Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.