(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Vad händer just nu?

Lev idag, imorgon kan det vara förbjudet. Carpe Diem. Livet är det som pågår medan vi upptagna med annat. Många uttryck har använts för att betona att vi lever nu och får akta oss så att vi inte missar det. Magnus, Brasse och Eva sjöng ”Där är där man inte är, här är här där man är och här har man alltid med sig” i det underbara pedagogiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter redan på 70-talet.

Jag har förstått innebörden, men inte till fullo tagit in vad det betyder förrän ganska nyligen. Det är häftigt när polletten trillar ner på riktigt och något som jag trodde mig veta visar sig vara mer komplext, eller ha många fler nyanser än jag först trodde. Pusselbitar som jag har haft passar plötsligt ihop och bildar ett nytt mönster. En ny kunskap har skapats av flera redan kända. Jag känner mig upprymd och lite klokare på en gång.

Jag började min resa mot just den här insikten (att leva i nuet) genom ett youtube-klipp med Jon Kabat-Zinn. Han är en amerikansk professor som har tagit Fem myror-konceptet till en annan höjd (Osäkert om han alls har sett Fem myror). Han introducerade medveten närvaro, eller mindfulness, som en slags meditation för behandling av stress i slutet av 70-talet. Jag var i behov av att hitta bättre balans i tillvaron och kände direkt att det fanns något i meditationen som tilltalade mig. Därefter läste jag hans bok Vart du är går är du där med stor behållning och fick vidare guidning i vad det innebär att vara i nuet.

När situationen verkligen kräver min koncentration och uppmärksamhet är det relativt enkelt att vara närvarande i stunden, exempelvis när jag kom hem efter jobbet när barnen var små. Det gick inte att ha fokus på något annat än dem och det hjälpte mig att släppa tankarna på jobbet. Andra tillfällen är när jag målar, sjunger eller tränar, men också när jag är på semester och det största bekymret är ”på vilken servering ska vi dricka sangria idag”. Att vara mentalt närvarande gör att jag minns tillfället bättre. Ofta är det känslor eller dofter som påminner mig.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har snurrat väldigt fort under många år och jag har inte varit i fas med mig själv. Antingen har jag varit fast i dåtid och grämt mig, eller så har jag oroat mig för saker som legat framför mig. Det har varit meningslöst slöseri med tid, eftersom det inte går att påverka vare sig det ena eller det andra.

Att vara i nuet, på riktigt, kräver regelbunden träning. Mindfulness-instruktörerna kallar det för att träna sin ”uppmärksamhetsmuskel”. Tankarna flyger ständigt, både bakåt och framåt i tiden. De går inte att stänga av, men det går att låta bli att lyssna så noga. De kan få brusa i bakgrunden. Ibland dras jag med i tankefloden, men jag börjar bli bättre på att notera när det händer och så snart jag observerar det kan jag återgå till att fokusera på här och nu.

”Just nu” är en intressant tidsrymd. Den är väldigt kort. Tror jag. Det som händer just nu är ofta så avgränsat att det går att ha fokus på det och det reducerar världen till något mer begripligt. Just nu andas jag. Jag behöver inte tänka på det, det sker ändå. Att faktiskt tänka på det och observera andetaget i varje liten detalj ger mig en slags ödmjukhet och en inre ro som jag så väl behöver. Jag kommer ikapp mig själv när jag ger mig en stund att stanna upp.

Som med så mycket annat funkar det säkert bara att lära sig mindfulness när man är ”mottaglig”. Om jag har min egen uppfattning klar är jag inte särskilt benägen att förändra eller lära om. Min far har alltid varit väldigt kategorisk och haft sin uppfattning klar, åtminstone utåt sett. Han vet. Att försöka övertyga honom om något annat är lönlöst. Någon, det kan vara Brenee Brown, har klokt sagt att motsatsen till inlärning är att veta. Målet för inlärning är handling, inte kunskap.

Jag har förvärvat kunskap genom att plugga, läsa, lyssna och ta efter. Idag är det enklare än någonsin att få ny kunskap, men svårare att sålla vad som är fakta och vad som är rykten eller åsikter. Ofta försöker jag verifiera kunskapen på olika sätt, genom att prata med andra, läsa mer eller söka ytterligare information. Men visst händer det att jag sväljer en nyhet utan att reflektera över sanningshalten. Särskilt om det är något som stämmer med vad jag vill höra.

Rent krasst är (nästan) all kunskap något som någon annan har skapat. Till och med vetenskap är i grunden vetenskapsmännens kunskap, som de sedan beskriver för att vi ska förstå vad de kan. Jag filtrerar det jag hör och ser genom det jag redan kan. Det som stämmer överens med vad jag redan tror mig veta är lättare att ta till sig.

Det är inte alla insikter som kommer genom att bitarna plötsligt faller på plats. Ibland är det en upplevelse som ger mig en anledning att ifrågasätta det jag redan vet. En egen erfarenhet som är svår att bortse ifrån. När det jag upplever ”på riktigt” inte stämmer med den föreställning/kunskap jag har är det lätt att känna sig lite vilse, men det är ofta så jag påbörjar en ny insikt. Kunskap + erfarenhet = insikt. Jag har lärt mig något nytt. Världen har blivit lite mer begriplig, samtidigt som jag måste släppa det jag tidigare trodde på. Nu kan jag bygga på med ny kunskap och nya erfarenheter. Jag är min egen sanning på spåren.

Vad är motivation?

Vad betyder motivation för dig? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den triggade mina funderingar. Jag har varit intresserad av motivation under flera decennier, men det var inte självklart att svara på vad motivation faktiskt betyder. Vad det är som får människor att göra som de gör?

Motivation är min inre drivkraft, som förmår mig att ta mig förbi minsta motståndets lag och eventuella hinder på vägen. Exempelvis kan min motivation att träna få mig ur sängen en timme tidigare, eller få mig att prioritera träningen framför läsfåtöljen, TV-soffan eller internet-surfandet. Motivationen får mig att välja vad jag ägnar min tid åt.

Daniel Pink, en amerikansk författare och föreläsare, menar att våra drivkrafter utgörs av ’Autonomy, Mastery and Purpose’, alltså den fria viljan, viljan att förkovra sig och önskan om att hitta en mening eller ett sammanhang med uppgiften. Jag instämmer. Motivation handlar inte om morötter och piskor utan om att kunna välja, att hitta svar på frågan ’varför’ och ha möjligheten att nå ett bättre resultat på lång sikt. Motivation kommer inifrån.

För mig är det skillnad på drivkraft (i.e. motivation), drift och lust. Driften är mer primitiv, omedveten och har en mer nödvändig karaktär än den drivkraft som utgör motivation. Jag måste vara frisk, men behöver inte vara särskilt motiverad för att känna att jag behöver äta, dricka eller sova. Valet är enkelt eftersom alternativet är en långsam död. Däremot finns det saker som tillfälligt kan motivera mig att hoppa över att äta eller sova, så som en onödigt bra bok eller en stormande förälskelse. Då gör jag ett medvetet val (eller vänta nu, hur medveten är man om någonting alls när man är förälskad?!). Motivation får mig att välja en av flera möjliga vägar, för att jag önskar ett visst utfall.

Lusten är förknippad med längtan och njutning och jag behöver varken tvinga eller motivera mig för att göra ett lustfyllt val. Jag gör det för att jag vill. Det krävs inte någon inre drivkraft. Exempelvis älskar jag att bada i havet, oavsett årstid. Det kan jämföras med sambon, som har mer drag av badkruka. Medan jag tämligen obekymrat kliver i det kalla vattnet och längtar till nästa gång så fort kroppen har torkat, står badkrukan kvar fullt påklädd på stranden och hoppas att han slipper närma sig vattnet. För att få en badkruka att doppa mer än tårna krävs det mycket lock och pock och mutor. Men att badkrukan blir motiverad (i.e. lockad eller pressad) att bada en gång är inte tillräckligt för att få honom att känna lust inför nästa havsbad.

Varför gör jag det jag gör

Mitt ’därför’ är i bästa fall ett resultat av kunskap, erfarenhet och egna värderingar. Att göra gott för mig själv och andra är en värdering som jag håller högt. Därför tycker jag bland annat att god hälsa och en hållbar miljö är viktigt. Det motiverar mig att exempelvis motionera och äta hälsosamt. När jag handlar väljer jag gärna ekologiskt eller miljömärkt, även om det är något dyrare, både för min egen skull och för omvärldens. Mina värderingar motiverar mig också att återvinna och sopsortera, trots ett visst omak. (Det har hänt mer än en gång att jag kört omkring med sopor i bilen i veckor för att jag glömmer att ta vägen om återvinningsstationen.) Jag är inte slavisk och inte alltid konsekvent, men jag mår helt klart bäst av att göra val i linje med mina egna värderingar.

Pengar är ett exempel på en yttre motiverande faktor som ibland fungerar. Om det kostar skjortan att leja någon som gör ett jobb kanske jag hellre offrar en del av min fritid, även om det tar mycket tid och jag helst hade sluppit. Ibland väljer jag att lägga tiden på att ringa runt för att jämföra priser. Att spara pengar skapar en känsla av tillfredsställelse. Att tjäna en (rejäl) extraslant på att jobba ett antal extra timmar kan också få mig motiverad. I båda fallen är jag beredd att satsa min tid för pengar och känner en viss tillfredsställelse med mitt val. Det finns dock en brytpunkt för när det inte längre är värt att lägga mer tid för att få mer pengar. Det är en intressant korsning mellan yttre och inre motivation, som kanske får ett alldeles eget inlägg på bloggen så småningom.

Motivation hänger också ihop med intresse. Visst vore det till exempel bra om jag själv kunde fixa mindre fel på min bil. Det skulle bli enklare och billigare än att lämna på verkstad. Men, jag kan inte, vill inte, är inte intresserad och inte heller beredd att lägga tid på att lära mig ens de enklaste saker. Jag kommer inte över motståndet. I det fallet värderar jag tid mer än pengar och lämnar bilen till någon som kan. När räkningen sedan kommer gäller det att påminna mig om att jag hade ett val.