Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

The final countdown

Min far är gammal nu, över 90 år. Han är lite dement, har astma och KOL, men säger att han har det bra. Och jag tror honom. Det har inte alltid varit så. Han har velat dö i 20 år.

Som nära anhörig är det svårt att se på när någon tappar livslusten. Jag är inte säker på att någon mer än jag förstod att min far tog farväl av oss allihop på det äldsta barnbarnets konfirmation för drygt 20 år sedan. Han hade fått ett av sina astmaanfall, som i sig inte var så ovanligt, men den här gången bet inte hans mediciner. Min mor blev som alltid orolig och de bestämde sig för att åka hem. Det var något med hans sätt att se på oss och krama om oss lite extra länge innan de åkte som gjorde att jag misstänkte att något var annorlunda.

Jag fick en ingivelse att ringa dem när jag hade kommit hem. Ingen svarade på hemtelefonen, men min mor svarade på mobilen. Hon var förtvivlad och berättade att far inte ville åka hem. Han hade bett att hon skulle köra honom till stranden, så att han kunde få avsluta sitt liv medan han såg havet och hörde vågorna. Jag pratade med honom i telefon och han var övertygad om att han inte skulle överleva natten. Han hade bestämt sig och ville inte ha någon hjälp.

Efter en del vånda tog jag mod till mig och trotsade min fars önskan; jag ringde ambulansen. Jag förklarade situationen för dem, liksom att jag inte visste exakt var mina föräldrar befann sig. Personen på larmcentralen lugnade mig och sa att han förmodligen inte skulle dö och skickade en ambulans för att leta upp mina föräldrar. Vad som sedan hände är lite oklart, men far fick tillfällig hjälp på plats och skrev sedan på ett papper att han avböjde att följa med ambulansen till sjukhus.

Dagen efter vågade jag inte ringa eller åka dit. Jag var rädd att far var arg för att jag hade hindrat honom. Jag skrev ett vykort som jag skickade. Han var inte arg. Men längtan efter att dö fanns kvar. Hans egen far dog hastigt i en hjärtattack när han var 70 år och min far hade alltid önskat att få göra detsamma. Snabbt och utan att bli liggande som ett ”vårdpaket”.

Nu bor han på ett äldreboende och får mediciner som tar bort hans ångest. Han sa för ett par år sedan att han kunde tänka sig att leva åtminstone tills han blir 95. Det är så bra det kan vara, trots att han inte kan förflytta sig själv och hans lungor är i ganska dåligt skick. Vi har gemensamt, bestämt för flera år sedan, att några livsuppehållande insatser inte är aktuellt.

Det är inte alltid nödvändigt att göra allt man kan, bara för att man kan. När far hade lågt blodvärde exempelvis. Han åkte in till sjukhuset för att få blodtransfusion, men jag fick prata med tre sköterskor och läkaren för att intyga att jag verkligen menade att det inte var nödvändigt att göra en full utredning, inklusive rektoskopi, för att ta reda på orsaken. Han var 90 år…. Varför utsätta honom för en utredning? Och vad ska man göra med den eventuella vetskap som man får?

Min mor blev allt sjukare för några år sedan och det visade sig att hon hade MSA, eller Multipel System Atrofi. Det är en svår och ganska ovanlig form av Parkinsons sjukdom. Hon bodde hemma och förflyttade sig med stora svårigheter och två levande stöd. Hon förlorade förmågan att svälja och fick vätska näring via en sond i magen och hade hjälp i hemmet dygnet runt och avskydde det faktum att hon behövde det. Hon var helt klar i huvudet och hade stenkoll på allt. Hon levde sin värsta mardröm – att vara fången i sin egen kropp – och önskade bara att livet skulle ta slut.

Vi, det vill säga hon och vi syskon gemensamt, hade bestämt att inga livsuppehållande insatser skulle göras om något tillstötte. Hon ville inte till sjukhus, utan dö hemma. Vid ett tillfälle drabbades hon av lunginflammation och hög feber. Vi var inställda på att det var slutet och hoppades för hennes skull att det skulle gå fort.

Mitt i natten blev jag väckt av ett telefonsamtal från nattpatrullen i hemtjänsten som meddelade att ambulans var på väg för att ta med mor till sjukhuset. När jag berättade att vi var överens om att vi inte skulle göra något blev kvinnan i luren väldigt upprörd. Hon frågade om jag verkligen förstod vidden av det och var beredd att ta ansvaret för konsekvenserna. Klockan var långt över midnatt och jag blev helt ställd. Vi hade ju bestämt. Det var dokumenterat. Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att det är svårt att som vårdpersonal se på när en människa väljer att avstå vård, men som sagt, det är inte alltid bäst att göra allt man kan bara för att man kan. Jag kunde inte stoppa ambulansen. Mor fick antibiotika och räddades till livet. Hon kom hem igen och levde ytterligare nästan två år, men kom aldrig mer ur sängen. Nu försämrades hon snabbt och förlorade nästan helt förmågan att tala. Vi var bara några få som kunde förstå henne. Hon var fortfarande helt klar i huvudet och det liv hon räddades till var inget liv hon ville ha. Hon var helt beroende av vården. Och vården höll henne vid liv. Hon kan inte ha vägt mer än 30 kilo.

En dag fick hon hembesök av läkaren, som talade om att hon kunde sätta ut sin egen behandling. Passiv dödshjälp är tillåtet i Sverige. För mors del innebar det att hon avstod näring och vätska och alltså valde att svälta ihjäl. Hon bestämde ett datum när näringen skulle upphöra och efter det turades jag och mina tre bröder om att sitta hos henne. Det tog en hel vecka och det var otroligt plågsamt att se sin mor dö på det sättet. Hon blev 82 år.

Efter den veckan är jag övertygad om att aktiv dödshjälp hade varit ett bättre alternativ för min mor. Hon levde sin egen värsta mardröm i flera år.  Den sista veckan var hon rädd, men bestämd. Den palliativa vården fungerade bra och hemtjänstens personal gjorde sitt jobb på ett helt fantastiskt sätt, men för mor var det så långt ifrån livskvalitet och värdighet hon kunde komma.

Det kanske är bra att ättestupan inte finns längre, eftersom det finns risk att jag inte får bestämma själv när det är dags att tippa över kanten, men den fyllde ändå en viss funktion. Det är dags att lyfta upp diskussionen om dödshjälp på den politiska agendan. Vi ställs dagligen inför så många val och behöver kunskap för att kunna välja rätt. Det gäller även min egen rätt att välja ett värdigt avslut.

Kalla händer – varmt hjärta

Mina händer, fötter, öron och näsa är extremt klimatkänsliga. När jag fryser, eller till och med innan jag börjar frysa i kroppen, blir händer och fötter iskalla. Min farmor sa alltid att den som har kalla händer har ett varmt hjärta. Jag hoppas det stämmer.

Det kan vara bekymmersamt med kalla händer, exempelvis när barnen var små och varma och behövde en ny blöja, eller när jag jobbade som behandlande sjukgymnast och behövde lägga mina kalla händer på någons rygg. I sängen är det inte heller särskilt populärt med vare sig kalla händer eller fötter. När jag har förlorat ytterligare några grader i kroppstemperatur försvinner blodet även från näsan och öronen, som blir som små kylklampar. Inneskor, raggsockar, vantar, handledsvärmare och mössa är värdefulla basplagg (jag har inte lyckats hitta någon bra näsvärmare). Det har hänt att jag har somnat med sockar, mössa och handledsvärmare. Inte så sexigt kanske, men varmt och gott.

När jag är varm åker sockarna av först. Det kan ligga sockar i soffan, under bordet eller var jag nu befann mig när värmen återvände. Även inneskor har en tendens att gömma sig på olika ställen. På natten är jag beroende av att kunna sticka ut fötterna utanför täcket. Därför är det uteslutet att ha gemensamt täcke i dubbelsängen och jag vill absolut inte ha täcket nerstoppat i fotänden. När jag blir riktigt varm glöder öronen (och ofta även näsa och kinder). Antagligen har jag tillräckligt stora öron för att kunna reglera kroppstemperaturen med hjälp av blodflödet. Tänk om jag hade kunnat vifta på dem, som elefanterna.

När jag har varit på spa och fått ansiktsbehandling kan terapeuten ibland bli smått chockad över min lokala ansiktsfärg. Jag har fått många råd hur jag ska få bort den röda tonen. Det händer att jag försöker dämpa min naturliga rouge en aning, men eftersom jag har haft mina röda kinder och näsa så länge har det blivit lite av mitt signum. Ungefär som lite sneda tänder. Det ger en extra krydda till personligheten. Fast det har jag inte alltid tyckt. Den röda färgen på mina öron, kinder och näsa kommenterades ganska brutalt under skoltiden. Jag gick under benämningen ”hon med den röda näsan”. Som Rudolf.

Det absolut mest effektiva sättet att få upp ångan igen när jag fryser ända in i själen är att värma upp kroppen inifrån. Med en rask promenad eller ett svettigt träningspass smälter den värsta invärtes-isen. En promenad en kylig dag blir ännu varmare och mer njutbar om vi är två och tar med oss en ryggsäck med varm glögg. Vi dricker gärna glögg från oktober till mars.

Ett annat, väldigt njutbart sätt att värma sig är att bada bastu. Helst med tillhörande kallbad. Det ger en härlig rusning i blodet och en endorfinkick dessutom. Jag älskar det och känner mig varm, frisk, glad och upprymd i många timmar efteråt. Det är välbefinnande, verkligen.

Yttre värmande faktorer kan vara fantastiskt njutbart. Att tända ljus, göra en brasa och krypa upp i soffan med en filt och en kopp te värmer både själen och frusna kroppsdelar. Sådana stunder kan jag längta till. En bra bok och/eller lite skön musik är grädde på moset. Det är sinnebilden av mys, lugn och ro. Egentligen är det så enkelt.

Om raska promenader och svettig träning är det mest effektiva sättet att värma sig på, så är mänsklig omtanke det bästa sättet. En oväntad komplimang värmer gott. Eller en underbar teckning från ett barn. Det är något alldeles speciellt med gåvor som har valts eller skapats med värme och omtanke. Jag har flera små slöjdalster sparade som jag har fått av sönerna. De är så personliga, unika och fulla av kärlek och värme.

Mänsklig närhet är den överlägset bästa formen av värme och omtanke. Som den stora famnen och den långa, trygga, varma, ömsesidiga kramen. Den som framkallar ett leende. Eller som när sambon vaknar en söndagsmorgon, öppnar ögonen, ler och säger ”Hej! Där e du ju!” Då smälter jag.

Värna värderingarna

Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Det kan ta sig uttryck på väldigt olika sätt. Exempelvis får jag rysningar av att gå i flock efter en reseledare med ett höjt hopfällt paraply, jag vill ha ett eget täcke i dubbelsängen och trivs bäst om jag inte ser till grannarna.  Kanske det härstammar från min uppväxt på en gård och från min far, som tydligt uttryckte att han aldrig skulle kunna tänka sig att byta ut slitet och bekymren som egen företagare mot en anställningstrygghet. I hans värld var det värdefullt med frihet att bestämma över sin egen tid, sina satsningar och sitt liv. Som han sådde fick han skörda, bildligt och bokstavligt.

I början av mitt yrkesliv deltog jag i en aktivitet där vi skulle beskriva oss själva genom en teckning. Somliga ritade ett självporträtt. Själv ritade jag en bild av de saker jag värdesatte i livet. Jobbet fick plats i en liten hörna på pappret, medan resten var fyllt av aktiviteter och människor som var viktiga för mig. Sådant jag gärna gjorde på min fritid. Det var naturupplevelser, dans, kreativitet, mat, musik, vänner och träning. Jobbet var viktigt för att ha råd att ägna mig åt och njuta av det jag verkligen tyckte om. Jag valde att jobba fyra dagar i veckan för att ha en dag till att göra precis vad jag ville. Som 25-åring började jag spara pengar varje månad för att ha möjligheten att gå i pension tidigt och kunna göra det jag ville av tiden.

Då, i 25-årsåldern, var jag bra på att lyssna inåt, följa mina värderingar, omge mig med människor som gav energi och göra saker jag mådde bra av.

Sedan hände det något. Jag fick erbjudande om att kliva in i akademins värld och börja forska. Min iver att vara duktig och rädsla att missa något fick mig att säga ja. I min familj var jag redan lite udda genom att jag hade universitetsexamen. Att forska var främmande och spännande på samma gång. Jag hade ingen förebild och jag vågade inte riktigt tro på att jag skulle klara av det. Klart att jag måste prova.

Jag fick en bärbar dator och kunde ta forskningen med mig hem. Det var en stor frihet samtidigt som gränserna mellan jobb och fritid suddades ut. Det fanns inget slut på de uppgifter jag hade, de kunde alltid bli lite bättre, omformuleras en gång till, och en gång till. Ingen talade om för mig hur och när jag skulle sätta gränser, när det var nog, eller tillräckligt bra. Någonstans inom mig kände jag att jag inte ville offra min fritid, men jag hade ju sagt ja och jag ville så gärna lyckas. Att backa då, eller erkänna att jag inte ville längre skulle kräva mycket mod och det var lättare att bara jobba på. Bita ihop och fortsätta. Jobbet är väl ändå viktigare än fritidsintressen?!

Någonstans på vägen förlorade jag min måttstock och kunde inte längre skilja ut vad som verkligen var viktigt i livet. Ju mer jag klarade av, desto större blev förväntningarna. Utmaningarna blev större och uppgifterna blev fler, men inte dygnets timmar. Jag förväntades ha koll, men tappade snabbt överblicken och såg inte att ekvationen var orimlig. Det fanns ingen annan som sa ifrån när det blev för mycket för att hinna med.

Det borde finnas lämplighetstest för doktorander. Förutom vassa armbågar, stenhårt pannben, hård hud och välutvecklade tillväxtzoner runt fotknölarna för att tåla rejäla sågningar, bör man säkerställa att det limbiska systemet är mindre än normalt. En känslig själ riskerar nämligen att fara illa i akademin. Doktoranden bör också ha ett överflöd av självkänsla och vänner, eftersom stora delar av dem kan gå förlorade under doktorandtiden.

”Gränssättning”, ”Hur du behärskar härskartekniker” och ”Riskanalys för relationer” borde vara obligatoriska forskarutbildningskurser.

En platsannons för en doktorandtjänst skulle kunna se ut såhär:

Är du beredd att jobba kvällar och helger (också)? Vill du låta arbetet bli ditt största tidsfördriv? Är du beredd att upptäcka mänsklighetens mörka sidor? Då är en forskarutbildning något för dig.
Vi söker dig som har ett stort eget kapital, som kan täcka upp för uteblivna forskningsanslag.
Har du egna idéer om forskningsprojekt? Vill du förändra världen? Glöm det! Ta fram tävlingsmänniskan i dig och bered dig på tighta deadlines, en tuff kamp om anslagen och kapplöpning för att publicera först. Vi har bedömt att tjänsten inte är lämplig för flexibla och empatiska personer, mellanbarn undanbedes därför vänligt men bestämt.

Det tog mig många, många år innan jag upptäckte att jag var på fel plats och gjorde fel saker med fel människor. I jakten på mina mål hade jag förlorat mina värderingar och glömt bort vad som verkligen betydde något för mig. Till slut blev jag tvungen att stanna upp. Kroppen förstod bättre än jag att jag brände ljuset i båda ändarna och tvingade mig att bromsa.

Vad är väl en forskarkarriär?! Den kan vara extremt utvecklande, utmanande, lärorik, full av möjligheter och alldeles, alldeles… förfärlig.
Nu har jag hittat tillbaka till mina värderingar och till det liv jag mår gott av att leva.

Morgontrött morgonmänniska

Jag vet att jag är en frukostmänniska, men någon vidare morgonmänniska har jag aldrig varit. Därför är det inte utan en viss förvåning jag har upptäckt att det finns en tjusning med morgnarna. Det är något visst med att tassa omkring innan någon annan är uppe, att se tidningsbudet på sin morgonrunda och solen stiga över trädtopparna. Det har hänt att jag har fått uppleva den tidiga morgonen för att jag inte har kommit i säng. Det är en annan slags känsla. Men mötet med den där fräscha, alldeles nya dagen gör sig bäst efter en god natts sömn.

Det är bara ett problem med de flesta morgnar och det är att de infaller för tidigt. Jag tycker om stillheten på kvällen och är ofta vaken ganska länge. När morgonen kommer är jag inte alltid redo, men jag tror mer och mer att jag håller på att mogna till en morgonmänniska. Det kanske är för att jag är långsammare och därför behöver gå upp tidigare för att få den tid jag vill ha till mina morgonbestyr. Eller möjligen för att jag inte längre kräver tio timmars sömn för att vara utvilad.

På sommaren har solen redan varit uppe länge när jag vaknar. Morgonen är perfekt för en joggingtur och ett morgondopp och har jag tur står solen så högt när det är dags för frukost att den lyser in i vår lilla frukosthörna. Där är det nästan alltid lä för vinden och solen värmer gott redan tidigt på dagen.

Hösten betyder att jag och solen kommer upp ungefär samtidigt. Bara det kan få mig att tycka om morgonen. Dagen och jag vaknar tillsammans. Gryningsljuset är mäktigt och välkommet. Det finns ett lugn som passar bra för yoga och meditation. Naturen är tystare och liksom mer andäktig nu än för några månader sedan. Gässen hörs på långt håll innan de flyger över taken.

På vintern är dagen mer morgontrött än jag. Mörkret ligger kvar när jag går upp och det är jag som tänder ljus. Levande ljus är ett perfekt ljus i vintermörkret, oavsett tid på dygnet. Det blir ett skonsamt uppvaknande och när solen kommer upp är kaffet redan urdrucket och jag är pigg.

I december får morgnarna en extra mysfaktor med adventsstjärnor och ljusstakar. Det är tur, eftersom det knappt syns något dagsljus vissa dagar. Då är det bra att ha en elljusslinga eller två i trädgården. När juleljusen monteras ner brukar dagsljuset börja återvända (även om orsakssambandet är det omvända).

Jag matar gärna fåglarna under vintern för att få höra dem när våren kommer. Jag njuter av att vakna till fågelsång. Koltrasten börjar sin serenad redan innan solen har hunnit fundera på att gå upp. Ljuset och värmen börjar återvända och väcker även livsandarna. Det behövs inga extra ljuskällor längre och det tar inte lika lång tid att klä på sig.

Varje morgon är en ny möjlighet. Jag mjukstartar gärna och tar god tid på mig. Först snooze, helst flera gånger, sedan en stunds uppvärmning med några push-ups och magövningar och så en morgonsamling för själen. Därefter en tur till badrummet och så en rejäl frukost. Eftersom jag är lite seg på morgnarna är det klokt att ta fram de kläder jag ska ha på mig redan kvällen före. Att bestämma sig på morgonen kan lätt spräcka tidsschemat och sedan är morgonen inte så mysig längre. En skön morgon ger en bra start på dagen. Men, funkade det inte idag får jag en ny chans imorgon.

Lördagsmorgnarna är allra bäst. Hela helgen ligger lång och ledig framför oss. Jag ligger gärna kvar en stund i sängen och njuter av alldeles nyvaken närhet. Och klockan 10 är det Melodikrysset. Det får man inte missa. Förr tyckte jag att de bara frågade efter gamla låtar som ingen hade hört och jag kunde sällan svara på mer än en eller två frågor. Nu kan jag märkligt nog ofta lösa hela krysset. Ja, ja… tantvarning eller ej, det är ett mysigt lördagsnöje till en lång frukost.

Jag har levt hela livet med havet i väster och sett solen sjunka ner i havet om kvällarna. För några veckor sedan befann jag mig i en frukostmatsal med fönster mot havet i öster och såg för första gången solen stiga upp ur havet, stor och alldeles röd. Som en solnedgång fast baklänges. Det var en mäktig start på en härlig dag.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.

Högkänslig – de goda sidorna

Jag är känslig för exempelvis lätet från skäggstubbskliande och osynliga smulor i sängen. Det är en känslighet som delar världen; Det kan driva den högkänslige (mig) till vansinne medan övriga (sambon) tycker att det är den högkänslige som är irriterande. Men, att vara högkänslig betyder också att jag kan titulera mig livsnjutare.

Somliga individer, de som jag kallar kategoriska, uppfattar världen som antingen-eller. Bra eller dålig, svart eller vit, rätt eller fel. Kaffet är gott eller odrickbart. Punkt. Jag tror upplevelseskalan hos en högkänslig person har en finare gradering. Jag kan också uppfatta kaffet som gott eller odrickbart men har många nyanser däremellan. Min bedömning är snarare en helhet av rostning, färskhet, malningsgrad, kaffemaskin, vattenmängd, temperatur och tid på dygnet. Kaffe är inte bara kaffe, det är en upplevelse.

Den insikten, eller nyanseringen, har jag inte alltid haft. Jag övar upp den gradvis. Vissa kanske skulle kalla mitt resonemang för snobberi. Själv är jag glad att jag har upptäckt att kaffet (och livet) har så många nyanser och att jag kan öva mig i att känna dem. Det är den goda sidan av att vara högkänslig.

Kanske har högkänsliga personer en förstärkare som ökar känsligheten hos sinnena. Min känslighet gör att jag känner minsta veck på lakanet i sängen, men också att jag ryser av välbehag vid beröring. Jag blir berörd, i dubbel bemärkelse. Jag känner obehagliga dofter lite väl enkelt, som dålig andedräkt, räkskal i grannens soptunna eller när glasen luktar våt hund. Men det ger mig också många angenäma tillfällen. Tänk så gott att känna doften av en enda ros från trädgården sprida sig i rummet, eller av after shave på kudden när sambon har klivit ur sängen.

Jag är känslig för små enerverande ljud, men kan också ”känna” ljud i kroppen. Jag har en speciell förkärlek för rytmisk musik. Jag skulle gärna se Stomp igen, en musikal utan en enda ton men med massor av medryckande rytmer. Det känns och jag bara ler. Musik ur en kraftfull ljudanläggning kan också kännas. Jag vill röra på mig, stampa takten, hoppa, headbanga eller dansa loss. Det är suverän medicin mot elände. Det är svårt att vara deppig någon längre stund om man kan släppa alla hämningar och verkligen dansa som om ingen såg. Jag dansar i och för sig gärna tätt intill också och njuter när det känns som att fötterna och kroppen bara följer musiken. Då är jag lättflirtad.

Jag är inte vare sig gastronom, connaisseur, eller särskilt begåvad, men jag har ärvt en känslighet. Jag övar på att använda den för att njuta lite extra av livets allra bästa stunder.

Lektion i livsnjutning

Det duggregnade lite och jag hade inte tänkt gå ut. Det såg dessutom kallt ut, men när jag vattnade blommorna på uteplatsen kände jag att det tvärtom var ljummet i luften och doftade gott. Kanske jag skulle ta en liten promenad trots allt. Det var nästan helt vindstilla och alldeles ovanligt tyst.

Jag gick nerför backen, hejade på grannen och tog en promenad längs stranden. Stannade ett litet tag och tittade ut över vattnet som låg helt stilla och blankt, lika grått som himlen. Svalorna flög strax över ytan. Havet hade dragit sig tillbaka för att vila. Stenarna i vattenbrynet, som var helt gröna av sjögräs, avslöjade att vattennivån brukade vara högre. Sanden var våt av regnet och vattnet alldeles kristallklart. Nu var det bara reflexerna som avslöjade var gränsen gick mellan land och hav. Magiskt.

Det syntes inte en människa. Jag bestämde mig för att gå stigen förbi tennisbanan. Där växer björnbärsbuskar och såhär års börjar de första mulliga bären mogna. Stigen passerar förutom tennisbanan även några stugor och trafikeras frekvent av flanörer, hundrastare, cyklister och joggare. Jag förväntade mig därför att någon annan redan skulle ha plockat de mogna bären. Till min förvåning såg jag att det fanns mycket bär, både röda och svarta.

Tänk, att ingen har gett sig själv tid för att stanna och plocka. För nog vet väl alla om att björnbär är både nyttigt och gott?! Kanske har de andra trott som jag, att någon annan hade hunnit före, och därför inte ens tittat efter. Vissa kanske tycker att björnbärstaggarna är avskräckande och har därför inte letat efter mogna bär som är lätta att nå. Eller kanske någon ville vänta tills fler bär hade mognat för att få maximal valuta för insatsen (med risken att någon annan faktiskt har hunnit före).

Det är inte ovanligt att vi gör sådär; vi tar saker för givet och tar därför inte reda på hur det egentligen förhåller sig, vi tar oss inte tid, har redan på förhand bestämt oss för att något är för svårt eller för obekvämt, eller låter girigheten gå före och lura oss.

Jag är glad att jag just idag valde att gå ut, trots att jag inte hade några förhoppningar. Förutom en skön promenad fick jag en närmast magisk upplevelse av den helt stilla havsytan och en björnbärsfika. Jag plockade bara de bär som var riktigt mogna. De som fortfarande var röda, eller bara nästan svarta lämnade jag kvar för någon annan att glädjas åt imorgon eller en annan dag. Kanske jag tar en sväng förbi där igen till helgen.