick åt mycket ”hjälpkraft”. Vi hade planerat att ladda batterierna medan vi kalasade och hoppades på medvind hem. Då insåg jag plötsligt mitt stora misstag. Jag hade laddaren med mig, men inte nyckeln för att ta loss batteriet. Jag kunde inte ladda.

Vinden la sig tills vi skulle cykla hem igen och mitt batteri tog slut när vi hade ungefär tre mil kvar. Till en början höll jag humöret uppe och god fart, trots allt. Efterhand blev jag mer sammanbiten och till slut gjorde jag inte många knop. En elcykel väger ungefär som sju tävlingscyklar och är till och med tung att leda. Efter promenaden upp för den sista sega backen var låren helt stumma och jag också. Dessutom var jag frusen och förbannad. Det tog en bra stund innan jag tinade upp, men förhoppningsvis kommer jag ihåg nyckeln i fortsättningen.

Jag har även dragit en del lärdom från oförglömliga matlagningsmisstag. Man ska inte lägga tapenade på ugnsbakad laxfilé. Det är verkligen något av det värsta jag har ätit. Men inte lika illa som hummersoppa på burk. Vi skulle lyxa till det på en av våra små vintervandringar, sambon och jag. Vad värmer bättre på promenaden än en god soppa?! Jag hade aldrig ätit hummersoppa. Vi packade ner gasolköket, soppan och lite vitt vin och hittade en klippa vid havet där vi skulle ha vår kulinariska upplevelse. Jag kan fortfarande inte ens känna lukten av hummer utan att tänka på den upplevelsen. Det måste ha varit något fel på den och jag kommer nog aldrig att äta hummersoppa igen.

Mat som inte luktar gott ska inte tillagas (och definitivt inte ätas). Det är en bra tumregel. Vi hade köpt en vakuumpackad lammstek till påskafton och trots att den inte luktade jättegott ville vi gärna tro att det ”bara” var för att den var rå och hade varit vakuumpackad. Vi rubbade den med kryddor och grillade den på rotisserie tills den var perfekt i temperatur och färg. Alla tillbehör var på plats, bordet var dukat och steken var oätlig. Vi kastade ut den till skatorna, som fick en glad påsk med ett rejält skrovmål. Jag vill minnas att vi kokte några ägg istället. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Min lillebror har också gett mig en oförglömlig upplevelse. Han var kanske fem år och åkte med far på några ärenden. När de kom tillbaka hade han en hel kartong gräddbullar med sig. Han var så uppenbart stolt över att han hade en hel låda och ville bjuda mig. Ögonen lyste som de kan göra på en lycklig femåring. Jag var tio år och blev nästan lite varm i hjärtat av att jag fick ta först.

De luktade inte konstigt, såg inte konstiga ut och kändes inte konstiga att ta i, men när jag hade tagit det första bettet genom det frasande chokladöverdraget och det krämiga innanmätet smakade det inte som jag förväntade mig. Trots att jag spottade och sköljde munnen om och om igen fick jag inte bort den äckliga, vassa, nästan frätande smaken av surt ägg.

Lillebrorsan såg helt förskräckt ut. Han var uppenbarligen ovetande om att han bar på gräddbullar gjorda på sura ägg och jag kunde inte anklaga honom, även om jag ville. När jag frågade var de kom ifrån svarade han glatt att han hade hittat en hel hög kartonger på soptippen.