Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Tidsperspektiv

En av mina förebilder, Bodil Jönsson, sätter ord på mycket som jag inte visste att jag visste. Till exempel behovet av ställtid. Visst går det rent praktiskt att boka in aktiviteter direkt efter varandra i kalendern, men det är inte smart att göra det. Det tar energi och jag hinner glömma en hel del om jag inte ger mig tid att notera, bearbeta och sortera innan jag ger mig i kast med nästa uppgift. Dessutom är det ohyfsat att inte vara mentalt och fysiskt närvarande samtidigt i ett möte med andra, vilket är svårt om olika åtaganden avlöser varandra utan ställtid. Bodil Jönsson hade en skylt att hänga på sin dörr under ställtiden: ”Professorn tänker”.

Jag verkar behöva ställtid även mellan platser. Jag sätter mig på tåget eller flyget vid en tidpunkt, på en viss geografisk plats och intar min angivna gång- eller fönsterplats under en tidsrymd. När jag kliver av är jag på en ny geografisk plats, ibland till och med med en annan tid än den jag hade vid avresan. Min mentala närvaro stämmer inte med platsen som jag fysiskt befinner mig på när jag kliver av. Jetlag är en slags brist på ställtid. Fast det verkar inte spela så stor roll hur lång resan är. Jag kan bli jetlaggad av en resa inrikes.

När jag träffar en människa kan det krävas ställtid för att känna in den andra personen. Ungefär som djuren gör när de nosar på varandra. Ibland räcker det att nosa på nosen, ibland får man nosa på fler ställen innan det går att bilda sig en uppfattning om var vi har varandra. Människor jag har träffat förut har jag ett mentalt minne av, men det är inte säkert att vi är på samma våglängd nu som senast vi sågs. Det kan krävas kalibrering och ställtid för att hitta den nya frekvensen. Min högkänslighet känner ofta om närvaron fysiskt och mentalt inte är på samma ställe samtidigt. Människor som det går snabbt att hitta frekvensen hos är lätta att umgås med.

Att synka tanke och handling låter enkelt och självklart, men ofta seglar tankarna iväg. Jag övar på att vara fokuserad och närvarande i stunden. Bara att bli medveten om vad det är som rör sig i huvudet, när jag inte tänker på det jag ska göra, är ganska intressant….

Min mat-och-sov-klocka, eller kanske det heter dygnsrytm, verkar vara inställd på att vakna vid sju och somna runt elva. Däremellan mår jag bäst av att äta lite och ofta, men om jag inte planerar tenderar det att bli mycket och sällan. Brist på ställtid stör min inbyggda klocka så att jag glömmer att äta, vaknar ofta eller vaknar okristligt tidigt.

Min biologiska (fertila) klocka har stannat och jag måste säga att jag är nöjd med det. Men leklusten finns kvar.

Min absoluta favorittid är fritiden; tid som inte är planerad. Den har ofta en början och ett slut, men utrymmet mellan dessa båda tidpunkter är tillräckligt stort för att det ska kännas åtminstone lite ”oändligt”, som en möjlighet eller avkoppling. Ju mer ostörd tid, desto skönare känsla. Fredagskvällar är mentalt betydligt skönare än söndagskvällar, även om min söndagsångest numera är nästan obefintlig. Det fåniga är att schemalagda eller planerade saker som jag gör för att jag tycker det är roligt på min fritid kan kännas som att de ”inkräktar”. De rutar in min tid. Styckar upp den i mindre delar som inte är lika flexibla eller lika möjliga att disponera som ett enda stort stycke tid. Det sitter i huvudet och handlar antagligen om att jag behöver öva mer på närvaro.

En annan favorittid är egentiden. Den är nära besläktad med fritiden, men tillbringas alltid på mina egna premisser med en syssla som jag själv har valt och själv styr över. Egentid är inte alltid ensamtid, men det är tidsfördriv alldeles för min egen skull. Det kan vara allt från att äta frukost till att träna eller gå på kurs.

Även om jag inte tycker om att passa tider fyller avtalade tider trots allt en funktion. Att passa tiden är en hederssak (och motsatsen är respektlöst). Det gäller både mötestider, tvättider, arbetstider och tågavgångar.

Somliga är tidsoptimister, andra tycker tiden är lång och ytterligare andra får aldrig tiden att räcka till. Jag har tillhört de sistnämnda men hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att disponera. Händelser som välter vardagen och får tiden att stå still är inget man önskar sig, eller någon annan heller för den delen, men de gör det lättare att se vad som verkligen är viktigt.

Vad är det jag vill kunna berätta med stolthet på ålderns höst att jag har gjort av min tid?  Det är nu jag ska se till att göra det.

 

 

 

 

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)