(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Årsringar

Min spegelbild har förändrats. Det är naturligt att utseendet ändrar sig med tiden och oftast sker det så gradvis att det passerar tämligen obemärkt. Därför hajar jag till när jag tycker mig se ett annat ansikte än jag är van vid. Inte så mycket äldre. Mest förändrat.

Många små och egentligen ganska obetydliga förändringar. Som att ögonbrynen har bleknat. Jag har haft väldigt mörka breda bryn som nästan har vuxit ihop över näsan om jag inte ansat dem med jämna mellanrum. Med tiden har jag övat upp en viss rutin att noppa och jag känner det knappt längre (i början kunde jag bara ta ett strå, sedan fick jag vila medan jag nös och torkade tårar). Nu konstaterade jag först att jag inte hade några svarta strån att plocka särskilt ofta och när jag verkligen tittade efter hur mina ögonbryn såg ut var de nästan utsuddade jämfört med tidigare. Hårstråna var färglösa.

Det var min frisör som var först med att säga det. Jag hade fortfarande inte sett något när hon tyckte att jag kunde markera mina bryn med en penna för att framhäva mina ögon mer. Jaha. OK. Jag funderade inte så mycket över varför hon sa det. Hon hade kanske varit på någon make-up-utbildning, tänkte jag. Det föll mig aldrig in att mina tjocka svarta bryn kunde bli osynliga.

Mitt hår ovanpå huvudet har också ändrat sig. Inte enbart i färgen vid tinningarna. Håret vill inte längre som jag vill och virvlarna får ett allt större övertag. Håret lyfter på nya ställen.

Huden tillhör det som har blivit bättre med åren. Tonårsfinnar och flottig hy är ett minne blott och det sörjer jag inte. Efter åratal av påpekanden från hudexperter har jag slutat att tvätta ansiktet med tvål, men jag tvivlar på att det är det som gör skillnaden. Inte heller tror jag att användandet av dag- och nattkrämer spelar roll. Jag vill inte se mig som ett offer för skönhetskommersialismen och förnekar samröre i det längsta, även om sammanträffandet är något besvärande.

För ungefär tjugo år sedan hade jag rynkor i pannan. De har nästan helt försvunnit. Jag var övertygad om att en gång rynka för alltid var en rynka, men så är det alltså inte. Jag såg en gång en slags karta i en tidning över olika typer av rynkor i ansiktet och vad de sa om en människa. ”Besviken” var tvärgående veck högt upp i pannan. Det var sådana jag hade. Förbannad, å andra sidan, var ett ”V” mellan ögonbrynen. Det har jag en antydan till, men inte så uttalat. Jag minns inte var jag såg den här kartan, men när jag nyligen såg nya rynkor runt munnen kunde jag inte låta bli att fundera på vad de betyder.

Ett fårat ansikte hos någon annan tycker jag är vackert. Det signalerar en uttrycksfull människa. Känslouttryck fastnar, efter tillräckligt många upprepningar, i ansiktet som rynkor. Nyligen råkade jag passera en spegel just som jag hade munnen sådär ihopsnörpt som mina nya rynkor gav uttryck för. Det var inte något vackert alls över det. Jag försökte komma på vad jag tänkte eller kände som omedvetet fick mig att skrynkla ihop munnen till ett litet russin. Vad var det för känslouttryck jag såg? Av minen att döma såg jag ut att vara tillknäppt bestämd, kanske till och med snorkig. Det var inte så jag kände mig.

Jag googlade för att se vad ansiktsrynkorna kunde betyda. Det visade sig att det finns en hel lära inom kinesisk medicin om det. Skepsisrynkor är parallella med ögonbrynen och kommer av att man höjer ett eller båda ögonbrynen. Jag läste vidare, med en synlig skepsisrynka. Om kråkfötterna i ögonvrån pekar uppåt sitter de på en person som är gladlynt och om de pekar neråt är det en sorglig själ. Mina pekar både uppåt och neråt, men inga är särskilt framträdande. Ömsom vin, ömsom vatten.

Linjer runt munnen, neråt från mungiporna, kan betyda besvikelse och missnöje. Jaha, då är det inte alls konstigt att jag har fått sådana. Livet har varit orättvist, men om rynkor kan försvinna finns det gott hopp. Tillvaron ser annorlunda ut nu än för ett par år sedan och orättvisan börjar lägga sig till rätta som en insikt. Om man har fina linjer från näsvingen och ner mot mungipan betyder det att man ser meningen med livet. Se där ja. Jag visste väl att det kunde vara fint med fina rynkor. Men vad russinuttrycket betyder verkar de inte ha koll på i den kinesiska läran.

Själv läser jag ofta omedvetet av andra människors ögon och ansiktsuttryck. De kan säga mer än ord.  Om ord och ansiktsuttryck inte stämmer överens litar jag mer på ansiktsuttrycket. Nu kan det vara lite vanskligt förstås, eftersom det kan handla om ett botox-opererat ansikte. Botox injiceras i ansiktsmusklerna för att släta ut rynkor. Det är i själva verket ett nervgift som förlamar muskulaturen. Ansiktet blir slätt, men uttryckslöst och tråkigt oavsett vad man känner.

Nä, det bästa sättet att vila ansiktsmusklerna är att le. Ett leende ansikte är avspänt. Och genom att släppa taget om bekymmer från det förflutna eller oro inför framtiden fastnar färre obehagliga känslor i ansiktet. Om jag nu inte riktigt vill tro på anti-age-krämer så vill jag desto hellre tro att mina ansträngningar att leva i nuet har gett resultat. Och även om gener sannolikt spelar den största rollen för vilka årsringar man får i ansiktet, så tilltalar rådet från en av dem som jobbar med ansiktsläsning enligt den kinesiska filosofin mig: ” Lukta på blommorna, känn vinden mot ansiktet och ta en tupplur. Det och kyssar ger ett vackert ansikte och fin lyster i huden”.

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ‘sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.