Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.