Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

Allt jag behöver

Det var en mycket speciell känsla att komma till ett ashram, ställa ifrån mig resväskan, datorn, pengarna, telefonen och ryggsäcken, ta fram mina vita bomullskläder och tänka att det här är allt jag behöver.

Jag fick ett rum med två enkla sängar. En hade jag att sova i och en att sitta och studera i när solen blev för varm eller myggen för envisa i den lilla gången utanför rummet. Väggarna var kala så när som på ett lysrör. Av smutsen att döma hade det bott en del människor och mygg i rummet förut, men märkligt nog störde dessa spår inte alls. De fotriktiga sandalerna ställde jag utanför och de stod där tills jag åkte hem. Livet på ashram levs barfota.

Toapapper fick inte spolas ner i toaletten utan skulle kastas i papperskorgen, på rummet(!). Jag fick en rulle och använde det enbart för att snyta mig när det behövdes. På toaletten fanns en handdusch, som egentligen kändes mer hygieniskt om än lite ovant för mig som har renoverat bort de bidéer som har kommit i min väg. Dock var jag tacksam över att ha en egen toalett i anslutning rummet, så att jag kunde ta av mig de vida byxorna innan jag gick in. Det kändes inte bra att låta dem kasa ner på det blöta golvet. Jag har fortfarande inte förstått hur de indiska kvinnorna gör med sina vackra kläder när de hukar över de indiska toaletterna.

Att duscha påminde lite om campinglivet, med en hink under kranen och ett litermått i blå plast. Jag undrar om det går åt mindre vatten genom att duscha så? Det kändes i alla fall effektivt, även om värmen gjorde att jag svettades igen så snart jag torkat mig.

Hemma vill jag ha kallt i sovrummet och jag har investerat i ett tyngdtäcke för att sova bättre. Jag vill helst ha en madrass i ett luftigt material som ger efter under axlar och höfter, samtidigt som jag får stöd för rygg och nacke. I Indien hade jag säkert 28 grader varmt i rummet, trots att takfläkten gick för fullt, och låg på en ”träbrits” med enbart en tunn madrass under och ett lakan över. Det funkar det också. En kväll när jag just släckt lampan och kröp ner kände jag en ”ilning” från fotänden och upp längs sidan av kroppen. Jag visste direkt vad det var. Jag hade sett ödlan på väggen tidigare och kände igen rörelsemönstret. Ingen av oss ville egentligen dela säng.

Jag fick tre mål mat om dagen, som med mina västerländska mått mätt påminde om varandra, men inte så mycket om det jag brukar äta. Hemma hade jag aldrig kommit på tanken att äta kryddstark linsgryta med ris till frukost, men här kändes det helt i sin ordning. Det serverades inget kaffe, men ibland fick jag te med mjölk och socker. Jag drack det med stor förtjusning, trots att jag aldrig har socker i teet hemma. Jag åt allt som bjöds, när det bjöds, med god aptit. Maten var helt vegetarisk och jag fick även tillfälle att prova nyheter som färsk guava, solvarma bananer direkt från trädet och jack-fruit. Gott! Det bjöds enbart ojäst bröd och inga fibrer av något slag. Efter några dagar blev jag ganska bra på att äta med högerhandens fingrar och kunde till och med få upp den sista buljongen eller såsen.

Det var för varmt för att träna något mer ansträngande, men jag frågade var jag kunde ta en promenad. Jag hade föreställt mig att få en karta, eller kanske beskrivning av en runda runt kvarteren, men istället visade man mig nyckelskåpet och nyckeln till hänglåset på takterassen. Där slapp jag stöta på vilda hundar i mörkret och råttorna höll sig på sin kant. På morgnarna mötte jag ekorrar och såg så småningom solen gå upp över hustaken. Jag räknade antalet varv och vände efter tio. Det blev nästan som meditation.

Utan internet och telefon, men med tillgång till allt jag behövde, hade jag inte mycket annat än livet och nuet att fokusera på.  I vanliga fall är jag något av en nattuggla som vänder på dygnet, men i Indien blev jag trött klockan nio på kvällen och gick upp klockan fem, alldeles självmant. Ashram-livet kändes helt rätt för mig just nu och jag hade gärna stannat längre.

Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.