Min ”nya” familj

När min mor dog, för snart fyra år sedan, kom jag över en adress till en av mina kusiner, Raili. Vi har brevväxlat sedan dess, hederliga handskrivna brev som skickas per post. Hon har läst svenska i skolan för femtio år sedan och vi har inga större problem att förstå varandra även om språket är lite ”yxigt”. Jag har träffat tre av mina fjorton finska kusiner tidigare, när jag var fem-sex år, och jag minns mest hur jobbigt det var att inte förstå vad de sa. Jag kan fortfarande ingen finska och kan inte påstå att jag har känt någon längtan efter att träffa några fler kusiner. Men nu när vi hade bestämt oss för att åka till Finland kändes det märkligt om vi inte skulle träffa Raili och hennes man, Jussi. Hon kunde kanske agera guide åt oss. Det underlättar alltid att få råd från lokala förmågor och jag visste ju praktiskt taget ingenting om landet som mor kom ifrån.

När vi stod på Finlandsbåten ringde jag Raili och talade om vår tänkta rutt. Det visade sig att den väg vi valt passerade i närheten av deras hus i Uimaharju, inte långt från ryska gränsen. Vi blev hembjudna på ett tämligen spontant besök. Det var som en resa till sjuttiotalet att kliva in i deras charmiga och välpyntade, panelklädda villa som de själva byggt. Retro på riktigt. Kerttu, som var åtta år och firade sommarlov hos sin mormor och morfar, hade lärt sig några hälsningsfraser på engelska för vår skull. När jag svarade henne med den lilla finska jag kan sken hon upp och sedan var vi kompisar.

Jussi stod för matlagningen och vi bjöds på köttbullar av älgkalv med ekologiskt odlad potatis i deras lilla kök, med ett walk-in kylskåp som nästan var lika stort som köket. Senare vankades kakor, bullar och ett kokkaffe som var blekt som te men lika starkt och välsmakande som svenskt kaffe. Jussi hade lärt sig engelska under sin tid som FN-soldat och vi blandade språken som det passade bäst.

Ytterligare en kusin som bodde i närheten, Leea, var nyfiken på det spontana besöket och hälsade på med sin man. Stämningen var hjärtlig och samtalen flöt allt lättare. Efter ett tag var språkbarriären borta och vi pratade på, då och då med stöd av gester och google translate. Bilder i mobilen varvades med gamla foton av våra mödrar och morföräldrar, och vi tog nya för kommande generationer. Jussi erbjöd oss att stanna över natten, men vi valde att hålla fast vid vår plan att åka vidare, för att möta dem igen dagen därpå i Kajaani, staden där min mor föddes.

På ett par timmar hade jag fått en större familj, trots att de har funnits där hela tiden.

Vi checkade in på ett pensionat med slottskänsla, ett stenkast från centrum i Kajaani. Regnet strilade och det var inte mer än tolv grader mitt i sommaren, men vi tog ändå en promenad för att leta upp någonstans att äta. Det var ganska dött i stan och det enda matställe som var öppet denna söndagskväll var en italiensk restaurang som serverade ”romerska pizzor” på finska, med rågmjöl i degen. Inte alls dumt.

Frukosten intogs i den pampiga matsalen på pensionatet, med höga fönster ut mot trädgården. På väggarna hängde målningar av män i pråliga kostymer och en av dem visade sig vara Gustav den III. Det fanns karelska piroger, grovt rågbröd, gröt och ägg på frukostbuffén. Äggen serverades iskalla och gulan hade börjat anta en grågrön färg, men kaffet var gott och vi blev mätta.

Raili och Jussi körde 23 mil enkel väg till Kajaani för att visa oss runt. Besöket vid mormors och morfars grav var fint, trots duggregn och mygg. Mormor var i Sverige när jag döptes och dog några år senare. Morfar hälsade på när jag var fem år och jag har inget minne alls av det. Det kändes som ett glatt återseende att säga hej till dem igen. Totalt födde mormor elva barn. På samma kyrkogård låg flera av dem begravda med sina familjer och det fanns en gravsten med namnen på de fem av mors syskon som dog före ett års ålder. Nu har jag en bättre bild av släktträdet, med årtal och namn.

Efter lite letande och frågande om vägen hittade Raili också huset som min morfar byggt, där mor föddes. Damen som nu bodde där bjöd glatt in oss och visade oss runt, ivrigt talande på finska. Jag förstod ingenting, men fick en känsla av det förflutna även om huset nu var om- och tillbyggt. På loftet hade morfar sin skomakarverkstad en gång, det minns jag att mor berättade. Och att morfar drack sitt kaffe med salt. Just den här platsen lämnade min mor en dag för sjuttioåtta år sedan. Jag kan föreställa mig klumpen hon hade i magen, likaväl som den sorg och oro som mormor måste ha känt över att skicka iväg sin yngsta dotter till Sverige, bara åtta år gammal, även om det var för hennes bästa. Det har gjort ont i ett par generationer, men nu känner jag tacksamhet över att ha fått återknyta kontakten. Jag har hittat ännu ett ”hemma”.

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

Jantelagens barnbarn

Många i min ålder, födda i mitten av 60-talet, har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Jante-lagens ”Du ska inte tro att du är något”. Detta kritiska omdöme ringer fortfarande i mina öron emellanåt och har säkert påverkat mitt sätt att handla mer än jag förstår. Jag undrar om den ökande psykiska ohälsan bland unga kan vara ringar på vattnet efter Jante.

Generationer av tonåringar har valt att på ett eller annat sätt ”revoltera” mot sina föräldrar genom att medvetet göra val som provocerar och testar var gränsen går. Det är inget nytt. Många ungdomar har någon gång tänkt ”sådär ska jag aldrig göra” om saker som deras föräldrar har sagt eller gjort. Själv revolterade jag inte så öppet mot mina föräldrar, eftersom jag inte vågade. Däremot bestämde jag mig för att aldrig hota mina barn med att de får gå och lägga sig. Dels eftersom det skulle få konsekvensen att barnen till varje pris vill stanna uppe halva natten (som jag försökte) och dels eftersom jag har svårt att se hur något som kan vara så skönt kan vara en bestraffning.

Många som har vuxit upp med Jante-lagen kanske har kanske bestämt sig, medvetet eller omedvetet, att göra tvärtom och istället intala sina barn att de duger som de är. Inte bara det, de vill berätta för sina barn att de är bäst och kan göra precis vad de vill. Dessa föräldrar vill till varje pris ge sina barn vad de själva saknade, bekräfta dem, hjälpa dem till framgång, skydda dem från allt ont och förebygga eller minska effekten av misslyckanden. Tanken är god men det kan vara konsekvensen av det välmenande curlandet som vi nu ser i form av en aldrig skådad boom av psykisk ohälsa bland unga.

Om man som liten får höra av sina föräldrar att ”jag är bäst” och att det inte finns några gränser för vad som är möjligt känner man sig trygg och får ett gott självförtroende, till en början. Men snart blir barnet varse att det visst finns saker man inte kan, eller att alla inte håller med om vem som är bäst i världen. Kontrasten med verkligheten blir brutal. Så länge föräldrarna finns vid sidan kan de fortsätta att peppa och skydda, men i den känsliga åldern då tonåringarna bryter sig loss från sina föräldrar och jagar sin egen identitet ska de dessutom vara bäst, snyggast, populära och lyckliga. Självkänslan raseras. Ingen har talat om för dem att det perfekta inte finns.

En kväll för många år sedan fick jag ta hand om en förtvivlad och rödgråten son som mötte mig i carporten. Jag vet inte hur länge han hade suttit där och väntat på att jag skulle komma hem. Han vågade inte gå in av rädsla för att göra sina bröder oroliga, eftersom han var så ledsen. Det tog en stund innan jag fick fram varför; han var olycklig över att han inte räckte till. Fram tills nu hade skolarbetet gått som en dans. Han var begåvad och behövde knappt göra sina läxor för att hänga med. Nu hade han nyss börjat högstadiet och kände sig oduglig för att han inte längre förstod allting meddetsamma. Tidigare hade han varit den som förklarade för andra, men nu hann han inte själv med och i takt med att svårighetsgraden ökade och tempot höjdes tappade han tråden.

Jag förklarade för honom att det inte går att vara bäst på allt, att man går i skolan för att lära sig, inte för att man redan ska kunna allting. Samtidigt som jag kände hur viktigt det var att han förstod att det inte är något fel att vara okunnig och sårbar kände jag mig olycklig. Dels för att jag så väl kunde känna hans förtvivlan, jag hade upplevt den själv, men också för att jag där och då insåg att jag omedvetet måste ha bidragit till att invagga honom i den falska tryggheten.

Idrott kan vara en bra arena att lära sig såväl att samarbeta som att ta förluster. Mina grabbar spelade fotboll med liv och lust. I deras röd-vita klubb var man välkommen redan från fyra års ålder, vilket var ett av skälen att vi valde den klubben. Policyn var att alla som ville fick vara med. På vischan finns det inte alltid så många barn i samma åldersgrupp och för att överhuvudtaget få ihop ett lag blandades åldrarna. När det röd-vita laget med fem-, sex- och sjuåringar mötte laget från grannbyn, som hade tillräckligt med sjuåringar för att fylla laget, blev det förstås storstryk. Varje gång. Men barnen hängde inte med huvudet. De spelade fotboll och hade kul. Medan föräldrarna kunde vara dåliga förlorare lärde sig killarna, med hjälp av peppande och pedagogiska ledare, att komma igen efter varje förlust. Jag är övertygad om att de har haft nytta av den förmågan i många sammanhang.

Att misslyckas, lida, fightas och förlora är en del av livet. Det fick jag lära mig som liten, men med tillägget att det inte tjänade något till att klaga eller gnälla. Bit ihop och svälj. Den strategin ger dålig självkänsla och spända käkmuskler, samtidigt som alla undertryckta oförrätter och uppdämt missnöje riskerar att explodera förr eller senare. Istället för att undvika, döva och dölja kan vi erkänna förlusterna, tillåta att det gör ont en stund ibland och lära oss av misstagen. Framgång är ofta ett resultat av upprepade misslyckanden.

 

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Kalla händer – varmt hjärta

Mina händer, fötter, öron och näsa är extremt klimatkänsliga. När jag fryser, eller till och med innan jag börjar frysa i kroppen, blir händer och fötter iskalla. Min farmor sa alltid att den som har kalla händer har ett varmt hjärta. Jag hoppas det stämmer.

Det kan vara bekymmersamt med kalla händer, exempelvis när barnen var små och varma och behövde en ny blöja, eller när jag jobbade som behandlande sjukgymnast och behövde lägga mina kalla händer på någons rygg. I sängen är det inte heller särskilt populärt med vare sig kalla händer eller fötter. När jag har förlorat ytterligare några grader i kroppstemperatur försvinner blodet även från näsan och öronen, som blir som små kylklampar. Inneskor, raggsockar, vantar, handledsvärmare och mössa är värdefulla basplagg (jag har inte lyckats hitta någon bra näsvärmare). Det har hänt att jag har somnat med sockar, mössa och handledsvärmare. Inte så sexigt kanske, men varmt och gott.

När jag är varm åker sockarna av först. Det kan ligga sockar i soffan, under bordet eller var jag nu befann mig när värmen återvände. Även inneskor har en tendens att gömma sig på olika ställen. På natten är jag beroende av att kunna sticka ut fötterna utanför täcket. Därför är det uteslutet att ha gemensamt täcke i dubbelsängen och jag vill absolut inte ha täcket nerstoppat i fotänden. När jag blir riktigt varm glöder öronen (och ofta även näsa och kinder). Antagligen har jag tillräckligt stora öron för att kunna reglera kroppstemperaturen med hjälp av blodflödet. Tänk om jag hade kunnat vifta på dem, som elefanterna.

När jag har varit på spa och fått ansiktsbehandling kan terapeuten ibland bli smått chockad över min lokala ansiktsfärg. Jag har fått många råd hur jag ska få bort den röda tonen. Det händer att jag försöker dämpa min naturliga rouge en aning, men eftersom jag har haft mina röda kinder och näsa så länge har det blivit lite av mitt signum. Ungefär som lite sneda tänder. Det ger en extra krydda till personligheten. Fast det har jag inte alltid tyckt. Den röda färgen på mina öron, kinder och näsa kommenterades ganska brutalt under skoltiden. Jag gick under benämningen ”hon med den röda näsan”. Som Rudolf.

Det absolut mest effektiva sättet att få upp ångan igen när jag fryser ända in i själen är att värma upp kroppen inifrån. Med en rask promenad eller ett svettigt träningspass smälter den värsta invärtes-isen. En promenad en kylig dag blir ännu varmare och mer njutbar om vi är två och tar med oss en ryggsäck med varm glögg. Vi dricker gärna glögg från oktober till mars.

Ett annat, väldigt njutbart sätt att värma sig är att bada bastu. Helst med tillhörande kallbad. Det ger en härlig rusning i blodet och en endorfinkick dessutom. Jag älskar det och känner mig varm, frisk, glad och upprymd i många timmar efteråt. Det är välbefinnande, verkligen.

Yttre värmande faktorer kan vara fantastiskt njutbart. Att tända ljus, göra en brasa och krypa upp i soffan med en filt och en kopp te värmer både själen och frusna kroppsdelar. Sådana stunder kan jag längta till. En bra bok och/eller lite skön musik är grädde på moset. Det är sinnebilden av mys, lugn och ro. Egentligen är det så enkelt.

Om raska promenader och svettig träning är det mest effektiva sättet att värma sig på, så är mänsklig omtanke det bästa sättet. En oväntad komplimang värmer gott. Eller en underbar teckning från ett barn. Det är något alldeles speciellt med gåvor som har valts eller skapats med värme och omtanke. Jag har flera små slöjdalster sparade som jag har fått av sönerna. De är så personliga, unika och fulla av kärlek och värme.

Mänsklig närhet är den överlägset bästa formen av värme och omtanke. Som den stora famnen och den långa, trygga, varma, ömsesidiga kramen. Den som framkallar ett leende. Eller som när sambon vaknar en söndagsmorgon, öppnar ögonen, ler och säger ”Hej! Där e du ju!” Då smälter jag.

Jobb, jobb och jobb

Att bli sjukskriven under en längre tid, eller bli av med jobbet, innebär en stor förändring. För mig blev det till och med en slags identitetskris. Jag hade jobbat så mycket under så lång tid att jag hade tappat många andra aktiviteter och värden i livet. Å andra sidan, förändring är en förutsättning för att utvecklas. Men, det är jobbigt. All förändring skapar en slags oro.

Jag tror att jag har blivit mer känslig för förändringar med åldern. Åtminstone dem jag inte själv väljer. Inte så att jag är rädd för förändring, snarare bekväm kanske. Det kostar på att ställa om och kalibrera.

Jag föreställer mig ofta förändring som spelet ”Råttfällan”. Där står en massa brickor i olika storlek i ”kläm” i en gigantisk råttfälla och det gäller att plocka ut en eller flera brickor utan att fällan rör sig eller slår igen (Plockepinn är ett annat spel med samma princip). Det finns ofta en, eller kanske två brickor som sitter lite löst och går att ta bort utan att något händer, men i övrigt är det omöjligt att ta loss ens en enda utan att alla övriga behöver flytta på sig (och fällan rör sig).

Så är det i livet också. Om vi tar bort (eller lägger till något) påverkar det hela situationen, mer eller mindre. Om någon börjar eller slutar på jobbet påverkar det andras uppgifter eller roller. Även roliga eller positiva förändringar kräver justeringar.

Enligt Holmes & Rahe’s stresskala (1967) innebär förändringar i arbetslivet stora påfrestningar för den som drabbas, oavsett om det handlar om att förlora jobbet, att bli omplacerad, eller göra en karriärväxling. När jag insåg att den karriär som skulle bära mig uppåt och framåt, ända till pensionen, tog tvärt slut fylldes jag av en massa negativa känslor. Jag var besviken, frustrerad, förbannad, ledsen och förtvivlad över de omständigheter som försatte mig i den situationen. Dessutom skämdes jag. Det kändes som ett misslyckande. Jag riktade mycket av mina negativa tankar inåt, tvivlade på mitt eget värde och min kapacitet och fruktade att jag skulle stå ensam mot världen. Det var kaos.

Människor som jag tidigare hade jobbat nära eller haft mycket kontakt med genom jobbet var plötsligt borta. Det var helt tyst. Jag kan förstå om de inte visste hur de skulle förhålla sig. Det är vanligt när någon drabbas av sjukdom eller sorg. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och är kanske rädd att riva upp sår ännu mer genom att prata om det. Somliga visste ingenting, eftersom allt gick så fort. Andra ville säkert lämna mig ifred av omtanke, men det blev väldigt tyst. Och väldigt ensamt. I den situationen är det lätt att inbilla sig att folk pratar bakom ryggen.

Min sambo är klok. Han påminde mig om att alla andra har fullt upp med sig själva och inte har tid att prata om mig. Liksom att karriär och jobb inte spelar någon som helst roll om man inte mår bra.

När jag hade hämtat mig från chocken kunde jag se att jag hade möjligheten att göra vad jag ville. Problemet var att jag aldrig har haft något riktigt ”drömyrke”, bortsett från veterinär. Jag har varit allergisk och haft astma sedan jag var liten, men en gång sa en läkare till mig att det kunde växa bort. Jag satte allt mitt hopp till det. Men, när jag blev lite äldre och bytte läkare fick jag veta att jag aldrig fick utsätta mig för allergener på det sättet, även om jag skulle bli ”frisk”. Sedan dess har jag varit lite vilse i mina yrkesplaner. Jag har egentligen aldrig tagit mig tid att utveckla några fritidsintressen, förutom träning. Så mycket enklare det hade varit (?) om jag alltid hade velat bli guldsmed eller äga ett hotell.

Efter mycket funderande, långa promenader och en hel del skrivande kunde jag ringa in vad som var viktigt för mig. Det var inte ett visst yrke, utan snarare att få jobba med något som låg i linje med mina värderingar, där jag kunde använda min kompetens och utvecklas. Bland mina värderingar finns egen tid för att göra vad jag vill. Det betyder att jag värdesätter flexibla tider och helst vill ha en arbetsplats nära hemmet. Heltid är inte alls lika viktigt som att må bra i vardagen.

Att söka jobb är en halvtidssysselsättning, åtminstone vissa dagar. Varje ansökan ska åtföljas av ett personligt brev där jag intygar och övertygar att jag är precis den de letar efter. Helst ska man vara erfaren, men ung. Kompetent, men inte överkvalificerad. Man ska ha många styrkor, men tillräcklig självinsikt för att inse svagheterna. Kunna jobba i team, men vara självständig. Driven, framåt, effektiv och stresstålig, men ha balans i livet.

Mina barn har gjort mig till en bättre människa på så många sätt. Tack vare dem har jag fått många insikter och lärdomar som kan användas i arbetslivet. Jag skulle nog vilja säga att lärdomarna från min utmattning faller under samma kategori. På sätt och vis har den gjort mig till en bättre människa. Jag har fått erfarenheter och lärdomar som jag inte hade kunnat få på något annat sätt. Det är sannolikt inte så många arbetsgivare som skulle se en långvarig sjukskrivning och en utmattning som en tillgång i ett cv.  Men, den som har tagit sig igenom svårigheter är utan tvekan en rikare människa. Att lära känna sig själv är en av de största tillgångarna i livet.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.

Tack tack

Visst finns det mycket att vara tacksam över. Att vara tacksam får man lära sig tidigt utan att egentligen förstå innebörden. Att känna tacksamhet är delvis något annat. Det finns en poäng i att öva sig i att känna tacksamhet, eftersom det bidrar till en positiv grundinställning och därmed en bättre hälsa.

Som liten fick jag höra att jag skulle vara tacksam över att jag alls fick någon mat, om jag inte tyckte om det som serverades. Eller att jag alls fick några julklappar, när jag inte fick det jag önskade mig. Det var svårt. Redan som liten hade jag ofta stora förväntningar och när de inte uppfylldes var det svårt att inta tacksamhetens perspektiv. Att säga tack när jag fick något, eller tacka för maten innan jag gick från bordet var en självklarhet, oavsett vad jag tyckte om det jag hade fått. Då tyckte jag mest att det var ett spel för gallerierna. Jag kände inte direkt tacksamhet och var inte alltid tacksam innerst inne, men jag visste vad jag förväntades säga.

Jag har fått en annan ödmjukhet med åren. Kanske är det svårigheter och motgångar som ger en djupare känsla av tacksamhet, inifrån och på riktigt. En insikt att utgången kunde ha blivit annorlunda. Skillnaden kan vara en millimeter eller sekund, eller en människas närvaro. Men det handlar också om en inställning. Min attityd gentemot händelser och det jag inte kan förändra. Det finns ofta minst två sidor av saken. Det gäller att välja den mest fördelaktiga vinkeln.

Ibland är tacksamheten dubbelbottnad. Som när min mor dog. Vår relation blev allt svårare med åren och jag våndades för hur jag skulle reagera när hon låg för döden. Jag var inte säker på att jag skulle orka, vilja eller kunna finnas där, så som jag innerst inne ville vara. Hon var obotligt sjuk och tynade sakta bort. Hennes kropp hade i princip slutat att fungera, hon kunde inte svälja och knappast tala men var helt klar i huvudet. Precis det scenario som hon så ofta hade uttryckt sin största fasa inför.

Jag var en av de få som förstod vad hon sa och hon använde därför mig som språkrör och som den som skulle verkställa hennes vilja. Det var en svår period och hon hade höga krav in i det sista. Jag begrep aldrig varför hon bad mig att städa i linneskåpet eller leta upp kläder som hon inte hade använt på länge. Möjligen var det för att hon inte ville att jag skulle gå. Då var jag mest irriterad och frustrerad, men idag är jag tacksam att jag var där.

Jag var med vid hennes samtal med läkaren när hon bestämde sig för att alla mediciner och livsuppehållande insatser skulle sättas ut. Jag var där tillsammans med mina bröder den sista veckan för att hon inte skulle behöva vara ensam. När hennes hjärta äntligen gav upp, efter en hel vecka utan näring och i princip utan vätska, kände jag mer tacksamhet än sorg. Vi var färdiga med varandra.

Tacksamheten över allt jag har och över livet kan ibland kännas överväldigande. Jag läste någonstans att rik är den som äger sådant som inte kan köpas för pengar. Vissa saker går inte att ersätta. Den rikedomen kommer sällan över en natt, det är insikten som plötsligt infinner sig och med den tacksamheten. Jag kan inte säga att jag vet säkert när det hände, men jag vet att jag har blivit mer blödig, känslosam och tacksam sedan jag fick barn (förälder blev jag ju i och för sig över en natt).

Det finns många tillfällen att öva på att känna tacksamhet i vardagen. Som igår. Jag var på en mysig afterwork. På väg hem var det elfel på Centralstationen som gjorde att allt var mörkt och stilla. Efter en halvtimme tändes det ett litet hopp då det fanns ett tåg med elektricitet som skulle gå åt mitt håll. Efter mer än en timme ombord på tåget, utan att ha kommit en meter närmare hemmet, klev jag av igen. Jag hittade en ersättningsbuss. Den var inte full, eftersom nästan ingen visste att den fanns. Jag missade min anslutning till nästa buss med två minuter. Jag var kissnödig utan kontanter (det kostade tio kronor). Jag klev på kvällens sista buss och upptäckte att jag hade glömt att stämpla ut när jag gick av tåget som aldrig lämnade stationen. Nu hade det börjat regna. Jag hade tre kilometer att gå från hållplatsen och regnet tilltog. Klockan var mycket och jag var flera timmar senare än jag hade hoppats. Det var redan långt efter läggdags.
Tacksamhetsövning: jag är mätt och har hunnit nyktra till. Uppförsbacken håller mig varm och nu gör det inget om jag blir blöt. Jag är ju snart hemma. Och jag är glad att jag har vänner att gå ut och ta en öl med.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.