(själv)ledarskap

Vad är det egentligen som kännetecknar en god ledare? Det är i alla fall inte synonymt med att vara chef. Chef är en yrkestitel, medan gott ledarskap är en kompetens som långt ifrån alla chefer besitter. En bra ledare kan ha god kunskap om sitt område, men rätt egenskaper och människokännedom är viktigare. Tydlighet, medkänsla och ödmjukhet tar betydligt längre tid att lära sig än projektplanering, organisationsstruktur och processtyrning.

Ledare delar medvetet eller omedvetet upp människor i två läger – de som tycker lika och de som är av en annan åsikt. En god ledare kan argumentera och motivera sina beslut. Om jag tillhör gruppen som inte håller med, kan jag ändå förstå resonemanget och acceptera att vi har olika åsikt i frågan. Jag känner mig trygg i vetskapen att den gode ledaren lyssnar in och stämmer av och fattar ett beslut efter moget övervägande, även om beslutet inte blev exakt som jag önskade. En auktoritär ledare deklarerar sina beslut med hela handen, utan motivering, och avfärdar/avskedar dem som opponerar sig. I diskussion med en auktoritär ledare har jag svårare att acceptera vår meningsskiljaktighet, eftersom jag inte förstår resonemanget. Jag känner mer frustration och skepticism än trygghet. Donald Trump och Anders Tegnell kan ses som exempel på ledare med helt olika stil och framtoning. Den ene får mig trygg, den andre får mig upprörd och orolig för vad som ska hända härnäst.

Jag har en teori om att de bästa ledarna oftast inte är ensambarn eller äldst i syskonskaran. Yngre syskon får nämligen redan från början lära sig list, diplomati och argumentationsteknik för att få sin vilja igenom. Det är oklart om det finns några belägg för att den teorin stämmer.

Vi är omgivna av ledare, hela livet, allt från våra föräldrar, lärare och tränare under första halvan av livet till chefer, partiledare och företagsledare som påverkar oss och livet omkring oss som äldre vuxna. Mina bästa ledare är de som lyfter fram det bästa hos mig. De som ser min potential, även om jag själv inte har lagt märke till den, som visar mig förtroende och låter mig bidra genom att utvecklas. Omvänt blir jag provocerad av ledare som inte lyssnar, som envist agerar efter sitt eget huvud utan att reflektera, eller som utnyttjar sin makt och rent av trampar på andra för att få sin vilja igenom. Härskartekniker gör mig galen.

De flesta av oss är ledare på ett eller annat sätt. Somliga är ledare för andra, andra är enbart ledare av sig själva. Att leda sig själv är en konst och enligt mig även en förutsättning för att kunna leda andra. För mig betyder självledarskap numera att jag lyssnar inåt och grundar mina beslut på vad som är bra för mig i längden snarare än för stunden. Det är vad jag tänker och känner som är viktigt om det handlar om mig och mitt liv. Inte vad jag tror att andra tänker och tycker. Det här sättet att leda mig själv är ganska nytt för mig.

Under nästan hela livet har jag tänkt och trott att makt och kontroll är viktiga ledaregenskaper. Min far var min förebild när jag var barn. Han var ordförande här och styrelseledamot där och fick flyga till Stockholm på viktiga uppdrag. Folk lyssnade på honom och jag var både imponerad och stolt. Han var till synes orädd för allt och alla, hade alltid en väldigt tydlig åsikt om saker och ting och visste hur allt var. Även de gånger han blev överbevisad stod han benhårt kvar vid sin uppfattning. Han skulle aldrig erkänna sig besegrad och kunde tycka att andra var onödigt ”envetna”. Hårt arbete, disciplin och att inte låta någon annan bestämma över honom var några av hans hederssaker. Jag hade en väldig respekt för honom.

Själv utvecklade jag en stark självkontroll och en hård inre kritiker. Jag blev väldigt bra på kontroll, av min vikt och min träning. Det fanns inga ursäkter och egentligen inga gränser. Ribban gick alltid att höja lite till. Väga så lite som möjligt och absolut inte öka i vikt. Träna så mycket som möjligt och absolut inte mindre än förut. Disciplin och prestation. Det föll mig aldrig in att det kanske inte var bra. Det var mitt ego som styrde.

Egot är en girig och elak figur som inte gillar reflektion. Jag reflekterade aldrig över vart jag var på väg eller vilka värderingar jag vill leva efter. Inte förrän jag fann mig själv i en återvändsgränd och började fundera över hur jag hamnade där. Nu är självreflektion och självmedkänsla mina bästa verktyg för att få tyst på egot.

Ett av de största hindren för förändring är att tro att jag har rätt och gör rätt. Det är mänskligt att tänka så, men inte särskilt utvecklande och som ledare kan det vara destruktivt såväl för mig själv som för andra. Min far var säkert övertygad om att han hade rätt, och när någon sa emot var det de som inte begrep sitt eget bästa.

En ledare utan ego, som reflekterar och vågar visa ödmjukhet och sårbarhet, vinner idag mitt förtroende i betydligt större utsträckning än den som agerar med pannbenet som min far en gång gjorde. Tiderna förändras, och jag med.

 

Return to sender

Tesen att det är omöjligt att älska någon annan mer än man älskar sig själv lät, i mina öron, förmäten, självgod och egoistisk första gången jag hörde den. Trams. Med tiden har jag förstått att det ligger något i det. Det sägs också att du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Jag tycker att det behövs ett tillägg – var mot dig själv så som du vill vara mot andra. Det jag inte har kan jag nämligen inte ge.

Det var enklare att förstå sammanhanget om jag tänkte på medkänsla istället för kärlek. Pinsamt nog har jag aldrig haft särskilt mycket medkänsla med någon. Och medkänsla med mig själv har jag inte ens funderat över. Jag är expert på att vända betydelsen av positiva kommentarer till något som bekräftar min oduglighet. Om det hade funnits en tävling om vem som kan slå ihjäl flest komplimanger genom självkritik hade jag förmodligen kommit på prispallen.

När jag upptäckte hur hård, orättvis, dömande och rent av elak jag kunde vara mot mig själv blev jag förvånad, nästan chockad. Det trodde jag inte om mig själv. Jag hade egentligen aldrig reflekterat över det eller vad det fick för följder, men när jag började fundera på hur det påverkar mig och framför allt hur det påverkar mig i relation till andra människor fick jag tag i en tråd som jag inte kunde släppa.

Mina sekvenser av terapi och självhjälpsstudier har hjälpt mig att se destruktiva mönster i mitt liv, men det har varit svårt att sätta fingern på vad det är som gör att jag upprepar mig. Jag antog att det måste bero på andra, för jag gör ju så gott jag kan. Eller?

Det dröjde decennier innan jag för första gången hörde någon säga ”jag älskar dig”. Hur skulle jag kunna tro på det? Om inte jag kan älska mig, hur skulle någon annan kunna göra det? När jag hade börjat fundera på konsekvenserna av min egen inre hårda röst började det långsamt gå upp för mig att jag saknade något. Självmedkänsla. Konsten att älska mig själv som jag är, att ge mig själv den bekräftelse jag behöver och att trösta mig själv när livet gör ont.

För några veckor sedan kom det ett brev. Ett rosa, handskrivet kuvert adresserat till mig. Jag hajade till när jag såg att det var min handstil på kuvertet, innan minnet sakta kom tillbaka från den skrivarkurs jag var på förra sommaren. Vi fick i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag minns uppgiften som att vi skulle skriva ett brev som innehöll det vi behövde höra. Jag hade helt glömt bort vad jag hade skrivit. Såhär stod det:

Hej, min allra bästa allt!

Jag vill tala om för dig att jag verkligen beundrar dig. Inte bara för allt du gör, hinner och orkar utan också för den du är. Du försöker så hårt och jag önskar så att du ger dig tillräcklig med tid att vila och ta hand om dig, för det behöver du. Tro mig, du har gjort mer än tillräckligt. Nu är det dags att du lyssnar till ditt eget hjärta.

Jag vet att du har haft det tufft och att du har plågat dig själv med dina inre demoner. Det är svårt och tar mycket kraft. Det är också en del av att vara människa och att leva.

Jag ser hur mycket du betyder för dina söner. Du märker det inte alltid själv, men de älskar dig verkligen. Även Martin älskar dig. Jag vet att du har svårt att tro på honom ibland, men tror du inte att det i grunden handlar om dig? Inte om honom. Han vill dig bara väl och att du ska må bra.

Du förtjänar all kärlek. Om du vill så finns jag här, det vet du.

Bara säg till om du behöver prata. Jag lyssnar och stöttar dig, vad som än händer. Jag är på din sida. Älskar dig! Du är älskad, glöm inte det!

Samtidigt som jag blev lite generad av att läsa vad jag hade skrivit kändes det gott. Det finns en människa som tycker att jag förtjänar att höra det här. Den människan är jag. Det kändes inte alls egoistiskt. Det är OK att vara sig själv närmast om det sker med kärlek och självmedkänsla.

När jag hade läst och samlat mig lite bestämde jag mig för att låta sambon läsa. Han var nyfiken på vad det stod i det rosa brevet. När han hade läst sa han ”Du, det där kan du skicka till dig igen”. Och det skulle jag faktiskt kunna göra. Jag tror till och med att världen hade sett lite bättre ut om fler brev innehöll kärlek och självmedkänsla och hade skickats tillbaka till avsändaren.