Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.

Vad säger du egentligen?

Såhär i slutet av året presenteras en lista med nya ord som gör entré i Svenska Akademins Ordlista. Det finns ord som jag aldrig har hört förut och andra som jag själv har använt. Somliga tycker jag om rent spontant. Att skogsbada till exempel. Det låter skönt och jag hoppas att fler får möjlighet att göra det. Killgissa tillhör de ord som jag har saknat utan att veta det. Somliga tycker att det är väl sexistiskt att använda prefixet ”kille”, men i det här sammanhanget är jag benägen att skriva under på att killar (och gubbar och män) betydligt oftare pratar som om de vet, fast de inte gör det. Det betyder inte att alla av manligt kön killgissar.

Å andra sidan finns det en hel massa ord med många år på nacken som tenderar att glömmas bort. De används knappt längre och det är allt färre som förstår. Jag tänker framför allt på dialektala ord och uttryck.  Som jag har skrivit tidigare är jag fascinerad av dialekter. Den jag själv behärskar är sydhalländskan. Den är inte vacker, men börjar bli sällsynt.

När jag gick på gymnasiet fick jag för mig att skriva en uppsats på dialekt, som ett skolarbete. Jag tror att det var på svenskan, men det kan lika gärna ha varit samhällskunskap, historia eller kanske alla tre. Själva handlingen var inte så speciellt märkvärdig, det roliga var att klämma in så många uttryck som möjligt av dem som jag hade hört hemma. Mina föräldrar sparade den och jag läste upp den för mina barn för några år sedan. De sa att de förstod nästan allt.

I ett försök att bevara storyn för eftervärlden kommer den här, helt oförskönad och nästan fonetiskt skriven:

Kararna gick på fäladen å hösta gräsed. De va mööt jobb innan höet kom in på rännet, å Kal va redan tje au ed, å de syntes grant åsså.
”Hö dö, paugavase, gå ente här mä nävarna i lommorna”, skreg hansa far som sao en baganom gäred. ”De e lant te kvällen, å de vi ente hinner ida faor vi ta imorron tillja”
Kal vånna ente forst.
”Ja, men ja tyr ente mar nu” sa Kal å borjte nästan skräna. ”Skjortan e sao full au bönke, så de bara drösslar au en. Å ja blar rent örsli nar solen blagar. Rätt va de e gåur en väl å knagar au här.”
”Du e den sebbiaste ja vet! Du har fått for lite pryl, de e de ja allti har sagt. De e väl klart att de e nimmt å bara ränna in te nabboglöttana å låna deras legetöj så fort de passar.”
Hansa far va töst ett tag. Kal glana pån.
”Ja e sölten så maven skriger” sa han.
”Ja, vi kan hålla middesbajde nu. Ja ställde kåren nånnstans imän väjjen. Ja tror de va ve den hidaste stängselstabben. Vi kan ta nårra smörmadar.”

”Vecket e ditt? Ja hade fläskasvärar å ost på mina madar.”
”Va?! Tvesular du?! Ja, de häjtar ju ente nar en själv brer au annras brö”
”Du behöver ente va så förtröden. Dom e så väl augnavda så dar e ente fett nar dom.”
”Du ska va gla så länge du slepper eda mulat brö mä pådingar i, å sejt fläsk. De fick vi göra nar ja va liden. Då feck en la bli å össla mä pålägg. Å va de så en ente vette hud så feck en sova i hongaboed.”
”De e väl ente nåt å skräppa mä? Du brugar min liv ente va så snackesam. La våss nu fau letta madaro.”

”Nä. Nu faur du ha aueded. Vi faur eda mar ikväll. Mor e ente illavuren. Vi skulle fau en köttabid te päregröden ikväll, å redi krösnamos te etterätt. Kan du gau bort te karran å ställa madalaudan onge agebrädan, åsså ge ögakröckan letta vann. De staur i kaffekelen bagast på karran”

Nar Kal kom tebaks ud på egran sau han letta betuttad ut.
”Va gaur du å skrövslar ette? Fnatta pau letta nu. Va ser du sau porken ud för?”
”Ja taba madalaudan å öget trödde pau den å kröfta den alleles”
”Jaå, de va väll ente så faled. Ga du na vann?”
”Ja, hon bäla som om hon ente hade drocked på fjortan da. Ja ga na nårra gularödder åsså.”
”Nu faur du allt ta å säj te mor att hon bödar dina böjsor mä nåt gammalt forklä ellar nåt, ella blar du väl dålli åsså.”
”Ja, men de e rätt gohällit nar de loftar.”
”Nä min liv, du faur väl åtminstone ha rejäla lasar å ta på de, å ente gå klädd som en annan slöbbert.”

”Har du hört att fularna har blett tösta?”
”Ja, de va räled va de morknar. Ska de komma en skänneskul tro? Vi får väl skula i feredongen så länge.”
”Vi kan lia gärna hålla kvälen. Min tjyva rög au å då blar jobbet bara haldant gjort.”
”Ja, hysta opp grajorna då, men lägg dom ente så ydalavat som sist, så en ska behöva gau mä röllebår å plocka opp allt vi hade tabat i sköven.”

”Titta, en agerhöna! Du höll på å sätta de påna. La na flöja, så blar de grannt vär imoren.”
”Å, va de en agerhöna? Ja töckte de så ud som en torbagge.”
”De va rätt gott att de kom en flöjeskul ändå, så vi konne köra hem. Ja e sao mögi å de ska ble gott å få hyddat se. Nu e de bara en da te, sen e de hälad.”

 

Lära genom att göra och saker jag aldrig ska göra mer

När jag var i tioårsåldern gick jag med i 4H. För mig, som varken spelade fotboll eller red var det ett bra alternativ. Det fanns spänning, äventyr, lek och vänskap.

4H är en ideell organisation, vars vision är att göra folk av ungdomar genom ansvar, engagemang och medvetenhet om hälsa. De fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, av ungdomar, för ungdomar och grundades i USA i början av 1900-talet.

Från början var rörelsen främst för lantbruksungdomar, för att de skulle lära sig mer om livet på landet. Därför var odling, djurhållning och annat småföretagande ett viktigt inslag. Jag hade också 4H-företag. Det kunde handla om att odla köksväxter eller baka till försäljning. Företaget skulle både startas och avslutas under ett år och resultaten (inklusive räkenskaper) redovisades på ”skördefesten”. Mödan belönades med ett litet pris och diplom.

Företagandet var lärorikt, men helt ärligt var det inte särskilt roligt. Men, mottot i 4H var att ”Lära genom att göra”. Förutom företagande i miniatyr lärde jag mig föreningsteknik och styrelsearbete, men också att ordna fester, läger, och tipspromenader för allmänheten. Varje vecka turades vi om att ha ansvaret för en aktivitet som skulle passa alla i klubben, från de allra yngsta i sex-sjuårsåldern till de äldsta. Det gav verkligen engagemang. Vi hade fester med underhållning, teater och servering, tältläger med mångkamp, nattsmyg (tipspromenad i mörkret med reflexer och ficklampa, spännande värre), matlagning över öppen eld och en massa spontana upptåg.

Visst lär man sig mycket genom att göra och prova på. Det gör jag fortfarande. Dessutom har jag förhoppningsvis lärt mig att vissa saker ska jag aldrig göra mer. Till exempel att lyssna på andras förväntningar istället för att följa mitt eget hjärta. Det leder bara in på villovägar där jag inte vill vara. Men jag har även dragit lärdom av andra dumheter jag har gjort…

Som när jag kom på idén att vi skulle cykla på födelsedagskalas. Det var bara fyra-fem mil och vi hade köpt elcyklar, så jag tyckte inte det var något problem. Solen sken, men sambon var tveksam. Jag var desto mer påstridig. Vad jag inte fattade förrän vi var en bit på väg var att det var ungefär 8 plusgrader och blåste full storm, snett framifrån. Jag höll på att blåsa i diket vid flera tillfällen och vi var tvungna att stanna i lä och vila. Blåsten gjorde att det sprängde i huvudet trots mössa och hjälm. Vad skulle jag vara så påstridig för?! Detta var definitivt inget cykelväder, ens med elcykel.

Den hårda motvinden gjorde att batterierna laddades ur snabbt, eftersom det gick åt mycket ”hjälpkraft”. Vi hade planerat att ladda batterierna medan vi kalasade och hoppades på medvind hem. Då insåg jag plötsligt mitt stora misstag. Jag hade laddaren med mig, men inte nyckeln för att ta loss batteriet. Jag kunde inte ladda.

Vinden la sig tills vi skulle cykla hem igen och mitt batteri tog slut när vi hade ungefär tre mil kvar. Till en början höll jag humöret uppe och god fart, trots allt. Efterhand blev jag mer sammanbiten och till slut gjorde jag inte många knop. En elcykel väger ungefär som sju tävlingscyklar och är till och med tung att leda. Efter promenaden upp för den sista sega backen var låren helt stumma och jag också. Dessutom var jag frusen och förbannad. Det tog en bra stund innan jag tinade upp, men förhoppningsvis kommer jag ihåg nyckeln i fortsättningen.

Jag har även dragit en del lärdom från oförglömliga matlagningsmisstag. Man ska inte lägga tapenade på ugnsbakad laxfilé. Det är verkligen något av det värsta jag har ätit. Men inte lika illa som hummersoppa på burk. Vi skulle lyxa till det på en av våra små vintervandringar, sambon och jag. Vad värmer bättre på promenaden än en god soppa?! Jag hade aldrig ätit hummersoppa. Vi packade ner gasolköket, soppan och lite vitt vin och hittade en klippa vid havet där vi skulle ha vår kulinariska upplevelse. Jag kan fortfarande inte ens känna lukten av hummer utan att tänka på den upplevelsen. Det måste ha varit något fel på den och jag kommer nog aldrig att äta hummersoppa igen.

Mat som inte luktar gott ska inte tillagas (och definitivt inte ätas). Det är en bra tumregel. Vi hade köpt en vakuumpackad lammstek till påskafton och trots att den inte luktade jättegott ville vi gärna tro att det ”bara” var för att den var rå och hade varit vakuumpackad. Vi rubbade den med kryddor och grillade den på rotisserie tills den var perfekt i temperatur och färg. Alla tillbehör var på plats, bordet var dukat och steken var oätlig. Vi kastade ut den till skatorna, som fick en glad påsk med ett rejält skrovmål. Jag vill minnas att vi kokte några ägg istället. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Min lillebror har också gett mig en oförglömlig upplevelse. Han var kanske fem år och åkte med far på några ärenden. När de kom tillbaka hade han en hel kartong gräddbullar med sig. Han var så uppenbart stolt över att han hade en hel låda och ville bjuda mig. Ögonen lyste som de kan göra på en lycklig femåring. Jag var tio år och blev nästan lite varm i hjärtat av att jag fick ta först.

De luktade inte konstigt, såg inte konstiga ut och kändes inte konstiga att ta i, men när jag hade tagit det första bettet genom det frasande chokladöverdraget och det krämiga innanmätet smakade det inte som jag förväntade mig. Trots att jag spottade och sköljde munnen om och om igen fick jag inte bort den äckliga, vassa, nästan frätande smaken av surt ägg.

Lillebrorsan såg helt förskräckt ut. Han var uppenbarligen ovetande om att han bar på gräddbullar gjorda på sura ägg och jag kunde inte anklaga honom, även om jag ville. När jag frågade var de kom ifrån svarade han glatt att han hade hittat en hel hög kartonger på soptippen.

Vad händer just nu?

Lev idag, imorgon kan det vara förbjudet. Carpe Diem. Livet är det som pågår medan vi upptagna med annat. Många uttryck har använts för att betona att vi lever nu och får akta oss så att vi inte missar det. Magnus, Brasse och Eva sjöng ”Där är där man inte är, här är här där man är och här har man alltid med sig” i det underbara pedagogiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter redan på 70-talet.

Jag har förstått innebörden, men inte till fullo tagit in vad det betyder förrän ganska nyligen. Det är häftigt när polletten trillar ner på riktigt och något som jag trodde mig veta visar sig vara mer komplext, eller ha många fler nyanser än jag först trodde. Pusselbitar som jag har haft passar plötsligt ihop och bildar ett nytt mönster. En ny kunskap har skapats av flera redan kända. Jag känner mig upprymd och lite klokare på en gång.

Jag började min resa mot just den här insikten (att leva i nuet) genom ett youtube-klipp med Jon Kabat-Zinn. Han är en amerikansk professor som har tagit Fem myror-konceptet till en annan höjd (Osäkert om han alls har sett Fem myror). Han introducerade medveten närvaro, eller mindfulness, som en slags meditation för behandling av stress i slutet av 70-talet. Jag var i behov av att hitta bättre balans i tillvaron och kände direkt att det fanns något i meditationen som tilltalade mig. Därefter läste jag hans bok Vart du är går är du där med stor behållning och fick vidare guidning i vad det innebär att vara i nuet.

När situationen verkligen kräver min koncentration och uppmärksamhet är det relativt enkelt att vara närvarande i stunden, exempelvis när jag kom hem efter jobbet när barnen var små. Det gick inte att ha fokus på något annat än dem och det hjälpte mig att släppa tankarna på jobbet. Andra tillfällen är när jag målar, sjunger eller tränar, men också när jag är på semester och det största bekymret är ”på vilken servering ska vi dricka sangria idag”. Att vara mentalt närvarande gör att jag minns tillfället bättre. Ofta är det känslor eller dofter som påminner mig.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har snurrat väldigt fort under många år och jag har inte varit i fas med mig själv. Antingen har jag varit fast i dåtid och grämt mig, eller så har jag oroat mig för saker som legat framför mig. Det har varit meningslöst slöseri med tid, eftersom det inte går att påverka vare sig det ena eller det andra.

Att vara i nuet, på riktigt, kräver regelbunden träning. Mindfulness-instruktörerna kallar det för att träna sin ”uppmärksamhetsmuskel”. Tankarna flyger ständigt, både bakåt och framåt i tiden. De går inte att stänga av, men det går att låta bli att lyssna så noga. De kan få brusa i bakgrunden. Ibland dras jag med i tankefloden, men jag börjar bli bättre på att notera när det händer och så snart jag observerar det kan jag återgå till att fokusera på här och nu.

”Just nu” är en intressant tidsrymd. Den är väldigt kort. Tror jag. Det som händer just nu är ofta så avgränsat att det går att ha fokus på det och det reducerar världen till något mer begripligt. Just nu andas jag. Jag behöver inte tänka på det, det sker ändå. Att faktiskt tänka på det och observera andetaget i varje liten detalj ger mig en slags ödmjukhet och en inre ro som jag så väl behöver. Jag kommer ikapp mig själv när jag ger mig en stund att stanna upp.

Som med så mycket annat funkar det säkert bara att lära sig mindfulness när man är ”mottaglig”. Om jag har min egen uppfattning klar är jag inte särskilt benägen att förändra eller lära om. Min far har alltid varit väldigt kategorisk och haft sin uppfattning klar, åtminstone utåt sett. Han vet. Att försöka övertyga honom om något annat är lönlöst. Någon, det kan vara Brenee Brown, har klokt sagt att motsatsen till inlärning är att veta. Målet för inlärning är handling, inte kunskap.

Jag har förvärvat kunskap genom att plugga, läsa, lyssna och ta efter. Idag är det enklare än någonsin att få ny kunskap, men svårare att sålla vad som är fakta och vad som är rykten eller åsikter. Ofta försöker jag verifiera kunskapen på olika sätt, genom att prata med andra, läsa mer eller söka ytterligare information. Men visst händer det att jag sväljer en nyhet utan att reflektera över sanningshalten. Särskilt om det är något som stämmer med vad jag vill höra.

Rent krasst är (nästan) all kunskap något som någon annan har skapat. Till och med vetenskap är i grunden vetenskapsmännens kunskap, som de sedan beskriver för att vi ska förstå vad de kan. Jag filtrerar det jag hör och ser genom det jag redan kan. Det som stämmer överens med vad jag redan tror mig veta är lättare att ta till sig.

Det är inte alla insikter som kommer genom att bitarna plötsligt faller på plats. Ibland är det en upplevelse som ger mig en anledning att ifrågasätta det jag redan vet. En egen erfarenhet som är svår att bortse ifrån. När det jag upplever ”på riktigt” inte stämmer med den föreställning/kunskap jag har är det lätt att känna sig lite vilse, men det är ofta så jag påbörjar en ny insikt. Kunskap + erfarenhet = insikt. Jag har lärt mig något nytt. Världen har blivit lite mer begriplig, samtidigt som jag måste släppa det jag tidigare trodde på. Nu kan jag bygga på med ny kunskap och nya erfarenheter. Jag är min egen sanning på spåren.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.