Det som är värt att sägas är värt att skrivas

Martin, det här är till dig!

Det här vill jag inte ha osagt den dag det är för sent.

Du har överträffat alla förväntningar. Om jag hade fått önska helt fritt vem jag skulle träffa hade jag inte kunnat föreställa mig någon bättre. En sån perfect match. Och ändå var det lite av bananskal över alltihop, för det är så det är i cyberdjungeln.

Om vi hade träffats när jag var yngre hade jag sannolikt inte förstått att det var dig jag ville ha. Det var nog meningen att vi båda skulle mogna en aning innan våra vägar korsades. När vi träffades var vi båda lugnare än tidigare i livet, var och en på sitt sätt, och åtminstone jag hade bevisat vad jag trodde att jag behövde bevisa.

Vi är lika på många sätt och det är både befriande och förlåtande. Det händer att vi båda gör helt galna saker, glömmer, schabblar, missar och sårar. De svagheter jag har haft så svårt att acceptera hos mig själv blir mycket lättare att hantera när jag ser att du har desamma. Du fördömer mig aldrig och långsamt lär jag mig att bli mindre dömande, både mot mig själv och andra. Du har tillräckligt med självkänsla för att på ett moget sätt tala om för mig när jag säger onödiga saker och jag lär mig sakta att tänka ett varv till på vad jag säger, innan jag säger vad jag tänker. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med dig. Vi kan skratta åt varandra, men ändå alltid med varandra.

Tillsammans med dig har jag mött mina största svårigheter och släppt ut alla mina monster ur garderoben. Trots att det har varit en enorm prövning för dig också har du hjälpt mig att läka gamla sår. Trots att jag stundtals har stött bort dig har du stått kvar. Du är den trygghet jag behöver och du förstår mig på ett sätt jag aldrig ens har kunnat göra själv. Du har fått mig att inse att jag inte behöver mina murar och skyttegravar och du hjälper mig att se vem jag verkligen är och vill vara. Nu vet jag bättre vad som är viktigt i livet, på riktigt. Våra olikheter passar märkligt bra ihop och jag har känslan av att tillsammans gör vi varandra bättre.

Ibland har jag önskat att jag hade modet att vara lite galen, göra det oväntade och kasta mig ut i det okända, men ofta tänkt att det inte passar sig. Jag har hållit mig till det trygga och invanda, ”för säkerhets skull”. Tillsammans med dig har jag gradvis hittat modet och jag älskar att vara lite galen med dig. Som när vi sätter guldkant på tisdagen, lämnar huset för att bo i skogen, eller ”spontanköper” det vi innerst inne alltid har velat ha men inte tyckt att vi har råd med. Bara för att vi kan. Nu vågar jag till och med att chansa ibland, göra stora vägval i livet, eller ringa in till radions direktsändning, eller visa mig sårbar.

Du ger mig tryggheten att våga känna alla känslor. Det är främmande, läskigt och samtidigt helt fantastiskt. När jag har känt behovet av att förstå mig själv har du peppat och följt med mig på mina upptäcktsresor. Ju fler bitar jag har hittat, desto bättre passar vi ihop.

Ingen av oss är perfekt, men för mig är du helt rätt. Allt vi har tillsammans känns rätt. Inte perfekt och inte enkelt, men rätt. Vissa dagar hittar jag inte känslan, men den finns där. Ibland gömd under trötthet eller energibrist, ibland skrämd av din stress eller trötthet. Det är ingen tillfällig förälskelse eller eufori. Det är en genuin känsla som kommer tillbaka och då svämmar mitt hjärta över av kärlek till dig.

Ingen av oss vet riktigt vilket datum vi träffades första gången. Eller ens vilket år. Vad spelar det för roll?! Det verkar bara bli bättre med tiden. Jag ser fram emot alla äventyr vi har framför oss och att bli gammal med dig.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.

 

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Ctrl – Alt – Del

Jag har kraschat, sörjt, vilat och lärt. Nu är det dags att bryta upp från invanda mönster och fundera över hur jag vill ha mitt liv. Det är nu jag ska lyssna inåt, för det är bara jag som vet, bara jag som kan och bara jag som bestämmer hur jag vill ha det resten av livet. Jag är förvisso bara en liten del av den stora helheten, men mina val och handlingar påverkar det som händer omkring mig. Det är nu jag ska börja leva slutet på min egen historia, den historia som jag vill kunna berätta om mitt liv på ålderns höst.

Aktiviteter har ofta en början och ett slut. Som en kurs eller en synundersökning. Det räcker att bestämma sig för att man ska ta tag i det, sedan rullar det på tills det tar slut. Att byta jobb, karriär, partner eller boende är en annan typ av intention. Det finns definitivt en början, men inte ett tydligt slut. Tanken är att det ska bli en uppdatering, något nytt och varaktigt. Resultatet ska på något sätt bli bättre än förut. Det kanske är därför som den sortens föresatser ofta är jobbigare att sätta igång. Vad är viktigast? Gör jag rätt? Vad ligger bakom min önskan att förändra?

Man vet ju vad man har men inte vad man får…. Det bekväma och bekanta känns kanske enkelt och tryggt för stunden, men för att få en förbättring på längre sikt krävs mod att göra något annat än jag alltid har gjort. För att komma någon annanstans måste jag ta en annan väg.  Istället för att backa tillbaka behöver jag stänga dörrar och gå vidare för att se vad som finns bakom kröken. Det okända kan vara min nya möjlighet.

Det är ett faktum att jag blivit klokare med åren. Tack och lov, får man väl säga. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre. De viktigaste lärdomarna i livet har ofta varit dyrköpta, även om jag förmodligen inte hade kunnat få dem till mig på något enkelt sätt. Jag har då och då upptäckt att jag har haft fel förebild, att det jag har hållit som ”sanningar” inte håller när jag synar dem i sömmarna och att jag har lyssnat mer till andras åsikter än till mitt eget hjärta. Det gör ont och skakar om, men insikten är nödvändig för att kunna göra mer hälsosamma val. Val som stämmer med mina värderingar.

Just nu är jag mitt i en förändringsprocess. Dags att ompröva vad som är viktigt och skapa en ny balans i livet. Det är många känslor och tankar som far igenom huvudet. Jag riktigt känner hur hjärnan bränner kalorier i sitt försök att tänka ut lämpliga strategier, bara för att i nästa ögonblick tveka, byta riktning och fundera i helt andra banor. Jag får jobba för att strama åt tyglarna och landa i nuet.

Ett enda steg i en annan riktning är början på något helt nytt. Jag har chansen att påbörja något nytt, som tar mig närmare mina mål och visioner. Den enda jag ska imponera på är mig själv. Jag behöver stanna upp och stämma av med jämna mellanrum, för att kontrollera att jag är på den väg jag vill vara och fortfarande är den jag vill vara. Jim Rohn, en amerikansk affärsfilosof, har klokt sagt ”Se upp med vem du blir på vägen mot dina mål”.

Det är längesedan jag omprövade mitt liv och gjorde någon förändring. Senast var när jag lovade mig själv att jag skulle dricka mer champagne. Då var jag nydisputerad och nyskild och gick ensam omkring i Bristol. Jag var på en post-doc-vistelse under ett antal månader, mest för att jag kände att jag inte vågade missa möjligheten. Jag saknade barnen, var ensam och osäker på om jag hade gjort rätt. Jag tror att mitt löfte till mig själv om mer champagne stod för att jag ville njuta mer, unna mig själv mer och ta varje tillfälle att fira. Det har blivit betydligt mer njutning, firande och champagne sedan dess.

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag har varit på samma väg alldeles för länge och kommit långt in på fält där jag inte vill vara, egentligen. Rädslan har dominerat, rädsla för att missa nåt (fear of missing out, FOMO), eller att inte duga. Jag har presterat, utan att tillåta mig att stanna upp, känna efter eller bry mig om hur det känns. Jag har drivits av andra (som jag trodde kloka) människors vilja och förväntningar istället för mina egna. Jag hade inte funderat igenom ordentligt vad jag ville och hade ingen egen plan. I min enfald trodde jag att det var smart att lyssna på andra. Den dyrköpta lärdomen blev att dessa andra människor hade sin plan, som går ut på att de ska förverkliga sig själva. Jag blev bara en bricka i deras spel. Även om jag inte visste exakt vad jag ville vet jag i alla fall att det aldrig ingick i min plan.

I min nu aktuella omprövning inkluderar jag både vad jag vill och vad jag inte vill. Jag vill bidra till en bättre värld både för mig själv och andra, men framför allt lyssna till min egen inre röst. Jag vill våga, satsa och ta chansen. Livet är för kort för något annat. Jag vill fortsätta njuta och fira (och dricka champagne). Jobbet är bara en liten del av livet och ska så förbli. Mitt nya löfte till mig själv är att jag ska skriva fler böcker. Det borde vara ganska enkelt – jag har inte skrivit en enda ännu.

Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.

Om att göra saker jag aldrig har gjort förut

Skräckblandad förtjusning. Jag kan säga det direkt: jag skulle gärna göra det igen. Det var absolut inte något jag var säker på att jag skulle göra. Jag är både höjdrädd och ganska harig när det gäller åkattraktioner, så att betala för att åka zipline var inget jag hade på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Men ändå, det kändes inte direkt livsfarligt att prova. Jag såg barn före mig som vågade. Kan de så kan väl jag. En adrenalinkick inom räckhåll. En av funktionärerna berättade att hennes mamma, 86 år, hade åkt. Utan att veta något om hennes mamma (hon kanske hade varit stuntkvinna) bestämde jag mig och kröp i säkerhetsselen.

Jag har ofta drömt att jag åker i branta backar, både uppåt och neråt, utan att ha kontroll över vare sig färden eller fordonet. Eller att jag klättrar obehagligt högt och sedan inser att jag inte vet hur jag ska komma ner. Den korta färden på lastbilsflaket upp för branten till avsatsen, där det var tänkt att vi skulle hoppa ut, kändes därför nästan som en livs levande mardröm. Det var ändå ingenting mot spiraltrappan. Hur kan det vara så fruktansvärt obehagligt att gå i en trappa bara för att jag ser igenom den?! Tretton meter rakt upp blir väldigt många trappsteg runt, runt. Flera gånger kändes det som om benen skulle sluta röra sig uppåt-framåt och jag klamrade mig allt hårdare fast i räcket, som dessutom bara fanns på den ena sidan. Jag försökte hålla nervositeten i styr genom att prata, prata och prata. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en flash-back till känslan jag hade när jag stod i den långa, ringlande kön till en värsting-åkattraktion för några år sedan. I ett svagt ögonblick tänkte jag ”hur farligt kan det vara” och sen stod jag i kön…

Visst finns möjligheten att vända, men det tar trots allt emot att vika sig. Inombords pågår en intensiv kamp mellan förnuft och känsla, eller vad det nu är. Varför utsätter jag mig frivilligt för det här? Jag betalar till och med för att bli rädd. Är det verkligen intelligent? Ja, kanske. Jag vet innerst inne hur stolt jag är över min bedrift efteråt. Att jag faktiskt vågade lämna tryggheten för möjligheten att upptäcka något nytt. Samma sak gäller för mer vardagsnära utmaningar i livet, som att byta jobb, flytta eller skilja sig. Det kostar på, men är ofta värt det, så länge det är självvalt.

Väl uppe på plattformen svajade det.  Inte för att det blåste, utan för att människorna som befann sig däruppe rörde sig. Å ena sidan ville jag hålla mig hårt i räcket längs kanten, å andra sidan vågade jag inte gå så nära kanten att jag nådde räcket. Utsikten var milsvid, men svår att riktigt njuta av. Långt där nere, ungefär 70 meter nedanför och 700 meter bort, fanns plattformen där jag skulle få fast mark under fötterna nästa gång. Det obehagliga är inte att hänga fritt i en vajer eller att åka i hög fart, utan att ta klivet ut i luften. I det ögonblicket går det inte att ångra sig längre. Samtidigt är det precis det som ger känslan av tillfredsställelse. Ögonblicket då jag har bestämt mig. Rädsla, beslutsamhet och… lättnad.

Färden ner tog ungefär en och en halv minut. En stund av eufori, stolthet och förtröstan innan fötterna nådde brädgolvet som indikerade att färden var slut. Jag var nöjd och glad att jag vågade utmana mina gränser och kände mig som en segrare. Väl nere önskade jag att jag hade haft mer närvaro att kunna njuta av stunden då jag klev ut i det okända.