Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

Allt jag behöver

Det var en mycket speciell känsla att komma till ett ashram, ställa ifrån mig resväskan, datorn, pengarna, telefonen och ryggsäcken, ta fram mina vita bomullskläder och tänka att det här är allt jag behöver.

Jag fick ett rum med två enkla sängar. En hade jag att sova i och en att sitta och studera i när solen blev för varm eller myggen för envisa i den lilla gången utanför rummet. Väggarna var kala så när som på ett lysrör. Av smutsen att döma hade det bott en del människor och mygg i rummet förut, men märkligt nog störde dessa spår inte alls. De fotriktiga sandalerna ställde jag utanför och de stod där tills jag åkte hem. Livet på ashram levs barfota.

Toapapper fick inte spolas ner i toaletten utan skulle kastas i papperskorgen, på rummet(!). Jag fick en rulle och använde det enbart för att snyta mig när det behövdes. På toaletten fanns en handdusch, som egentligen kändes mer hygieniskt om än lite ovant för mig som har renoverat bort de bidéer som har kommit i min väg. Dock var jag tacksam över att ha en egen toalett i anslutning rummet, så att jag kunde ta av mig de vida byxorna innan jag gick in. Det kändes inte bra att låta dem kasa ner på det blöta golvet. Jag har fortfarande inte förstått hur de indiska kvinnorna gör med sina vackra kläder när de hukar över de indiska toaletterna.

Att duscha påminde lite om campinglivet, med en hink under kranen och ett litermått i blå plast. Jag undrar om det går åt mindre vatten genom att duscha så? Det kändes i alla fall effektivt, även om värmen gjorde att jag svettades igen så snart jag torkat mig.

Hemma vill jag ha kallt i sovrummet och jag har investerat i ett tyngdtäcke för att sova bättre. Jag vill helst ha en madrass i ett luftigt material som ger efter under axlar och höfter, samtidigt som jag får stöd för rygg och nacke. I Indien hade jag säkert 28 grader varmt i rummet, trots att takfläkten gick för fullt, och låg på en ”träbrits” med enbart en tunn madrass under och ett lakan över. Det funkar det också. En kväll när jag just släckt lampan och kröp ner kände jag en ”ilning” från fotänden och upp längs sidan av kroppen. Jag visste direkt vad det var. Jag hade sett ödlan på väggen tidigare och kände igen rörelsemönstret. Ingen av oss ville egentligen dela säng.

Jag fick tre mål mat om dagen, som med mina västerländska mått mätt påminde om varandra, men inte så mycket om det jag brukar äta. Hemma hade jag aldrig kommit på tanken att äta kryddstark linsgryta med ris till frukost, men här kändes det helt i sin ordning. Det serverades inget kaffe, men ibland fick jag te med mjölk och socker. Jag drack det med stor förtjusning, trots att jag aldrig har socker i teet hemma. Jag åt allt som bjöds, när det bjöds, med god aptit. Maten var helt vegetarisk och jag fick även tillfälle att prova nyheter som färsk guava, solvarma bananer direkt från trädet och jack-fruit. Gott! Det bjöds enbart ojäst bröd och inga fibrer av något slag. Efter några dagar blev jag ganska bra på att äta med högerhandens fingrar och kunde till och med få upp den sista buljongen eller såsen.

Det var för varmt för att träna något mer ansträngande, men jag frågade var jag kunde ta en promenad. Jag hade föreställt mig att få en karta, eller kanske beskrivning av en runda runt kvarteren, men istället visade man mig nyckelskåpet och nyckeln till hänglåset på takterassen. Där slapp jag stöta på vilda hundar i mörkret och råttorna höll sig på sin kant. På morgnarna mötte jag ekorrar och såg så småningom solen gå upp över hustaken. Jag räknade antalet varv och vände efter tio. Det blev nästan som meditation.

Utan internet och telefon, men med tillgång till allt jag behövde, hade jag inte mycket annat än livet och nuet att fokusera på.  I vanliga fall är jag något av en nattuggla som vänder på dygnet, men i Indien blev jag trött klockan nio på kvällen och gick upp klockan fem, alldeles självmant. Ashram-livet kändes helt rätt för mig just nu och jag hade gärna stannat längre.

Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.

 

 

 

Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.