Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.

Bättre begagnad

Alla åldras, varje dag. Det är en av de få saker som är rättvist i världen oavsett inkomst, socialt status, kön, ursprung, sexuell läggning och faktiskt även oavsett ålder. Hittills har det gått ganska bra, tycker jag. Ibland har jag visserligen blivit lite skrämd, som när jag såg en av barnens kompisar köra bil (han hade faktiskt fått körkort, den lille skiten) eller när jag insåg att min bror har fyllt 60. Det tar ett tag innan jag kopplar att det är som det ska vara. Tiden har faktiskt gått lika fort för mig, även om det inte känns så. Mina barn har också körkort och jag är inte 28 år längre, åtminstone inte biologiskt.

Att bli gammal är inget problem. Det är inget man behöver anstränga sig för, även om det i början av livet kändes som om tiden masade sig fram. Åren innan man fick börja skolan, köra moppe eller bil, handla på Bolaget, eller var gammal nog för att gå ut och dansa var fyllda av längtan efter nästa ”milstolpe”. Jag såg yngre ut än jag var så det var ingen idé att försöka komma in på ställen med högre åldersgräns. Det var först när jag närmade mig 30 som jag förstod att det kunde vara något positivt med att se ung ut. Nu har det inte hänt på säkert 25 år att jag har behövt visa leg.

Ålder är som bekant bara en siffra och det är att känna sig ung som kan kräva lite knep och arbete. Ett sätt är att inte tända i badrummet förrän efter frukost. De små lamporna vid handdukstorken ger tillräcklig ledbelysning vid det första besöket och då hinner jag räta ut ansiktet en aning innan jag ser mig i spegeln första gången. Ett annat sätt är yoga. Ja, inte under själva yogan då. Jag kan inte fälla ut knäna så där snyggt och avspänt i den sittande så kallade ’enkla positionen’ och långt mindre lägga upp foten på motsatt knä eller fälla överkroppen över benen. Det tar emot. Men efteråt känns det mjukt och gott i både leder och muskler.

Det finns krämer och rotborstar för hyn. Inte vet jag om det hjälper, men har man väl börjat använda dem vågar man inte riktigt sluta. Fast mest tror jag på att avsluta varje dusch med en kall avrivning. När jag var i tjugoårsåldern såg jag en äldre dam i omklädningsrummet (hon var garanterat över 50), som såg oerhört frisk och fräsch ut. Jag noterade att hon helt oberörd duschade kallt de sista sekunderna. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville se frisk och fräsch ut när jag var i hennes ålder. Sedan dess har jag hört många iiiih! och svordomar från människor som kliver in i duschen efter mig och får resterna av det kalla vattnet som inledning på sin dusch. Frisk luft, bastu och havsbad tror jag också är välgörande för rosor på kinderna och vacker hy.

Armhävningar funkar hjälpligt både som bröstlyftare och upphängning för grevinnegardinerna (överarmens baksida). Det är inte för inte som både bh:n och armträningen kallas för push-ups. Jag har gjort 20 push-ups de flesta morgnar sedan tonåren och vågar inte sluta med dem heller.

Jag vill ha kallt i sovrummet när jag sover. Då sover jag bättre och det är välgörande med en god natts skönhetssömn. Är det tillräckligt kallt ramlar täcket aldrig ner på golvet. Det håller man i av ren självbevarelsedrift. Så fort jag går ur sängen fryser sannolikt alla kvalster ihjäl. Ibland har nedkylningen av sovrummet under natten gått lite väl bra och det är kallare än i kylskåpet på morgonen. Det har faktiskt hänt att jag har använt sovrummet som extra kylskåp när vi har haft många gäster. Det har också hänt att det vattenburna elementet under fönstret frusit sönder, eftersom det var avstängt (och fönstret stod på glänt med 20 minusgrader ute).

Att vara nyfiken och aktiv, både fysiskt och mentalt, tror jag också gynnar det goda åldrandet. En av mina idoler är Dagny Carlsson, som började blogga när hon fyllt 102 år. Tänk att få vara så vital. Det önskar jag mig också. Nu har jag visserligen tjuvstartat med min blogg, men det kanske kommer något annat jag kan utmana mig själv med när jag blir 102.

Problemet är inte åldern i sig, utan när det tillstöter saker som gör att det svårt att leva det liv man vill eller kunna klara sig själv i vardagen. Att sköta sin egen personliga hygien och att kunna äta själv tillhör de saker som betyder mycket för känslan av autonomi.

Ibland tänker jag på hur jag kommer att se ut om jag inte själv kan plocka mina svarta hårstrån på överläppen och hakan. Det ingår knappast i hemtjänstens eller vårdens uppdrag. Jag undrar hur mycket skägg jag får egentligen? Och hur ska det gå för mina ömtåliga öron om jag inte kan vända mig själv i sängen? Jag får så ont i öronen om de viker sig under huvudet. Vågar man lita på att någon lägger mina öron till rätta när jag inte kan själv? Jag hoppas att jag funderar helt i onödan.

Hur man överlever i skogen

Ofta börjar äventyret med planering. Vi vet sällan exakt vart vi ska, utan tar bara ut en ungefärlig riktning eller plats på kartan, helst inte alltför långt hemifrån (vi lägger hellre tiden i skogen än på vägen dit). Ibland handlar det om en dagstur på några timmar, andra gånger kan vi spendera en natt eller flera i terrängen. Oavsett vilket, så följer minst en ryggsäck med. I den finns sittunderlag, hopfällbara kaffekoppar, nescafé, hopfällbara glas, fältflaskor med vatten, en kniv, en liten gasolbrännare, stekpanna och en liten behållare som kan användas att koka vatten eller annat i. Det tillhör grundutrustningen.

Sedan handlar det inte bara om att överleva, utan att med enkla medel få en guldkant på skogspromenaden. Det går verkligen ingen nöd på oss när vi är i skogen. Tvärtom. Det har blivit lite av en sport att hitta på godsaker att som passar att äta och dricka. På längre vandringar tar vi till exempel gärna med ägg att koka till frukost och kanske en liten flaska champagne. Det kan vara värt att bära några hekton extra för att få njuta av lite lyx, som den pärlande drycken i solen i en liten glänta.

Vi har en paradrätt: korv med bröd. Det är inte världens nyttigaste mat kanske, men det går supersnabbt att steka till ett par korvar med hjälp av det lilla köket. Dessutom finns det så otroligt många olika och roliga sorters korv att välja på. Helst köper vi närproducerat. Vi skulle kunna skriva en bok med korvrecensioner vid det här laget. Det är inte omöjligt att vi i snitt har ätit korv minst en gång i veckan de senaste åren…. Det blir några kilon.

Ofta hittar vi fantastiska rastplatser, med utsikt över trädtopparna eller på en sten vid en liten bäck. Men ibland har vi hamnat ute på en stubbe på ett kalhygge, eller där alla världens myggor verkar kläckas. Det är kanske inte lika roligt just i stunden, men ofta är det de platserna och tillfällena vi kommer ihåg. Jag kan minnas fel, men jag tror att vi alltid har haft uppehållsväder när vi har rastat, hur mycket det än kan regna längs vägen.

Vandringarna handlar inte om att riva av ett antal kilometer på kortast möjliga tid, eller att gå så långt som möjligt, utan om att hitta en njutbar takt och ta sig tid. Vi väljer ofta turer i varierande natur och gärna kuperad terräng och vi vill helst undvika att behöva vända och gå samma väg tillbaka. Ibland har vi behövt klättra, hasa och åla, ta oss fram genom täta snår, över sankmark och genom vindfällen. Det är inte alltid njutbart, men strapatserna gör att vi känner oss synnerligen levande. Det är så annorlunda och långt ifrån vardagen att de märkliga situationerna då och då får oss att brista ut i ett gapskratt.

Ibland har vi tappat bort oss. Vi har gått vilse på de märkligaste ställen och valt de konstigaste genvägar, som i efterhand visat sig vara allt annat än smarta. Tack och lov för mobiltelefonen! Om det inte hade varit för den hade vi fått hålla oss på mer kända vägar för att inte behöva krypa ihop under en gran när mörkret kommer. Nu kan vi oftast få upp en karta och en liten prick som visar var vi är. Inget orienteringspris på det kanske, men det har räddat oss många gånger.

Natten mellan två dagars vandring kan tillbringas i tält, vindskydd eller husvagn. Det är förstås helt olika upplevelser. Att, precis som snigeln, bära sitt natthärbärge med sig på ryggen ger en frihet att slå läger på ett vackert ställe och lite när man vill. Det är inte alltid att det funkar. Ibland vill man verkligen inte gå längre, men det går inte att få ner en tältpinne i marken eller hitta en plan torr fläck som är stor nog.

Vindskydden, som finns längs flera större vandringsleder, kräver bara att man har liggunderlag och sovsäck med sig. Det är nästan som att sova under bar himmel, fast med tak över huvudet. Visst kan det bli så att man får samsas med andra vandrare, men det är sällsynt. Oftast finns det ved och man kan göra upp en lägereld. Det är lite lagom spännande att ligga och lyssna på nattens ljud och veta att det kan komma en älg eller andra djur förbi i den tidiga gryningen. Oavsett om vi väljer tält eller vindskydd blir livet lite spartanskt. Efter ett eller två dygn med ryggsäck på ryggen luktar man kanske inte så gott längre och redan efter en natt i sovsäck är frisyren lite annorlunda. Men det finns inga speglar och väldigt gott om frisk luft.

Att övernatta i husvagn är som Hilton i jämförelse. Vi har en liten Silverkula, en T@B, som i mångt och mycket påminner om den husvagn som Kalle, Musse och Långben har; man drar i en spak och vips har vi en dubbelsäng. På morgonen fäller vi ihop sängen och får en soffgrupp. Man kan vara två i den om båda vet sin plats och det finns bekvämligheter som kylskåp, diskho, vattenkran, gasolspis och gasolelement. Rena lyxen alltså.

Våra husvagnscampingplatser är ofta en vändplats i skogen. Vi har kommit på att det går utmärkt att ”duscha” utanför i ljummet vatten från en halvlitersflaska. Vill man ha lite avskildhet kan man bygga en ”duschkabin” av ett vindskydd. Maten lagas helst på en liten campinggrill. Det kan bli både ryggbiff, egengjorda burgare och lax. Det smakar fantastiskt gott i vanliga fall och i skogen är det ännu bättre. Vi har en liten transistorradio så att vi kan lösa melodikrysset på lördagsmorgnarna, små LED-lampor så att vi kan lösa korsord eller läsa en bok på kvällen och levande ljus för mysfaktorn till middagen. Vi har till och med en matta med oss, som vi kan lägga utanför vagnen för att få en uteplats.

Det är en trygghet och ett nöje att vara två. Vi har fått massor av gemensamma minnen. Dessutom är det skönt att gå tysta tillsammans. Jag är övertygad om att vi har lärt känna varandra lite bättre tack vare våra små äventyr. Promenaderna i sig är också hälsosamma. Det är balsam för själen och stärkande för kroppen, även om det kan göra ont både här och där efter ett par dagar och nätter. Visst är det skönt att komma hem till det bekväma villalivet, men vi längtar nog alltid lite ut igen. Må vi få vara friska nog att kunna göra om det många, många gånger till.

Friskare, starkare, smartare, snyggare

Övning ger färdighet sägs det. Någon har räknat ut att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig inom ett område. Intensiv och tålmodig träning kan ge bättre resultat än talang och naturbegåvning. Om man vill bli riktigt skicklig krävs det inte bara mycket träning utan specifik och målinriktad träning, och helst ska man börja i tidig ålder för att hinna samla ihop den volym som krävs.

Ja, nu kan man ju träna av andra orsaker än att man vill bli exceptionellt skicklig. Själv har jag tränat hela mitt vuxna liv, men inte särskilt specifikt. Jag har sprungit, cyklat, simmat, styrketränat, jympat och promenerat, uteslutande på motionsnivå och i förebyggande syfte, med det möjligen blygsamma målet att må bra. Så har jag aldrig blivit speciellt skicklig på något särskilt heller, men tillräckligt bra för att, i de allra flesta fall, klara vardagens fysiska påfrestningar.

’Träning’ definieras som en fysisk aktivitet som utförs planerat och strukturerat med ett specifikt syfte att bibehålla eller förbättra en funktion. ’Fysisk aktivitet’ är all form av kroppsrörelse som får pulsen att höjas. All träning räknas alltså som fysisk aktivitet, men även fysisk aktivitet kan också vara att städa, tvätta bilen eller resa sig från sittande.

Jo, jag är säkert yrkesskadad. Eller kanske jag var skadad redan när jag valde yrke?! De flesta sjukgymnaster, eller fysioterapeuter som det heter nu, tycker om att träna och är sannolikt mer fysiskt aktiva än befolkningen i genomsnitt. Vi är intresserade av kroppen och att ta hand om hälsan. Ofta så intresserade att vi glömmer bort att alla inte delar vårt intresse.

Tänk, så många träningsprogram jag har delat ut i min roll som sjukgymnast. Så många rekommendationer och tips jag har gett till människor med besvär och krämpor av olika slag. Många av dem hade nog hoppats att det skulle finnas en quick fix, typ ett piller eller liniment som enkelt trollade bort besvären. Eller att det kunde räcka att träna ett par tre gånger för att få livslång effekt. ”Träning är nog bra, men ska det verkligen behövas? Jag har ju klarat mig utan förut.” Undrar om den sortens människor tar bättre hand om bilen än sig själv? Jag tror att man kan dela in befolkningen i två läger: de som gillar att träna och de som inte gör det. Det är väldigt svårt att få vuxna människor att byta sida.

I vilket fall som helst är det knappt troligt att mina ambitiösa träningsprogram eller klämkäcka uppmaningar gjorde någon större skillnad. Motivationen måste komma inifrån och den tar god tid på sig. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag aldrig träna så att det hjälper någon annan. Träning är ett arbete och effekten är lönen – Den som arbetar får lön… men den tar fort slut.

Många som tränar på sin fritid tänker som jag, att jag tränar för att hålla mig i form och bibehålla min hälsa. Träning är ingen garanti för att jag förblir frisk, men det finns mycket forskning som pekar på att risken att få diabetes, ämnesomsättningsrubbningar, hjärtinfarkt, stroke, högt eller lågt blodtryck, bröstcancer och demens minskar. Träning verka påverka såväl gener som alla kroppens vävnader och organ positivt, även huden och hjärnan. Jag kan alltså lite förenklat hålla mig friskare, yngre, smartare och snyggare om jag tränar.

Fysisk aktivitet är dessutom en fantastisk medicin. En ”medicin” utan negativa biverkningar, där nyttan så gott som alltid är större än risken. Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet har effekt på inte mindre än 34 olika diagnoser. Träning botar inte alla, men fungerar betydligt bättre än läkemedel för väldigt många. Det är alltså något av en universalbehandling. Den som tjänar mest på träning är tveklöst den som utövar det, även om det naturligtvis också på sikt sparar massor och åter massor av pengar i uteblivna sjukskrivningar, förtidspensioner och vårdkostnader. Effekten är direkt och utan mellanhänder. Träning borde vara sponsrad av stat, kommun och landsting.

En annan fantastisk grej med träning är att det inte verkar spela så stor roll vilken typ av träning man ägnar sig åt. Huvudsaken är att man gör något. Varje minut räknas, även om det är bäst att samla ihop minst 10 minuter åt gången och 150 minuter i veckan.

Med dessa smått sensationella effekter borde alla vilja träna. Men så är det inte. Många riskerar att drabbas av ohälsa på grund av inaktivitet och stillasittande.

Själv har jag insett att jag behöver träna nya saker. Exempelvis mental träning för att stärka och lugna mitt lättstressade och prestationsinriktade inre. Yoga och mindfulness är som en löprunda för själen. Och emellanåt, när lederna gör sig påminda, tar emot och gör ont, funkar träning även för dem. Sammantaget börjar det alltså bli en hel del träning som behövs för att hålla maskineriet igång. Det tar sin tid. De flesta dagar prioriterar jag den tiden och lägger minst 45 minuter på träning. Jag försöker att se den som en investering i framtiden. Det är känt sedan länge att ”den som inte tar sig tid för träning, måste förr eller senare ta sig tid för sjukdom” (Edward Stanley).

Den nya våren

Det lär vara så man benämner klimakteriet i Asien. Liknelsen är inte så dum. Våren är oförutsägbar och kan vara ombytlig, kall och sen, lika väl som tidig, varm och fantastisk. Det kan vara svårt att säga exakt när den börjar och slutar. Dessutom svallar ofta känslorna lite extra på våren. Och vem har inte hört talas om vår-depression?!

Klimakteriet. Det är ett märkligt ord. Enligt Wikipedia är det besläktat med det grekiska ordet för ”kritisk”. En kritisk punkt i livet. Onekligen. Jag tänker också på klimax, höjdpunkt. I vissa kulturer uppnår kvinnan en högre status när hon har inträtt i klimakteriet.

Övergångsåldern är kanske inte ett bättre ord, även om det till viss del säger vad det handlar om. Övergången från fertil till infertil (även kallad senil infertilitet). Fast då borde puberteten också klassas som en form av övergångsålder (och den kan också vara svår att både hantera och definiera).

Personligen har jag sett fram emot den här perioden. Eller kanske snarare menopausen. Vilken fröjd att slippa mensskydd och preventivmedel. När jag senast var på cellprovskontroll fyllde jag i att jag hade haft min sista menstruation. Barnmorskan undrade hur längesedan det var och när jag sa att det nog var fyra eller fem månader sedan frågade hon om jag var helt säker på att jag inte var gravid. Den tanken hade inte slagit mig. Jo, nog var jag väl säker på det. Jag kände mig ju inte alls gravid.

Efter några dagar gnagde det fortfarande i bakhuvudet. Inte kunde jag vara gravid?! Jag har ju bara erfarenhet av pojkgraviditeter. Tänk om det inte känns likadant om jag är gravid med en flicka?! Till slut var jag helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest för att kunna släppa tanken. Ett litet kärleksbarn var inte planerat. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra hur jag och vi hade reagerat om testet hade varit positivt. Jag är glad att vi slapp det bekymret.

Jag har haft nattliga svettningar i flera år. Så länge att jag verkligen inte trodde att de hade något samband med klimakteriet. Det är inte direkt något jag har pratat med äldre kvinnor om, men om jag hade gjort det hade de förmodligen sagt att jag började bli redo för nästa fas i livet. Och visst har jag haft en massa andra symtom också, men de är ju inte direkt unika för klimakteriet: Humörsvängningar, depression, oro, ilska, irritation, hjärtklappning, sömnstörningar, svindel och yrsel.

I backspegeln kan jag tänka mig att många, om inte alla, av dessa besvär hänger ihop med den här fasen i livet. Men om någon hade sagt till mig att jag hade klimakteriebesvär när jag var arg hade jag bara blivit ännu mer förbannad. Ungefär som när jag var arg i 25-årsåldern och någon frågade om jag skulle ha mens snart. So what?! Känslorna är precis lika starka, jobbiga och äkta oavsett. Enda fördelen är att om de hänger ihop med övergångsåldern kommer de förhoppningsvis att bli mer sällsynta med tiden.

För den som aldrig har upplevt den plötsliga värmeböljan är det lätt att tro att kvinnor överdriver med sina vallningar. Det gör de inte. Det tar sju sekunder, max, att bli fullständigt genomsvett helt utan förvarning. Jag svettas verkligen i varenda por, även på underbenen, men mest påtagligt på ryggen och i pannan. Det lär vara kroppens termostat som inte fungerar längre. Den blir hyperkänslig och reagerar redan på en mycket liten temperaturhöjning med avkylning, dvs svettning.

Kroppen är sinnligt konstruerad på många sätt och jag undrar vad vitsen är med just den här finessen. Varför ska man vilja klä av sig, kasta av sig täcket eller springa ut helt plötsligt?

Det går oftast ganska fort över, men det hinner bli väldigt varmt (svettigt) om man inte kan svalka sig på något sätt. Ibland har jag trott att jag kan bromsa värmeböljan genom att andas lugnt och vänta. Det hade till exempel varit bra när man sover i sovsäck. Det funkar inte! Det enda som funkar, om man inte vill ha en genomsvettig sovsäck, är att dra ner dragkedjan och krypa ut.

Lagom klok i mina bästa år

När blir man gammal? Det beror förstås på vem man frågar. Och om man menar sig själv eller någon annan. Och vilka referensramar man har. Föräldrar, lärare och konfirmationsprästen är gamla redan från början (även om de knappt har fyllt 30) och åldras därför inte nämnvärt. En gammal klasskompis däremot, som jag inte har sett sedan vi slutade nian, har ofta åldrats rejält. Själv känner jag mig inte så gammal. Jag har känt mig äldre förut än jag gör idag, åtminstone i sinnet. Nu blir jag förmodligen inte äldre, bara mognare och klokare.

När jag var tonåring tänkte jag ibland på hur extremt gammal jag skulle vara år 2000. Det kändes såå avlägset. År 2000 skulle jag ha levt mer än dubbelt så länge och vara mer än dubbelt så gammal. Som tonåring går det inte att föreställa sig, men jag antog att jag skulle vara tråkigt vuxen och förmodligen mossig då.

Det verkar som om de allra flesta anser att de själva aldrig blir gamla, åtminstone inte i själ och hjärta. Man stannar liksom kvar i sina bästa år. Det känns hoppfullt, tycker jag. När kroppen ofrånkomligen blir rynkig och strejkar på olika sätt, förblir vi ändå spralliga och äventyrliga inuti. Det kan pirra av kärlek, bubbla av glädje och vibrera av nyfikenhet, precis som det alltid har gjort.

Hur gammal man är i sina bästa år kan variera något från person till person, men någonstans mellan 18 och 35 verkar det som om många av oss levde ett relativt obekymrat liv. Åtminstone så som vi minns det. Själv är jag nog runt 25 år i sinnet. Då hade jag en bra balans i livet, där positiva känslor dominerade.

Jag gjorde en gång en högst ovetenskaplig undersökning bland människor i olika åldrar för att försöka utröna när man blir medelålders. Det visade sig att de allra flesta föredrar att se ”medelålders” som någon som är äldre än man själv. Barn i 10-årsåldern tyckte att 25-åringar var medelålders, 25-åringar tyckte att 35-åringar var medelålders, och så vidare. De äldsta av mina intervjupersoner, ett gift par som hade passerat 65-årsdagen med marginal, hade svårast att precisera vid vilken ålder medelåldern inträdde. De kände sig inte gamla, så efter viss tvekan kom de fram till att de nog var medelålders. Gränsen för dem gick ungefär vid 65 år.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Min mentala ålder kan variera från dag till dag, men även över dygnet, och variationen har nästan alltid fysiska orsaker. Jag kan känna mig jämngammal med mina söner och vara förundrad över hur det är möjligt att jag har så vuxna barn. Min minnesbild av hur lätt det var att gå ner i brygga, stå på händer och bita mig i stortån gör att jag ibland fortfarande tror att jag kan…. Jag är som en något klokare och mycket stelare 25-åring, med selektivt minne.

Jag och min sambo har varsin Mazda MX-5, en liten sportbil cabriolet med stor körglädje och frihetskänsla. Inspirerad av oss köpte vår före detta granne en MX-5 när hon hade fyllt 75 år. Hennes man ifrågasatte vänligt hur hon tänkte att hon skulle komma i och ur den med sin dåliga rygg. ”Jag har hela dagen på mig”, svarade hon. Varje gång vi träffas talar hon om hur rolig den är att köra och hur många kommentarer hon får om sin fina bil.

Det finns många beundransvärda människor som har fyllt en massa biologiska år, men inte bryr sig nämnvärt om det. De allra flesta känner nog av åren i kroppen då och då. Det behöver inte betyda att man slutar leva eller ger upp sina drömmar.

Tantförberedande kurs

Det är inte så lätt att veta vad som väntar när man blir tant. Vad är normaltantigt egentligen? Det sker en del tämligen oåterkalleliga omvälvningar i livet inom loppet av ganska få år. I andra, liknande sammanhang finns det utbildningar för att få en så smidig övergång som möjligt, exempelvis för blivande föräldrar. Det kanske vore på sin plats med en tantförberedande kurs, för att undvika obehagliga överraskningar för den som närmar sig tantåldern (och för den delen även för nära anhöriga). Det finns definitivt ett antal saker som bör tas upp redan på grundkursen.

Synen

Plötsligt verkar det som om restaurangerna har sämre belysning och texten på menyn är skriven med ynkliga bokstäver. Om du inte antingen får hjälp att läsa vad det står, eller får låna ett par läsglasögon riskerar du att kyparen kommer in med något helt annat än du hade tänkt dig. Det blir också svårare att gissa pris, storlek, tvättråd och andra väsentliga märkningar i butiker, för att inte tala om innehållsdeklarationer. Ingen fara. Du kan antingen se till att förstoringsglas och ficklampa ingår i din standardutrustning, eller skaffa läsglasögon. Köp många billiga och sprid ut dem. Det ökar sannolikheten att du hittar dem när du behöver dem.

En positiv bieffekt är att du blir allt snyggare. Inte enbart på grund av din nya look med brillor på näsan. Du ser helt enkelt inte längre eventuella skavanker, pormaskar, generande hårstrån eller andra obekväma detaljer i spegeln. Dessutom, med sämre syn behöver du inte städa lika ofta. Nu krävs det rejäla dammråttor och större fläckar innan du ser dem.

Håret

Om du brukar tona håret mörkare kan det vara dags att tänka om. Det är en ojämn kamp mot naturlagarna. De vita hårstråna är motståndskraftiga mot färgpigment och redan en vecka efter den senaste toningen har de ofta återfått sin ljusa lyster. Det är nu det är dags att bli blondin. Med en ljus toning blir utväxten mörk och det ser ut som om du är naturligt mörkhårig (som du ju har varit fram tills nyligen). Det positiva är att med fler vita strån blir utväxten allt mindre synlig och du behöver inte färga håret lika ofta. Grått är det nya svarta.

Huden

Det uppstår allt fler veck på olika ställen och det kan ta en bra stund in på förmiddagen innan alla rynkor som uppstått under natten försvinner. Huden blir också mer och mer fläckig. Det kommer prickar och fräknar lite varstans. Det ger ytterligare en dimension till din personliga look. Du blir en naturlig leopardtant och behöver inte lägga pengar på dyra kläder med vilddjursmönster.

Lederna

Det tillkommer en accelerationskoefficient, eller kanske snarare en startsträcka, innan du uppnår full hastighet i vardagen. Särskilt när du kliver ur sängen på morgonen eller när du har suttit stilla en stund. Det händer också att det tar längre tid innan du kommer fram dit du ska, eller att det är mer avstånd kvar när du trodde att du var framme, exempelvis när du har böjt dig ner för att ta på dig skorna. Det kliar allt oftare på ställen som är omöjliga att nå. Man skulle kunna säga att du blir allt mer stabil i kroppen. Se bara till att du inte förlorar kontakten mot underlaget, för om du välter tar det också längre tid att reagera (och komma upp).

Gravitationen

Gravitationen verkar bli allt starkare. Effekten syns ofta på rumpan, brösten och låren, där skinnet samtidigt kan se ut som att det blivit nån storlek för stort. Det gäller att bli bekväm med dessa förändringar. Själv har jag exempelvis kommit på att jag är snyggast när jag ligger ner.

Med denna erfarenhetsbaserade grundkunskap blir det lite lättare att förbereda sig på helt normala tantförändringar. Livet är lika gott, det går bara lite fortare (eller är det kanske jag som blir långsammare).

Frukostens lov

Jag har alltid älskat frukost och håller därför helt med den som myntade uttrycket att frukost är dagens viktigaste mål. Oavsett vilken tid på dygnet den intas. Nuförtiden när frukosten är avslutad och jag ställer undan disken ser jag redan fram emot nästa gång jag får äta frukost. Bara för att det är så gott.

I köket hänger en liten skylt som säger ”En måltid utan vin kallas frukost”. Det är väl i och för sig sant (undantaget de gånger champagnefrukost har intagits), fast det är onekligen mycket annat som inte heller känns tänkbart till min frukost. Jag skulle till exempel aldrig kunna ta lite av gårdagens middagsrester ur kylen som dagens första mål, och att hoppa över frukosten för att gå direkt på lunch är inte ett alternativ. Även om jag har sovit länge, eller vänt på dygnet av en eller annan anledning – det första målet på dagen är frukost och den kan inte innehålla vad som helst.

Egentligen är frukostmaten den som borde kännas mest enformig, eftersom jag verkligen inte varierar mig särskilt mycket eller ofta. Men det kanske är just det – jag behöver inte fundera ut vad jag ska äta och jag tycker det är gott. Så enkelt. Ingen beslutsångest eller idétorka, inga långa förberedelsetider, alla inköp kan göras i god tid och maten finns alltid i kylen och skafferiet (om den inte gör det är livskrisen nära).

Mina frukostvanor har ändrats något, eller kanske snarare utvecklats genom åren. Som liten var det alltid macka. En eller ett par smörgåsar, oftast ljust bröd med leverpastej eller ost. Ibland fanns det hemlagad hallonsylt eller körsbärssylt. Sött och gott på mackan. När bästa kompisen sov över fick vi rosta långfranska. Att låta smöret smälta in i det varma brödet och toppa med marmelad var himmelskt gott. Drycken var helst juice, men oftast mjölk.

I skolåldern blev det flingor och mjölk. Fil var för surt och yoghurt hade vi aldrig hemma. Flingorna var mer eller mindre osockrade (jag minns weetabix och K-special). De gånger jag var på läger med övernattning serverades ofta Skogaholmslimpa och cornflakes. Vilken hit!

När jag flyttade hemifrån började jag experimentera med gröt. Jag var en nyttofreak och kokte gröt på bovete, linfrön, kruska och katrinplommon. Jag kokte ofta en rejäl laddning och åt den kall i flera dagar. Min mage var van, men då jag bjöd min pojkvän på frukostgröten första gången fick det konsekvenser. Det är inte lätt att vindsurfa efter en sån tarmchock 😊

I takt med att smaklökarna utvecklats (?) har jag lärt mig att uppskatta såväl kaffe som grönt te, havregrynsgröt och ägg. Numera rostar jag min egen musli, med massor av nötter och frön och sötma från russin, torkade tranbär eller blåbär. På sommaren serveras filen gärna med färska bär. Däremot har variationen av pålägg krympt. Det enda jag vill ha och behöver är ost.

När jag har bråttom iväg på morgonen blir frukosten ofta lite mindre, medan jag, om jag har gott om tid, kan dra i mig en hel del. Hotellfrukost är underbart och kräver gott om tid. Men även när jag har bor på hotell med en fantastisk frukostbuffé går jag ändå och hämtar ungefär samma saker som jag alltid äter. Fast ofta med något eller några tillägg som sällan serveras hemma. Jag äter till exempel gärna äggröra (om den är krämig) och bacon på hotell, men är sällan så sugen på det att jag faktiskt lagar det hemma. Den färska frukten brukar jag också ta rikligt av när det bjuds.

Under en lång period av sjukskrivning och utmattning har frukosten varit en av mina ”fasta punkter i tillvaron”. Vissa dagar har det till och med varit det enda jag har velat, orkat eller hunnit göra innan sambon har kommit hem; fixa och äta frukost.

Jag tror inte att min frukost är speciellt nyttig, eller utmärker sig på något annat sätt, men den får mig att må gott. Det är säkert lika mycket rutinerna kring den som frukosten i sig. Det är mysigt att äta frukost tillsammans, och samtidigt är det lika njutbart att äta i lugn och ro, alldeles själv, med eller utan tidning eller radio som sällskap. Ute på sommaren och med levande ljus på vintern.
Länge leve Frukosten!