En depression är deprimerande

Ibland är det svårt att skriva utan att det blir tungt och negativt. Jag vill ju inte att bloggen ska bli deprimerande. Men emellanåt är det precis så jag känner mig. Förmodligen är jag det också. Deprimerad. Symtomen stämmer väl med vad man kan googla fram: nedstämd, initiativlös, trött, sömnstörningar, irriterad, ointresserad av mat och sex, självkritisk och allmänt negativ. Ingenting är roligt. Om något hade varit roligt hade det ändå inte funnits någon ork att göra det, för den delen.

Det är faktiskt deprimerande att vara deprimerad. Ibland undrar jag om depression är ett tillstånd som är självbefruktande.

För den som inte har känt av en depression är det nog svårt att föreställa sig hur eländigt det kan kännas. Jag glömmer det tack och lov själv ganska fort när jag har tagit mig ur det. Det är ungefär som att föda barn eller renovera hus; det är lätt att glömma hur jobbigt det var förra gången, ända tills man står där igen. Det är långt ifrån alla som behöver återuppleva eländet. Själv är jag en sån där med återkommande erfarenhet, både när det gällde barnafödande och depressioner (renoveringar har jag aktat mig för efter den första gången).

Ofta börjar det med en ångest. Inget allvarligt i sig, men en stark oro. Så urbota dumt egentligen, för jag vet att oro bara är påhitt och föreställningar om saker som inte har inträffat ännu. Men när oron väl sitter där i skallen är den verklig. I högsta grad. Jag får hjärtklappning, hjärnan går på högvarv och helst vill jag spela död för att komma undan. Eller sjunka genom jorden. Inget av de sätten brukar fungera särskilt bra.

Om jag säger högt att jag har ångest frågar folk utan undantag ”Varför?!” Det kanske är den mest naturliga frågan i världen, och jag hade kanske frågat samma sak om jag hade hört någon säga det. Men när jag får frågan känns den omöjlig att besvara. Det finns inget därför.

Ibland har jag fått ganska enkla råd, typ ”men du kan väl bara tänka såhär istället”. Hm. Det blir ungefär som att säga till någon som har feber att de ska coola ner. Nu är det så att jag råkar ha feber i hjärnan. Den funkar inte optimalt och lyder inte alltid ett kommando.

Jag är introvert. Jag behöver ladda mina batterier för mig själv då och då, helst i en miljö där jag kan koppla av. Ju större anspänning jag har känt desto längre laddningstid krävs. Om jag fick välja skulle jag gärna undvika sammanhang där jag förväntas vara social med människor jag inte känner väl. Det tar väldigt mycket energi. Men jag har övat upp en slags social fasad, som ett sätt att anpassa mig efter situationen. Den fungerar hyggligt en stund och många kan nog tro att jag är extrovert när jag kommer igång med spex och allsång. Men jag är lite som Askungen, när klockan slår tolv vill jag helst vara hemma i trygghet innan jag blir till en pumpa, eller hur det nu är. Jag orkar inte så länge.

Även om många människor har introverta drag är det enligt beräkningar ungefär 20% av befolkningen som till fullo förstår vad jag pratar om när jag säger att det är lätt att bli matt i en extrovert värld. Min sambo visste inte att det fanns något som hette introvert innan han träffade mig. Och det var inte för att han är ointelligent på något sätt, utan för att han är mest extrovert. Det är ofta så det är. Den som vet vad introvert innebär är inte sällan själv introvert.

Nu vet sambon vad introvert är. När jag blir deprimerad blir jag extremt introvert. Jag orkar inte träffa någon, inte ens dem jag i vanliga fall bryr mig mest om. Jag gömmer mig om jag kan, för att slippa känna att jag inte orkar hålla fasaden. Andra människor får mig att känna mig än mer otillräcklig, tråkig och frånstötande. Jag skäms. Och ändå vet jag att de allra flesta, både introverta och extroverta, känner sig precis så eländiga ibland. Det är en (jobbig) del av livet.

Jag vet ungefär vad som fungerar för att få mig i gängorna igen. Egentid och motion. En promenad, yoga eller ett svettigt träningspass spelar inte så stor roll. Om jag bara kan förmå mig att göra något vet jag att jag mår bättre efteråt. När jag får möjlighet göra det jag själv vill, om det så bara är att sitta och glo, får hjärnan tid att varva ner. Då kan jag låta känslorna få ta den plats de behöver i kroppen. Det kräver ensamhet. Jag vill inte känna (även om det inte finns någon anledning) att jag behöver ursäkta mig, låtsas eller anstränga mig för att dölja något för någon. Det är mina känslor och just då vill jag vara själv med dem.

Många gånger har jag önskat att jag hade en liten stuga i skogen dit jag kunde fly när jag behöver det. Fast ibland tror jag att det är bra att den inte finns. Det är inte säkert att någon hade orkat eller tagit sig tid att komma dit för att krama mig när jag behöver det.

Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.