Min ”nya” familj

När min mor dog, för snart fyra år sedan, kom jag över en adress till en av mina kusiner, Raili. Vi har brevväxlat sedan dess, hederliga handskrivna brev som skickas per post. Hon har läst svenska i skolan för femtio år sedan och vi har inga större problem att förstå varandra även om språket är lite ”yxigt”. Jag har träffat tre av mina fjorton finska kusiner tidigare, när jag var fem-sex år, och jag minns mest hur jobbigt det var att inte förstå vad de sa. Jag kan fortfarande ingen finska och kan inte påstå att jag har känt någon längtan efter att träffa några fler kusiner. Men nu när vi hade bestämt oss för att åka till Finland kändes det märkligt om vi inte skulle träffa Raili och hennes man, Jussi. Hon kunde kanske agera guide åt oss. Det underlättar alltid att få råd från lokala förmågor och jag visste ju praktiskt taget ingenting om landet som mor kom ifrån.

När vi stod på Finlandsbåten ringde jag Raili och talade om vår tänkta rutt. Det visade sig att den väg vi valt passerade i närheten av deras hus i Uimaharju, inte långt från ryska gränsen. Vi blev hembjudna på ett tämligen spontant besök. Det var som en resa till sjuttiotalet att kliva in i deras charmiga och välpyntade, panelklädda villa som de själva byggt. Retro på riktigt. Kerttu, som var åtta år och firade sommarlov hos sin mormor och morfar, hade lärt sig några hälsningsfraser på engelska för vår skull. När jag svarade henne med den lilla finska jag kan sken hon upp och sedan var vi kompisar.

Jussi stod för matlagningen och vi bjöds på köttbullar av älgkalv med ekologiskt odlad potatis i deras lilla kök, med ett walk-in kylskåp som nästan var lika stort som köket. Senare vankades kakor, bullar och ett kokkaffe som var blekt som te men lika starkt och välsmakande som svenskt kaffe. Jussi hade lärt sig engelska under sin tid som FN-soldat och vi blandade språken som det passade bäst.

Ytterligare en kusin som bodde i närheten, Leea, var nyfiken på det spontana besöket och hälsade på med sin man. Stämningen var hjärtlig och samtalen flöt allt lättare. Efter ett tag var språkbarriären borta och vi pratade på, då och då med stöd av gester och google translate. Bilder i mobilen varvades med gamla foton av våra mödrar och morföräldrar, och vi tog nya för kommande generationer. Jussi erbjöd oss att stanna över natten, men vi valde att hålla fast vid vår plan att åka vidare, för att möta dem igen dagen därpå i Kajaani, staden där min mor föddes.

På ett par timmar hade jag fått en större familj, trots att de har funnits där hela tiden.

Vi checkade in på ett pensionat med slottskänsla, ett stenkast från centrum i Kajaani. Regnet strilade och det var inte mer än tolv grader mitt i sommaren, men vi tog ändå en promenad för att leta upp någonstans att äta. Det var ganska dött i stan och det enda matställe som var öppet denna söndagskväll var en italiensk restaurang som serverade ”romerska pizzor” på finska, med rågmjöl i degen. Inte alls dumt.

Frukosten intogs i den pampiga matsalen på pensionatet, med höga fönster ut mot trädgården. På väggarna hängde målningar av män i pråliga kostymer och en av dem visade sig vara Gustav den III. Det fanns karelska piroger, grovt rågbröd, gröt och ägg på frukostbuffén. Äggen serverades iskalla och gulan hade börjat anta en grågrön färg, men kaffet var gott och vi blev mätta.

Raili och Jussi körde 23 mil enkel väg till Kajaani för att visa oss runt. Besöket vid mormors och morfars grav var fint, trots duggregn och mygg. Mormor var i Sverige när jag döptes och dog några år senare. Morfar hälsade på när jag var fem år och jag har inget minne alls av det. Det kändes som ett glatt återseende att säga hej till dem igen. Totalt födde mormor elva barn. På samma kyrkogård låg flera av dem begravda med sina familjer och det fanns en gravsten med namnen på de fem av mors syskon som dog före ett års ålder. Nu har jag en bättre bild av släktträdet, med årtal och namn.

Efter lite letande och frågande om vägen hittade Raili också huset som min morfar byggt, där mor föddes. Damen som nu bodde där bjöd glatt in oss och visade oss runt, ivrigt talande på finska. Jag förstod ingenting, men fick en känsla av det förflutna även om huset nu var om- och tillbyggt. På loftet hade morfar sin skomakarverkstad en gång, det minns jag att mor berättade. Och att morfar drack sitt kaffe med salt. Just den här platsen lämnade min mor en dag för sjuttioåtta år sedan. Jag kan föreställa mig klumpen hon hade i magen, likaväl som den sorg och oro som mormor måste ha känt över att skicka iväg sin yngsta dotter till Sverige, bara åtta år gammal, även om det var för hennes bästa. Det har gjort ont i ett par generationer, men nu känner jag tacksamhet över att ha fått återknyta kontakten. Jag har hittat ännu ett ”hemma”.

En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.