Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.

Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.

Bättre begagnad

Alla åldras, varje dag. Det är en av de få saker som är rättvist i världen oavsett inkomst, socialt status, kön, ursprung, sexuell läggning och faktiskt även oavsett ålder. Hittills har det gått ganska bra, tycker jag. Ibland har jag visserligen blivit lite skrämd, som när jag såg en av barnens kompisar köra bil (han hade faktiskt fått körkort, den lille skiten) eller när jag insåg att min bror har fyllt 60. Det tar ett tag innan jag kopplar att det är som det ska vara. Tiden har faktiskt gått lika fort för mig, även om det inte känns så. Mina barn har också körkort och jag är inte 28 år längre, åtminstone inte biologiskt.

Att bli gammal är inget problem. Det är inget man behöver anstränga sig för, även om det i början av livet kändes som om tiden masade sig fram. Åren innan man fick börja skolan, köra moppe eller bil, handla på Bolaget, eller var gammal nog för att gå ut och dansa var fyllda av längtan efter nästa ”milstolpe”. Jag såg yngre ut än jag var så det var ingen idé att försöka komma in på ställen med högre åldersgräns. Det var först när jag närmade mig 30 som jag förstod att det kunde vara något positivt med att se ung ut. Nu har det inte hänt på säkert 25 år att jag har behövt visa leg.

Ålder är som bekant bara en siffra och det är att känna sig ung som kan kräva lite knep och arbete. Ett sätt är att inte tända i badrummet förrän efter frukost. De små lamporna vid handdukstorken ger tillräcklig ledbelysning vid det första besöket och då hinner jag räta ut ansiktet en aning innan jag ser mig i spegeln första gången. Ett annat sätt är yoga. Ja, inte under själva yogan då. Jag kan inte fälla ut knäna så där snyggt och avspänt i den sittande så kallade ’enkla positionen’ och långt mindre lägga upp foten på motsatt knä eller fälla överkroppen över benen. Det tar emot. Men efteråt känns det mjukt och gott i både leder och muskler.

Det finns krämer och rotborstar för hyn. Inte vet jag om det hjälper, men har man väl börjat använda dem vågar man inte riktigt sluta. Fast mest tror jag på att avsluta varje dusch med en kall avrivning. När jag var i tjugoårsåldern såg jag en äldre dam i omklädningsrummet (hon var garanterat över 50), som såg oerhört frisk och fräsch ut. Jag noterade att hon helt oberörd duschade kallt de sista sekunderna. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville se frisk och fräsch ut när jag var i hennes ålder. Sedan dess har jag hört många iiiih! och svordomar från människor som kliver in i duschen efter mig och får resterna av det kalla vattnet som inledning på sin dusch. Frisk luft, bastu och havsbad tror jag också är välgörande för rosor på kinderna och vacker hy.

Armhävningar funkar hjälpligt både som bröstlyftare och upphängning för grevinnegardinerna (överarmens baksida). Det är inte för inte som både bh:n och armträningen kallas för push-ups. Jag har gjort 20 push-ups de flesta morgnar sedan tonåren och vågar inte sluta med dem heller.

Jag vill ha kallt i sovrummet när jag sover. Då sover jag bättre och det är välgörande med en god natts skönhetssömn. Är det tillräckligt kallt ramlar täcket aldrig ner på golvet. Det håller man i av ren självbevarelsedrift. Så fort jag går ur sängen fryser sannolikt alla kvalster ihjäl. Ibland har nedkylningen av sovrummet under natten gått lite väl bra och det är kallare än i kylskåpet på morgonen. Det har faktiskt hänt att jag har använt sovrummet som extra kylskåp när vi har haft många gäster. Det har också hänt att det vattenburna elementet under fönstret frusit sönder, eftersom det var avstängt (och fönstret stod på glänt med 20 minusgrader ute).

Att vara nyfiken och aktiv, både fysiskt och mentalt, tror jag också gynnar det goda åldrandet. En av mina idoler är Dagny Carlsson, som började blogga när hon fyllt 102 år. Tänk att få vara så vital. Det önskar jag mig också. Nu har jag visserligen tjuvstartat med min blogg, men det kanske kommer något annat jag kan utmana mig själv med när jag blir 102.

Problemet är inte åldern i sig, utan när det tillstöter saker som gör att det svårt att leva det liv man vill eller kunna klara sig själv i vardagen. Att sköta sin egen personliga hygien och att kunna äta själv tillhör de saker som betyder mycket för känslan av autonomi.

Ibland tänker jag på hur jag kommer att se ut om jag inte själv kan plocka mina svarta hårstrån på överläppen och hakan. Det ingår knappast i hemtjänstens eller vårdens uppdrag. Jag undrar hur mycket skägg jag får egentligen? Och hur ska det gå för mina ömtåliga öron om jag inte kan vända mig själv i sängen? Jag får så ont i öronen om de viker sig under huvudet. Vågar man lita på att någon lägger mina öron till rätta när jag inte kan själv? Jag hoppas att jag funderar helt i onödan.

Trött, tröttare, tvärnit

När jag var i 25-årsåldern sa jag ofta att ”sova kan jag göra när jag blir gammal”. I 35-årsåldern fick jag korrigera mitt eget talesätt till ”det är bäst att sova, annars blir jag inte gammal”. Nu är det kanske snart dags för en revidering igen: ”att sova på nätterna är en lyx när man blir gammal”.

Som 25-åring kunde jag vara vaken flera dygn i sträck. Det är klart att jag var trött, men det påverkade mig inte nämnvärt. Jag kunde gå till jobbet som vanligt och skjuta upp sovandet tills jag hade tid. Då kunde jag ta igen de förlorade timmarna genom att sova femton timmar i sträck (jag vet att det inte funkar så rent fysiologiskt, men det kändes så då).

Sen kom barnen och ju fler barn jag fick desto mindre sov jag. Sömn blev en hett eftertraktad bristvara. Mest på grund av att jag sparade sysslor som jag behövde få göra ostört av en eller annan anledning tills de hade somnat på kvällen. Det kunde dra ut på tiden och även om barnen snällt sov sina timmar fick jag inte alltid så många kvartar på kudden som jag hade önskat eller behövt.

Att kombinera karriär och småbarnsår är vanligt, men ganska korkat. Här har biologin och utvecklingen i världen kolliderat. Det är inte enkelt att få ihop livet på 24-timmar per dygn och allt som oftast var det sömnen som fick lida. Jag är prestationsinriktad och gick och la mig när jag var klar. Det blev en hanteringsstrategi som var svår att bryta, även om barnen blev större och ställde väckarklockan själva. Till slut hade jag skapat ett liv som krävde många timmar för att hinna. Som värst sov jag kanske tre-fyra timmar per natt under vardagarna. Jag tror på allvar att jag hade tur, som inte drabbades av stroke eller hjärtinfarkt under den tiden.

Allting tar förr eller senare ut sin rätt. Utmattning är allvarligt, men i de flesta fall inte livshotande. Det är kroppens sätt att dra i nödbromsen och tvinga till sig ett lugnare tempo. Jag kan inte pressa mig på det sättet längre. Det är som att systemet stannar och bränsletillförseln stryps.

Nu är jag ofta trött, eller tröttare, men kan sällan sova en hel natt även om jag försöker. Ibland kan jag inte hålla mig vaken en hel dag heller, även om jag försöker. Det är märkligt hur det kan bli.

Hur man överlever i skogen

Ofta börjar äventyret med planering. Vi vet sällan exakt vart vi ska, utan tar bara ut en ungefärlig riktning eller plats på kartan, helst inte alltför långt hemifrån (vi lägger hellre tiden i skogen än på vägen dit). Ibland handlar det om en dagstur på några timmar, andra gånger kan vi spendera en natt eller flera i terrängen. Oavsett vilket, så följer minst en ryggsäck med. I den finns sittunderlag, hopfällbara kaffekoppar, nescafé, hopfällbara glas, fältflaskor med vatten, en kniv, en liten gasolbrännare, stekpanna och en liten behållare som kan användas att koka vatten eller annat i. Det tillhör grundutrustningen.

Sedan handlar det inte bara om att överleva, utan att med enkla medel få en guldkant på skogspromenaden. Det går verkligen ingen nöd på oss när vi är i skogen. Tvärtom. Det har blivit lite av en sport att hitta på godsaker att som passar att äta och dricka. På längre vandringar tar vi till exempel gärna med ägg att koka till frukost och kanske en liten flaska champagne. Det kan vara värt att bära några hekton extra för att få njuta av lite lyx, som den pärlande drycken i solen i en liten glänta.

Vi har en paradrätt: korv med bröd. Det är inte världens nyttigaste mat kanske, men det går supersnabbt att steka till ett par korvar med hjälp av det lilla köket. Dessutom finns det så otroligt många olika och roliga sorters korv att välja på. Helst köper vi närproducerat. Vi skulle kunna skriva en bok med korvrecensioner vid det här laget. Det är inte omöjligt att vi i snitt har ätit korv minst en gång i veckan de senaste åren…. Det blir några kilon.

Ofta hittar vi fantastiska rastplatser, med utsikt över trädtopparna eller på en sten vid en liten bäck. Men ibland har vi hamnat ute på en stubbe på ett kalhygge, eller där alla världens myggor verkar kläckas. Det är kanske inte lika roligt just i stunden, men ofta är det de platserna och tillfällena vi kommer ihåg. Jag kan minnas fel, men jag tror att vi alltid har haft uppehållsväder när vi har rastat, hur mycket det än kan regna längs vägen.

Vandringarna handlar inte om att riva av ett antal kilometer på kortast möjliga tid, eller att gå så långt som möjligt, utan om att hitta en njutbar takt och ta sig tid. Vi väljer ofta turer i varierande natur och gärna kuperad terräng och vi vill helst undvika att behöva vända och gå samma väg tillbaka. Ibland har vi behövt klättra, hasa och åla, ta oss fram genom täta snår, över sankmark och genom vindfällen. Det är inte alltid njutbart, men strapatserna gör att vi känner oss synnerligen levande. Det är så annorlunda och långt ifrån vardagen att de märkliga situationerna då och då får oss att brista ut i ett gapskratt.

Ibland har vi tappat bort oss. Vi har gått vilse på de märkligaste ställen och valt de konstigaste genvägar, som i efterhand visat sig vara allt annat än smarta. Tack och lov för mobiltelefonen! Om det inte hade varit för den hade vi fått hålla oss på mer kända vägar för att inte behöva krypa ihop under en gran när mörkret kommer. Nu kan vi oftast få upp en karta och en liten prick som visar var vi är. Inget orienteringspris på det kanske, men det har räddat oss många gånger.

Natten mellan två dagars vandring kan tillbringas i tält, vindskydd eller husvagn. Det är förstås helt olika upplevelser. Att, precis som snigeln, bära sitt natthärbärge med sig på ryggen ger en frihet att slå läger på ett vackert ställe och lite när man vill. Det är inte alltid att det funkar. Ibland vill man verkligen inte gå längre, men det går inte att få ner en tältpinne i marken eller hitta en plan torr fläck som är stor nog.

Vindskydden, som finns längs flera större vandringsleder, kräver bara att man har liggunderlag och sovsäck med sig. Det är nästan som att sova under bar himmel, fast med tak över huvudet. Visst kan det bli så att man får samsas med andra vandrare, men det är sällsynt. Oftast finns det ved och man kan göra upp en lägereld. Det är lite lagom spännande att ligga och lyssna på nattens ljud och veta att det kan komma en älg eller andra djur förbi i den tidiga gryningen. Oavsett om vi väljer tält eller vindskydd blir livet lite spartanskt. Efter ett eller två dygn med ryggsäck på ryggen luktar man kanske inte så gott längre och redan efter en natt i sovsäck är frisyren lite annorlunda. Men det finns inga speglar och väldigt gott om frisk luft.

Att övernatta i husvagn är som Hilton i jämförelse. Vi har en liten Silverkula, en T@B, som i mångt och mycket påminner om den husvagn som Kalle, Musse och Långben har; man drar i en spak och vips har vi en dubbelsäng. På morgonen fäller vi ihop sängen och får en soffgrupp. Man kan vara två i den om båda vet sin plats och det finns bekvämligheter som kylskåp, diskho, vattenkran, gasolspis och gasolelement. Rena lyxen alltså.

Våra husvagnscampingplatser är ofta en vändplats i skogen. Vi har kommit på att det går utmärkt att ”duscha” utanför i ljummet vatten från en halvlitersflaska. Vill man ha lite avskildhet kan man bygga en ”duschkabin” av ett vindskydd. Maten lagas helst på en liten campinggrill. Det kan bli både ryggbiff, egengjorda burgare och lax. Det smakar fantastiskt gott i vanliga fall och i skogen är det ännu bättre. Vi har en liten transistorradio så att vi kan lösa melodikrysset på lördagsmorgnarna, små LED-lampor så att vi kan lösa korsord eller läsa en bok på kvällen och levande ljus för mysfaktorn till middagen. Vi har till och med en matta med oss, som vi kan lägga utanför vagnen för att få en uteplats.

Det är en trygghet och ett nöje att vara två. Vi har fått massor av gemensamma minnen. Dessutom är det skönt att gå tysta tillsammans. Jag är övertygad om att vi har lärt känna varandra lite bättre tack vare våra små äventyr. Promenaderna i sig är också hälsosamma. Det är balsam för själen och stärkande för kroppen, även om det kan göra ont både här och där efter ett par dagar och nätter. Visst är det skönt att komma hem till det bekväma villalivet, men vi längtar nog alltid lite ut igen. Må vi få vara friska nog att kunna göra om det många, många gånger till.