Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.

 

 

 

Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.