Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

Dagens i-landsproblem

Vad ska vi äta? Jag tror att det kan vara den vanligaste frågan i vårt hem. Tänk att det kan vara så svårt?! Vi kan i princip välja precis vad vi vill. Fast det är väl just det som är problemet. Då måste vi känna efter vad vi är sugna på och komma överens. Helst ska det också vara något som vi har hemma och som inte kräver för mycket tid i köket, eftersom vi ofta är hungriga redan när vi börjar fundera. Jag tror det heter planering, det där som vi inte är så bra på.

Mat var både enklare och tråkigare när barnen var små. Då lagade jag alltid maten, eftersom barnens far tyckte att han var bäst på andra saker och jag var bäst i köket. Det betydde också att jag ofta var ensam om att bestämma vad vi skulle äta, skriva inköpslista, handla och packa upp. Jag minns att jag sneglade avundsjukt på par som handlade tillsammans och såg ut att tycka att det var den naturligaste sak i världen att diskutera om de skulle välja spagetti eller tagliatelle.

Eftersom vi bodde lite ”off” passade jag på att veckohandla när jag var på väg hem från jobbet. Det kändes mest rationellt för att spara tid och bensinpengar. Det var kanske inte så smart egentligen, eftersom jag ofta var både hungrig och trött redan när jag kom till affären, för att inte tala om när jag kom hem. Att packa upp och trycka in allt i skåp och lådor var nästan det värsta. Helst skulle maten redan varit på bordet, eftersom klockan var mycket och alla var hungriga eller på väg till någon träning.

Veckomenyn var relativt enformig. Mina barn tyckte att pasta och köttbullar måste serveras minst en gång i veckan. Rätten varierades genom att välja pastaskruvar, pastasnäckor, pastahjul eller makaroner, som dessutom kunde stuvas. Jag delade inte deras uppfattning, men eftersom jag gärna ville att de skulle äta var det enklast att laga den mat de ville ha. Spagetti och köttfärssås, pasta med lime och pestokyckling, pasta med skinksås, pannkakor och en fiskgryta med dragon och purjolök var andra rätter som gick hem och därför ofta stod på bordet. Jag äter fortfarande gärna pasta, men annars lämnade dessa rätter repertoaren så snart jag inte behövde ta hänsyn till barnens smaklökar.

Förr, för inte alltför länge sedan, kunde man nästan enbart uppleva nya smaker och maträtter genom att resa. Varje nytt land bjöd på något nytt för den som vågade prova och ju längre bort desto mer exotiskt. Sedan kom det specialbutiker som importerade konstiga kryddor och varor från andra världsdelar. Såna butiker fanns inte överallt och det var lite av en upplevelse att gå in i dem. Mycket såg spännande ut och jag kunde bara fantisera om vad råvarorna skulle användas till. Personalen var hjälpsam, men inte alltid så bra på svenska eller engelska. Ofta var man tvungen att köpa stora förpackningar av flera olika saker för att kunna komponera en ny, spännande rätt. Öppnade förpackningar stod i vägen i skafferiet, i månader och år.

Nu kan man i princip köpa mat från hela världen i vilken butik som helst. På gott och ont. Det borde ju betyda att variationsmöjligheterna blir enorma. Men ofta väljer vi det vi vet att vi tycker om, och när vi handlar basvaror och fyller på skafferiet blir det ungefär samma saker varje gång. Inte så konstigt att det ibland känns svårt att hitta inspiration i matlagningen. Jag hörde någon forskare som sa att ett hushåll har ungefär 20 rätter som rullar på repertoaren.

Idén med färdiga matkassar är inte dum. Det jag gillar bäst med konceptet är just möjligheten att få prova nya saker och att mängden råvaror är uträknad så att det inte ska behöva blir en massa halvfulla förpackningar över. Om matkassen dessutom kommer hem på trappan slipper vi trängas i affären, trötta och hungriga. Trots alla fördelar har jag aldrig testat.

Hittills har vi aldrig behövt vara hungriga så länge, även om lusten och inspirationen tryter ibland. Vi har frysen full av mat och med lite planering och receptsök kan inköpslistan kompletteras så att vi kan laga festmat hemma. Vi turas om och hjälps åt med matlagning, dukning och disk. På måndagar och onsdagar har vi ”hälsodagar” (tidigare kallade sambon dem för fulmåndag och fulonsdag, men jag tycker att ”hälsomåndag” ger en bättre mental inställning). Då tränar vi och lägger inte så mycket känsla i matlagningen. Däremellan är det Guldtisdag. Det kan betyda att vi får en förrätt, eller dukar lite extra fint, eller köper något extra gott. På torsdag är det ”lillefredag” och sedan är det helg. Varje dag kan bli en fest, om vi vill och orkar.

Jag improviserar ganska friskt i köket och är utnämnd till Såsdrottning. Det förpliktigar, men så länge jag själv tror att jag kan brukar det bli riktigt bra.  Med tanke på att sås var min sämsta gren i köket för några år sedan är jag ganska stolt över min nya titel. Nackdelen med improvisation är att de gånger det blir riktigt bra vet jag inte hur jag gjorde. Å andra sidan blir det en överraskning varje gång.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.

Frukostens lov

Jag har alltid älskat frukost och håller därför helt med den som myntade uttrycket att frukost är dagens viktigaste mål. Oavsett vilken tid på dygnet den intas. Nuförtiden när frukosten är avslutad och jag ställer undan disken ser jag redan fram emot nästa gång jag får äta frukost. Bara för att det är så gott.

I köket hänger en liten skylt som säger ”En måltid utan vin kallas frukost”. Det är väl i och för sig sant (undantaget de gånger champagnefrukost har intagits), fast det är onekligen mycket annat som inte heller känns tänkbart till min frukost. Jag skulle till exempel aldrig kunna ta lite av gårdagens middagsrester ur kylen som dagens första mål, och att hoppa över frukosten för att gå direkt på lunch är inte ett alternativ. Även om jag har sovit länge, eller vänt på dygnet av en eller annan anledning – det första målet på dagen är frukost och den kan inte innehålla vad som helst.

Egentligen är frukostmaten den som borde kännas mest enformig, eftersom jag verkligen inte varierar mig särskilt mycket eller ofta. Men det kanske är just det – jag behöver inte fundera ut vad jag ska äta och jag tycker det är gott. Så enkelt. Ingen beslutsångest eller idétorka, inga långa förberedelsetider, alla inköp kan göras i god tid och maten finns alltid i kylen och skafferiet (om den inte gör det är livskrisen nära).

Mina frukostvanor har ändrats något, eller kanske snarare utvecklats genom åren. Som liten var det alltid macka. En eller ett par smörgåsar, oftast ljust bröd med leverpastej eller ost. Ibland fanns det hemlagad hallonsylt eller körsbärssylt. Sött och gott på mackan. När bästa kompisen sov över fick vi rosta långfranska. Att låta smöret smälta in i det varma brödet och toppa med marmelad var himmelskt gott. Drycken var helst juice, men oftast mjölk.

I skolåldern blev det flingor och mjölk. Fil var för surt och yoghurt hade vi aldrig hemma. Flingorna var mer eller mindre osockrade (jag minns weetabix och K-special). De gånger jag var på läger med övernattning serverades ofta Skogaholmslimpa och cornflakes. Vilken hit!

När jag flyttade hemifrån började jag experimentera med gröt. Jag var en nyttofreak och kokte gröt på bovete, linfrön, kruska och katrinplommon. Jag kokte ofta en rejäl laddning och åt den kall i flera dagar. Min mage var van, men då jag bjöd min pojkvän på frukostgröten första gången fick det konsekvenser. Det är inte lätt att vindsurfa efter en sån tarmchock 😊

I takt med att smaklökarna utvecklats (?) har jag lärt mig att uppskatta såväl kaffe som grönt te, havregrynsgröt och ägg. Numera rostar jag min egen musli, med massor av nötter och frön och sötma från russin, torkade tranbär eller blåbär. På sommaren serveras filen gärna med färska bär. Däremot har variationen av pålägg krympt. Det enda jag vill ha och behöver är ost.

När jag har bråttom iväg på morgonen blir frukosten ofta lite mindre, medan jag, om jag har gott om tid, kan dra i mig en hel del. Hotellfrukost är underbart och kräver gott om tid. Men även när jag har bor på hotell med en fantastisk frukostbuffé går jag ändå och hämtar ungefär samma saker som jag alltid äter. Fast ofta med något eller några tillägg som sällan serveras hemma. Jag äter till exempel gärna äggröra (om den är krämig) och bacon på hotell, men är sällan så sugen på det att jag faktiskt lagar det hemma. Den färska frukten brukar jag också ta rikligt av när det bjuds.

Under en lång period av sjukskrivning och utmattning har frukosten varit en av mina ”fasta punkter i tillvaron”. Vissa dagar har det till och med varit det enda jag har velat, orkat eller hunnit göra innan sambon har kommit hem; fixa och äta frukost.

Jag tror inte att min frukost är speciellt nyttig, eller utmärker sig på något annat sätt, men den får mig att må gott. Det är säkert lika mycket rutinerna kring den som frukosten i sig. Det är mysigt att äta frukost tillsammans, och samtidigt är det lika njutbart att äta i lugn och ro, alldeles själv, med eller utan tidning eller radio som sällskap. Ute på sommaren och med levande ljus på vintern.
Länge leve Frukosten!