Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Kalla händer – varmt hjärta

Mina händer, fötter, öron och näsa är extremt klimatkänsliga. När jag fryser, eller till och med innan jag börjar frysa i kroppen, blir händer och fötter iskalla. Min farmor sa alltid att den som har kalla händer har ett varmt hjärta. Jag hoppas det stämmer.

Det kan vara bekymmersamt med kalla händer, exempelvis när barnen var små och varma och behövde en ny blöja, eller när jag jobbade som behandlande sjukgymnast och behövde lägga mina kalla händer på någons rygg. I sängen är det inte heller särskilt populärt med vare sig kalla händer eller fötter. När jag har förlorat ytterligare några grader i kroppstemperatur försvinner blodet även från näsan och öronen, som blir som små kylklampar. Inneskor, raggsockar, vantar, handledsvärmare och mössa är värdefulla basplagg (jag har inte lyckats hitta någon bra näsvärmare). Det har hänt att jag har somnat med sockar, mössa och handledsvärmare. Inte så sexigt kanske, men varmt och gott.

När jag är varm åker sockarna av först. Det kan ligga sockar i soffan, under bordet eller var jag nu befann mig när värmen återvände. Även inneskor har en tendens att gömma sig på olika ställen. På natten är jag beroende av att kunna sticka ut fötterna utanför täcket. Därför är det uteslutet att ha gemensamt täcke i dubbelsängen och jag vill absolut inte ha täcket nerstoppat i fotänden. När jag blir riktigt varm glöder öronen (och ofta även näsa och kinder). Antagligen har jag tillräckligt stora öron för att kunna reglera kroppstemperaturen med hjälp av blodflödet. Tänk om jag hade kunnat vifta på dem, som elefanterna.

När jag har varit på spa och fått ansiktsbehandling kan terapeuten ibland bli smått chockad över min lokala ansiktsfärg. Jag har fått många råd hur jag ska få bort den röda tonen. Det händer att jag försöker dämpa min naturliga rouge en aning, men eftersom jag har haft mina röda kinder och näsa så länge har det blivit lite av mitt signum. Ungefär som lite sneda tänder. Det ger en extra krydda till personligheten. Fast det har jag inte alltid tyckt. Den röda färgen på mina öron, kinder och näsa kommenterades ganska brutalt under skoltiden. Jag gick under benämningen ”hon med den röda näsan”. Som Rudolf.

Det absolut mest effektiva sättet att få upp ångan igen när jag fryser ända in i själen är att värma upp kroppen inifrån. Med en rask promenad eller ett svettigt träningspass smälter den värsta invärtes-isen. En promenad en kylig dag blir ännu varmare och mer njutbar om vi är två och tar med oss en ryggsäck med varm glögg. Vi dricker gärna glögg från oktober till mars.

Ett annat, väldigt njutbart sätt att värma sig är att bada bastu. Helst med tillhörande kallbad. Det ger en härlig rusning i blodet och en endorfinkick dessutom. Jag älskar det och känner mig varm, frisk, glad och upprymd i många timmar efteråt. Det är välbefinnande, verkligen.

Yttre värmande faktorer kan vara fantastiskt njutbart. Att tända ljus, göra en brasa och krypa upp i soffan med en filt och en kopp te värmer både själen och frusna kroppsdelar. Sådana stunder kan jag längta till. En bra bok och/eller lite skön musik är grädde på moset. Det är sinnebilden av mys, lugn och ro. Egentligen är det så enkelt.

Om raska promenader och svettig träning är det mest effektiva sättet att värma sig på, så är mänsklig omtanke det bästa sättet. En oväntad komplimang värmer gott. Eller en underbar teckning från ett barn. Det är något alldeles speciellt med gåvor som har valts eller skapats med värme och omtanke. Jag har flera små slöjdalster sparade som jag har fått av sönerna. De är så personliga, unika och fulla av kärlek och värme.

Mänsklig närhet är den överlägset bästa formen av värme och omtanke. Som den stora famnen och den långa, trygga, varma, ömsesidiga kramen. Den som framkallar ett leende. Eller som när sambon vaknar en söndagsmorgon, öppnar ögonen, ler och säger ”Hej! Där e du ju!” Då smälter jag.

Frukostens lov

Jag har alltid älskat frukost och håller därför helt med den som myntade uttrycket att frukost är dagens viktigaste mål. Oavsett vilken tid på dygnet den intas. Nuförtiden när frukosten är avslutad och jag ställer undan disken ser jag redan fram emot nästa gång jag får äta frukost. Bara för att det är så gott.

I köket hänger en liten skylt som säger ”En måltid utan vin kallas frukost”. Det är väl i och för sig sant (undantaget de gånger champagnefrukost har intagits), fast det är onekligen mycket annat som inte heller känns tänkbart till min frukost. Jag skulle till exempel aldrig kunna ta lite av gårdagens middagsrester ur kylen som dagens första mål, och att hoppa över frukosten för att gå direkt på lunch är inte ett alternativ. Även om jag har sovit länge, eller vänt på dygnet av en eller annan anledning – det första målet på dagen är frukost och den kan inte innehålla vad som helst.

Egentligen är frukostmaten den som borde kännas mest enformig, eftersom jag verkligen inte varierar mig särskilt mycket eller ofta. Men det kanske är just det – jag behöver inte fundera ut vad jag ska äta och jag tycker det är gott. Så enkelt. Ingen beslutsångest eller idétorka, inga långa förberedelsetider, alla inköp kan göras i god tid och maten finns alltid i kylen och skafferiet (om den inte gör det är livskrisen nära).

Mina frukostvanor har ändrats något, eller kanske snarare utvecklats genom åren. Som liten var det alltid macka. En eller ett par smörgåsar, oftast ljust bröd med leverpastej eller ost. Ibland fanns det hemlagad hallonsylt eller körsbärssylt. Sött och gott på mackan. När bästa kompisen sov över fick vi rosta långfranska. Att låta smöret smälta in i det varma brödet och toppa med marmelad var himmelskt gott. Drycken var helst juice, men oftast mjölk.

I skolåldern blev det flingor och mjölk. Fil var för surt och yoghurt hade vi aldrig hemma. Flingorna var mer eller mindre osockrade (jag minns weetabix och K-special). De gånger jag var på läger med övernattning serverades ofta Skogaholmslimpa och cornflakes. Vilken hit!

När jag flyttade hemifrån började jag experimentera med gröt. Jag var en nyttofreak och kokte gröt på bovete, linfrön, kruska och katrinplommon. Jag kokte ofta en rejäl laddning och åt den kall i flera dagar. Min mage var van, men då jag bjöd min pojkvän på frukostgröten första gången fick det konsekvenser. Det är inte lätt att vindsurfa efter en sån tarmchock 😊

I takt med att smaklökarna utvecklats (?) har jag lärt mig att uppskatta såväl kaffe som grönt te, havregrynsgröt och ägg. Numera rostar jag min egen musli, med massor av nötter och frön och sötma från russin, torkade tranbär eller blåbär. På sommaren serveras filen gärna med färska bär. Däremot har variationen av pålägg krympt. Det enda jag vill ha och behöver är ost.

När jag har bråttom iväg på morgonen blir frukosten ofta lite mindre, medan jag, om jag har gott om tid, kan dra i mig en hel del. Hotellfrukost är underbart och kräver gott om tid. Men även när jag har bor på hotell med en fantastisk frukostbuffé går jag ändå och hämtar ungefär samma saker som jag alltid äter. Fast ofta med något eller några tillägg som sällan serveras hemma. Jag äter till exempel gärna äggröra (om den är krämig) och bacon på hotell, men är sällan så sugen på det att jag faktiskt lagar det hemma. Den färska frukten brukar jag också ta rikligt av när det bjuds.

Under en lång period av sjukskrivning och utmattning har frukosten varit en av mina ”fasta punkter i tillvaron”. Vissa dagar har det till och med varit det enda jag har velat, orkat eller hunnit göra innan sambon har kommit hem; fixa och äta frukost.

Jag tror inte att min frukost är speciellt nyttig, eller utmärker sig på något annat sätt, men den får mig att må gott. Det är säkert lika mycket rutinerna kring den som frukosten i sig. Det är mysigt att äta frukost tillsammans, och samtidigt är det lika njutbart att äta i lugn och ro, alldeles själv, med eller utan tidning eller radio som sällskap. Ute på sommaren och med levande ljus på vintern.
Länge leve Frukosten!