Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Nästa liv

I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att kläckas som höna. En sån där brun, tjock, lite hemtrevlig som skrockar förnöjt för sig själv när hon sprätter med sina hönsafötter i jorden. För jag skulle såklart vara en frigående höna. Helst vill jag bo hos ett äldre par för att slippa bli jagad av småbarn. Min värdfamilj tycker att det är mysigt att ha mig gående i trädgården. Jag vill ha någonstans att gå in när det är dåligt väder, eller när jag vill sova tryggt om nätterna. Annars kan jag visst tänka mig att sova uppflugen i ett träd eller en buske också, men bara när jag själv känner för det.

Det vore fint om mitt värdpar har en rejäl hönsgård, men helst vill jag förstås ha tillgång till hela tomten. Jag tänker mig en lummig, lite vildvuxen trädgård. En naturtomt med gott om kryp och frön av alla möjliga slag. Där krafsar jag för att hitta godsaker och en gång om dagen får jag färskt vatten och näringsrikt foder av människorna jag bor hos. Jag lägger ägg förstås. Stora, bruna och goda med en guldgula i mitten. Förmodligen har jag några systrar omkring mig, som ägnar dagarna åt ungefär samma saker som jag. Vi sandbadar, pickar, sprätter och värper.

Det vore kul om det fanns en schysst tupp. Han får gärna vara ståtlig, med en praktfull stjärt i snygga färger. Han har guld i strupen men galer inte i onödan. Med honom känner jag mig trygg. Vi har förmodligen en bra och kravlös relation. Han gillar mig precis som jag är och vi har sex när vi har lust. Han är rättvis och har bra hand om oss alla och delar gärna med sig när han har hittat något gott. Han varnar när han ser duvhökens silhuett så att vi hinner springa i säkerhet allihop. Förvisso tycker han att det roligare att göra kycklingar än att fostra dem, men jag tar så gärna hand om dunungarna.

Jag tänker mig livet som höna som tämligen bekymmersfritt och skönt. Det finns inte så mycket att hålla reda på och inte så många orosmoment. Det gör inte så mycket om jag är lite korkad.

Ett annat tänkbart liv är som ko. Ännu ett husdjur i människans tjänst, men jag kan ändå känna mig nyttig där jag går och betar. Samtidigt som jag blir mätt i alla fyra magarna hjälper jag till att hålla sly och gräs nere. Jag är nog hellre en amko än en mjölkko. Jag vet inte, men jag tror att det känns lite kymigt att bli mjölkad, ett par gånger om dagen dessutom. Att passa tider är inte min grej. Dessutom vill jag inte att man tar min kalv ifrån mig.

Som amkor får vi, jag och min flock, gå ute hela sommaren. Människor stannar och tittar på oss. Det är lika fridfullt som det ser ut där vi går på en sluttning med milsvid utsikt och träd att söka skugga under när solen blir för varm. Det är skönt om det regnar då och då. Då vänder vi rumpan åt det dåliga vädret och tar en ordentlig dusch. Varje år får vi besök av en ny stilig tjur som bonden har skaffat åt oss. Bonden har ett stort hjärta och förstår att vi mycket hellre har 7-800 kilo på ryggen en liten stund än en plasthandske i baken. När vi har bekantat oss lite, tjuren och jag, känns det naturligt med intimt umgänge.

Livet som ko är oftast lugnt och behagligt. Den ena dagen är ungefär likadan som den andra. Sova, äta, idissla, vila, äta och idissla. Flugorna och bromsarna är ett gissel förstås. Svansen är bra men lite för kort och öronen är alldeles för små för att hålla flygfäna borta. Då är det gott att hjälpas åt. Vi står skavfötters sida vid sida och låter svansarna göra jobbet åt varandra.

Som höna och ko lever jag i nuet och bekymrar mig inte för morgondagen. Ett lugnt och jordnära liv med harmoni, närhet och trygghet. En annan variant är ett fritt liv bland molnen, som örn. Den vilda naturen och jag lever i ett ömsesidigt nära förhållande och jag har inte många fiender. Det är främst människan jag behöver se upp med. Hennes restprodukter och obetänksamma användande av naturens resurser utgör ett större hot än hon själv. För henne är jag nämligen fridlyst och hon måste åtminstone bokstavligen se upp till mig. Oftast blir jag bemött med vördnad och respekt.

Det är lätt att föreställa sig den mäktiga känslan att flyga över skogar och hav och jag tror att förmågan att upptäcka ett skrovmål många hundra meter nedanför känns lite ovan för en som i detta livet har behövt läsglasögon. Trots min imponerande storlek är jag lätt och smidig i luften. Svindel och åksjuka tillhör ett annat liv och jag behärskar luftrummet genom glidflygningar och störtdykningar. När jag hittat min livskamrat lever vi sida vid sida livet ut. Vi väljer en boplats med bra utsikt, där vi trivs och där vi kan föda upp våra ungar, år efter år i ett mäktigt bo som vi ständigt bygger till och renoverar. Familjen är viktig och värd att försvara med näbb och klor.

Gemensamt för livet som höna, ko och örn är livsnjutning. Det har jag lärt mig i livet som människa.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

När det inte blir som det brukar, eller Vi hade i alla fall tur med vädret

När sommaren kommer i maj går jag omkring och tänker att det här kan vara den sommar vi får i år, som en sann svensk. ”Visst är det bra, men det kommer att bli värre…” Och då kallar jag mig ändå optimist. Visserligen har jag varit med om det förut, men den senaste månaden har bevisat att det inte behöver vara som det brukar.

Påsken i år var en kall historia. Det var runt den förste april och vi hade tagit ut husvagnen på premiärtur och konstrunda i snö, snålblåst och minusgrader. De handelsträdgårdar som hade växthusen fulla av påskliljor fick inte sålt dem, eftersom ingen tänkte på att sätta ut blommor på trappan så länge tjälen var kvar. Hela april var tämligen kall och nattfrosten hängde envist med. Den första maj hade träden fortfarande inte slagit ut. Våren var ett par veckor sen, sa man.

En vecka in i maj slutade havet plötsligt bita i benen och vi satt på piren och åt räkor i kvällssolen. Det vackra varma vädret kändes overkligt efter månader av mörker och vinterjackor. Till och med myggen var oförberedda. Vid maj månads ingång var naturen cirka två veckor efter, men den kom ikapp och slog alla tidigare rekord och den sista veckan i maj plockar vi jordgubbarna som brukar vara klara till midsommar. Grundvattennivån har gjort samma resa, fast omvänt. När värmen väl kom kunde vi inte få igång robotklipparen fort nog och nu står han (han heter Goliath) och vilar för det finns snart inte ett grönt strå i gräsmattan.

Det var sommaren som kom de där första dagarna i maj! Där fick vi, som är så vana vid att hålla ut, bita ihop och stå ut med vädret. Våren var väl upptagen med annat. Maj månad visade upp forsythia, syrener, rhododendron och pioner nästan samtidigt. Det var en märklig känsla att kunna bada i ett stilla ljummet hav i mitten av maj, när de badande glada barnen är i skolan. Det fanns inga maneter, ingen sommarpratare och inga semesterfirare. Glasskiosken hade inte hunnit öppna för säsongen och stranden var nästan tom. Göken gol och ingenting tydde på högsommar, mer än vädret.

Jag var, som så många andra, svenskt skeptisk till att det skulle hålla i sig. Nu gällde det att passa på. Varje solig dag skulle njutas utomhus, och de ljumma kvällarna tas till vara och insupas till fullo. Grill, bad och picknick. Det blir lätt lite jagat och allt annat läggs åt sidan. Nu är jag nöjd med att ett visst lugn har lagt sig över tillvaron. Efter en hel månad med högsommar och medelhavsklimat känns det helt OK att sitta i skuggan, vara inomhus och till och med titta på TV en kväll. Det är inte bråttom längre. Det blir förmodligen fint väder imorgon också.

Vi är så vana vid att det blir en dag, eller kanske tre, med riktigt fint väder i maj. Och att regnet, när det väl kommer, inte har vett att sluta igen. Men även där har jag fått tänka om. Vi hade två dagar med lite åska och regn. Då satt jag förnöjt i uterummet och hörde hur det dånade på taket medan jag läste dikter av Tomas Tranströmer och passade på att laga fiskgryta med saffran. Sen kom det varma fina vädret tillbaka.

Det finns så många dagar och stunder med guldkant. Som när havet är så stilla att jag kan ställa skorna alldeles vid vattenbrynet innan jag går i, eller när det fortfarande är varmt ute klockan åtta på kvällen. När den nyinköpta fikonkaktusen blommar med tre knallgula blommor, eller när det står ”Du är bäst! We love you” på kortet till blomman på mors dag. När vi matar krabbor, marulk och tångål från piren i en genuin fiskehamn, eller när den pyttelilla campinggrillen med sambons hjälp förvandlar 1,5 kilo fläskfilé till en underbar festmåltid. När jag cyklar tre-och-en-halv mil för att träffa goda vänner på restaurang och sambon cyklar mig till mötes på hemvägen. Varje solnedgång är ett skådespel och det är löjligt svårt att motstå frestelsen att föreviga dem alla.

Någonstans skaver det lite, oron över att rekordtemperaturerna hänger ihop med ozonlager och miljöförstöring. Men jag ska villigt erkänna att jag mycket hellre har högsommar i maj än ständig november. Om nu resten av sommaren 2018 skulle bli mer av det traditionellt svenska slaget, så har jag i alla fall förevigat den medelhavsliknande majmånaden här.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.