Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

Kalla händer – varmt hjärta

Mina händer, fötter, öron och näsa är extremt klimatkänsliga. När jag fryser, eller till och med innan jag börjar frysa i kroppen, blir händer och fötter iskalla. Min farmor sa alltid att den som har kalla händer har ett varmt hjärta. Jag hoppas det stämmer.

Det kan vara bekymmersamt med kalla händer, exempelvis när barnen var små och varma och behövde en ny blöja, eller när jag jobbade som behandlande sjukgymnast och behövde lägga mina kalla händer på någons rygg. I sängen är det inte heller särskilt populärt med vare sig kalla händer eller fötter. När jag har förlorat ytterligare några grader i kroppstemperatur försvinner blodet även från näsan och öronen, som blir som små kylklampar. Inneskor, raggsockar, vantar, handledsvärmare och mössa är värdefulla basplagg (jag har inte lyckats hitta någon bra näsvärmare). Det har hänt att jag har somnat med sockar, mössa och handledsvärmare. Inte så sexigt kanske, men varmt och gott.

När jag är varm åker sockarna av först. Det kan ligga sockar i soffan, under bordet eller var jag nu befann mig när värmen återvände. Även inneskor har en tendens att gömma sig på olika ställen. På natten är jag beroende av att kunna sticka ut fötterna utanför täcket. Därför är det uteslutet att ha gemensamt täcke i dubbelsängen och jag vill absolut inte ha täcket nerstoppat i fotänden. När jag blir riktigt varm glöder öronen (och ofta även näsa och kinder). Antagligen har jag tillräckligt stora öron för att kunna reglera kroppstemperaturen med hjälp av blodflödet. Tänk om jag hade kunnat vifta på dem, som elefanterna.

När jag har varit på spa och fått ansiktsbehandling kan terapeuten ibland bli smått chockad över min lokala ansiktsfärg. Jag har fått många råd hur jag ska få bort den röda tonen. Det händer att jag försöker dämpa min naturliga rouge en aning, men eftersom jag har haft mina röda kinder och näsa så länge har det blivit lite av mitt signum. Ungefär som lite sneda tänder. Det ger en extra krydda till personligheten. Fast det har jag inte alltid tyckt. Den röda färgen på mina öron, kinder och näsa kommenterades ganska brutalt under skoltiden. Jag gick under benämningen ”hon med den röda näsan”. Som Rudolf.

Det absolut mest effektiva sättet att få upp ångan igen när jag fryser ända in i själen är att värma upp kroppen inifrån. Med en rask promenad eller ett svettigt träningspass smälter den värsta invärtes-isen. En promenad en kylig dag blir ännu varmare och mer njutbar om vi är två och tar med oss en ryggsäck med varm glögg. Vi dricker gärna glögg från oktober till mars.

Ett annat, väldigt njutbart sätt att värma sig är att bada bastu. Helst med tillhörande kallbad. Det ger en härlig rusning i blodet och en endorfinkick dessutom. Jag älskar det och känner mig varm, frisk, glad och upprymd i många timmar efteråt. Det är välbefinnande, verkligen.

Yttre värmande faktorer kan vara fantastiskt njutbart. Att tända ljus, göra en brasa och krypa upp i soffan med en filt och en kopp te värmer både själen och frusna kroppsdelar. Sådana stunder kan jag längta till. En bra bok och/eller lite skön musik är grädde på moset. Det är sinnebilden av mys, lugn och ro. Egentligen är det så enkelt.

Om raska promenader och svettig träning är det mest effektiva sättet att värma sig på, så är mänsklig omtanke det bästa sättet. En oväntad komplimang värmer gott. Eller en underbar teckning från ett barn. Det är något alldeles speciellt med gåvor som har valts eller skapats med värme och omtanke. Jag har flera små slöjdalster sparade som jag har fått av sönerna. De är så personliga, unika och fulla av kärlek och värme.

Mänsklig närhet är den överlägset bästa formen av värme och omtanke. Som den stora famnen och den långa, trygga, varma, ömsesidiga kramen. Den som framkallar ett leende. Eller som när sambon vaknar en söndagsmorgon, öppnar ögonen, ler och säger ”Hej! Där e du ju!” Då smälter jag.

Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Konsten att vara snäll

Ibland får jag intrycket att ”snäll” kan uppfattas som något på gränsen till mesigt. Mes vill jag inte vara. Som ung ville jag hellre uppfattas som lite kaxig, fräck och rolig (men jag var mer mesig än fräck). Det är först nu som jag tror att jag börjar förstå vad snäll egentligen innebär. Och hur svårt det kan vara.

När jag var liten användes ”vet hut” ungefär med betydelsen ’var snäll’. Åtminstone är det så jag minns det. Mina föräldrar kunde också säga ”uppför dig ordentligt” och jag tror att det betydde samma sak. I ordlistan kan man läsa att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är synonymer till snäll. Jag antar att det var det mina föräldrar menade när de sa att jag skulle veta hut. Helst skulle jag vara tyst också. Tyst och snäll.

Jag fick lära mig att vara lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig och har fortsatt att vara det. Jag har trott att jag har varit snäll. Trots det har jag ibland sårat människor, sagt dumma saker och betett mig illa. Det är sällan medvetet eller av elakhet, men det är inte snällt. Jag känner mig inte elak. Jag är ju lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig. Helt ärligt har jag ofta blivit förvånad att människor i min omgivning har reagerat med upprördhet på saker jag har gjort eller sagt. Jag förstod inte varför.

Därför tycker jag inte att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är detsamma som att vara snäll. Mina ”elakheter” kommer oftast helt oförberett både för mig och omgivningen, inte sällan när jag känner mig kränkt, trängd, besviken eller bara allmänt trött och grinig. Det är mänskligt, men knappast snällt. Tonfall, blickar och kroppsspråk kan i ögonblicket drypa av hat, missnöje eller tjurighet och det är lätt att själv missa det om jag tror att jag är snäll. Jag hör inte hur jag låter och förstår inte hur jag uppfattas.

Ju mer jag funderar på det desto mer tror jag att snäll borde vara ett verb och inte ett adjektiv. Snäll är inte en egenskap, eller en produkt av sådana, utan mer ett resultat av goda och osjälviska tankar och handlingar. I synonymordboken står det att även godhjärtad, hjälpsam, vänlig och välmenande är synonymer till snäll. Det stämmer bättre med min uppfattning, men nämndes aldrig av mina föräldrar. Hemma fanns det snarast ett fokus på konkurrens och jämförelse. Att prestera på topp var viktigt och genom att kritisera andra kunde man själv framstå i bättre dager. Följden blev att jag var en lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig flicka som jämförde mig med alla andra. Jag var inte alltid snäll, men jag var duktig och jag mådde inte bra.

Jag såg aldrig mina föräldrar bråka, men minns inte heller att jag någonsin sett dem kramas eller pussas. Deras relation var säkert inte kärlekslös, men hade tydliga drag åt det praktiska och platoniska hållet. Jag fick inte heller särskilt mycket kramar eller kärlek. Om jag anstränger mig kan jag påminna mig om ett fåtal tillfällen då jag fick tröst eller en hand att hålla i. När allt var bra var det tyst. Inget beröm, ingen uppmuntran eller belöning. Däremot minns jag missnöje, kritik och nedlåtande kommentarer. Det där drypande tonfallet,  avvisande kroppsspråket och den kritiska blicken  fick jag med mig på köpet. Jag tror inte att de gjorde det medvetet, det var helt enkelt deras sätt att försöka bibehålla en viss ordning och reda. Men det har gjort ont och orsakat en väldig massa oreda i mitt liv.

Jag har varit hård mot mig själv (och är det fortfarande ibland). Jag har anklagat, bannat och kritiserat mig själv, så som jag hörde mina föräldrar göra. Det har tagit mig dit jag är idag, på gott och ont. Det är först nu, efter en ordentlig krasch, som jag har fått upp ögonen för att det finns en annan sida av saken. Jag måste börja visa mig själv lite mer vänlighet och omtanke. Det talas mycket om compassion och att man ska visa samma medkänsla med sig själv som man skulle göra för en nära vän. Det är sant och ett klokt råd, men det är inte lätt om man har fått lära sig att vara kritisk, dömande och misstänksam även mot andra. Det blir ett slags moment 22.

Det är svårt att hålla inne med kritiken, acceptera och förlåta, tänka godhjärtat, agera med värme och vänlighet och visa medkänsla. Mot alla (inklusive mig själv). I alla lägen. Alltid. Det är lätt när man mår bra och nödvändigt när man inte mår bra.

Det finns så många klyschor, men i det här fallet är det uppenbart att det jag själv ger får jag tillbaka och varje misslyckande är ett tillfälle att lära av. Jag har en stor förbättringspotential och massor av tillfällen att öva, varenda dag.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.