Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ’sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

Jobb, jobb och jobb

Att bli sjukskriven under en längre tid, eller bli av med jobbet, innebär en stor förändring. För mig blev det till och med en slags identitetskris. Jag hade jobbat så mycket under så lång tid att jag hade tappat många andra aktiviteter och värden i livet. Å andra sidan, förändring är en förutsättning för att utvecklas. Men, det är jobbigt. All förändring skapar en slags oro.

Jag tror att jag har blivit mer känslig för förändringar med åldern. Åtminstone dem jag inte själv väljer. Inte så att jag är rädd för förändring, snarare bekväm kanske. Det kostar på att ställa om och kalibrera.

Jag föreställer mig ofta förändring som spelet ”Råttfällan”. Där står en massa brickor i olika storlek i ”kläm” i en gigantisk råttfälla och det gäller att plocka ut en eller flera brickor utan att fällan rör sig eller slår igen (Plockepinn är ett annat spel med samma princip). Det finns ofta en, eller kanske två brickor som sitter lite löst och går att ta bort utan att något händer, men i övrigt är det omöjligt att ta loss ens en enda utan att alla övriga behöver flytta på sig (och fällan rör sig).

Så är det i livet också. Om vi tar bort (eller lägger till något) påverkar det hela situationen, mer eller mindre. Om någon börjar eller slutar på jobbet påverkar det andras uppgifter eller roller. Även roliga eller positiva förändringar kräver justeringar.

Enligt Holmes & Rahe’s stresskala (1967) innebär förändringar i arbetslivet stora påfrestningar för den som drabbas, oavsett om det handlar om att förlora jobbet, att bli omplacerad, eller göra en karriärväxling. När jag insåg att den karriär som skulle bära mig uppåt och framåt, ända till pensionen, tog tvärt slut fylldes jag av en massa negativa känslor. Jag var besviken, frustrerad, förbannad, ledsen och förtvivlad över de omständigheter som försatte mig i den situationen. Dessutom skämdes jag. Det kändes som ett misslyckande. Jag riktade mycket av mina negativa tankar inåt, tvivlade på mitt eget värde och min kapacitet och fruktade att jag skulle stå ensam mot världen. Det var kaos.

Människor som jag tidigare hade jobbat nära eller haft mycket kontakt med genom jobbet var plötsligt borta. Det var helt tyst. Jag kan förstå om de inte visste hur de skulle förhålla sig. Det är vanligt när någon drabbas av sjukdom eller sorg. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och är kanske rädd att riva upp sår ännu mer genom att prata om det. Somliga visste ingenting, eftersom allt gick så fort. Andra ville säkert lämna mig ifred av omtanke, men det blev väldigt tyst. Och väldigt ensamt. I den situationen är det lätt att inbilla sig att folk pratar bakom ryggen.

Min sambo är klok. Han påminde mig om att alla andra har fullt upp med sig själva och inte har tid att prata om mig. Liksom att karriär och jobb inte spelar någon som helst roll om man inte mår bra.

När jag hade hämtat mig från chocken kunde jag se att jag hade möjligheten att göra vad jag ville. Problemet var att jag aldrig har haft något riktigt ”drömyrke”, bortsett från veterinär. Jag har varit allergisk och haft astma sedan jag var liten, men en gång sa en läkare till mig att det kunde växa bort. Jag satte allt mitt hopp till det. Men, när jag blev lite äldre och bytte läkare fick jag veta att jag aldrig fick utsätta mig för allergener på det sättet, även om jag skulle bli ”frisk”. Sedan dess har jag varit lite vilse i mina yrkesplaner. Jag har egentligen aldrig tagit mig tid att utveckla några fritidsintressen, förutom träning. Så mycket enklare det hade varit (?) om jag alltid hade velat bli guldsmed eller äga ett hotell.

Efter mycket funderande, långa promenader och en hel del skrivande kunde jag ringa in vad som var viktigt för mig. Det var inte ett visst yrke, utan snarare att få jobba med något som låg i linje med mina värderingar, där jag kunde använda min kompetens och utvecklas. Bland mina värderingar finns egen tid för att göra vad jag vill. Det betyder att jag värdesätter flexibla tider och helst vill ha en arbetsplats nära hemmet. Heltid är inte alls lika viktigt som att må bra i vardagen.

Att söka jobb är en halvtidssysselsättning, åtminstone vissa dagar. Varje ansökan ska åtföljas av ett personligt brev där jag intygar och övertygar att jag är precis den de letar efter. Helst ska man vara erfaren, men ung. Kompetent, men inte överkvalificerad. Man ska ha många styrkor, men tillräcklig självinsikt för att inse svagheterna. Kunna jobba i team, men vara självständig. Driven, framåt, effektiv och stresstålig, men ha balans i livet.

Mina barn har gjort mig till en bättre människa på så många sätt. Tack vare dem har jag fått många insikter och lärdomar som kan användas i arbetslivet. Jag skulle nog vilja säga att lärdomarna från min utmattning faller under samma kategori. På sätt och vis har den gjort mig till en bättre människa. Jag har fått erfarenheter och lärdomar som jag inte hade kunnat få på något annat sätt. Det är sannolikt inte så många arbetsgivare som skulle se en långvarig sjukskrivning och en utmattning som en tillgång i ett cv.  Men, den som har tagit sig igenom svårigheter är utan tvekan en rikare människa. Att lära känna sig själv är en av de största tillgångarna i livet.

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Värna värderingarna

Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Det kan ta sig uttryck på väldigt olika sätt. Exempelvis får jag rysningar av att gå i flock efter en reseledare med ett höjt hopfällt paraply, jag vill ha ett eget täcke i dubbelsängen och trivs bäst om jag inte ser till grannarna.  Kanske det härstammar från min uppväxt på en gård och från min far, som tydligt uttryckte att han aldrig skulle kunna tänka sig att byta ut slitet och bekymren som egen företagare mot en anställningstrygghet. I hans värld var det värdefullt med frihet att bestämma över sin egen tid, sina satsningar och sitt liv. Som han sådde fick han skörda, bildligt och bokstavligt.

I början av mitt yrkesliv deltog jag i en aktivitet där vi skulle beskriva oss själva genom en teckning. Somliga ritade ett självporträtt. Själv ritade jag en bild av de saker jag värdesatte i livet. Jobbet fick plats i en liten hörna på pappret, medan resten var fyllt av aktiviteter och människor som var viktiga för mig. Sådant jag gärna gjorde på min fritid. Det var naturupplevelser, dans, kreativitet, mat, musik, vänner och träning. Jobbet var viktigt för att ha råd att ägna mig åt och njuta av det jag verkligen tyckte om. Jag valde att jobba fyra dagar i veckan för att ha en dag till att göra precis vad jag ville. Som 25-åring började jag spara pengar varje månad för att ha möjligheten att gå i pension tidigt och kunna göra det jag ville av tiden.

Då, i 25-årsåldern, var jag bra på att lyssna inåt, följa mina värderingar, omge mig med människor som gav energi och göra saker jag mådde bra av.

Sedan hände det något. Jag fick erbjudande om att kliva in i akademins värld och börja forska. Min iver att vara duktig och rädsla att missa något fick mig att säga ja. I min familj var jag redan lite udda genom att jag hade universitetsexamen. Att forska var främmande och spännande på samma gång. Jag hade ingen förebild och jag vågade inte riktigt tro på att jag skulle klara av det. Klart att jag måste prova.

Jag fick en bärbar dator och kunde ta forskningen med mig hem. Det var en stor frihet samtidigt som gränserna mellan jobb och fritid suddades ut. Det fanns inget slut på de uppgifter jag hade, de kunde alltid bli lite bättre, omformuleras en gång till, och en gång till. Ingen talade om för mig hur och när jag skulle sätta gränser, när det var nog, eller tillräckligt bra. Någonstans inom mig kände jag att jag inte ville offra min fritid, men jag hade ju sagt ja och jag ville så gärna lyckas. Att backa då, eller erkänna att jag inte ville längre skulle kräva mycket mod och det var lättare att bara jobba på. Bita ihop och fortsätta. Jobbet är väl ändå viktigare än fritidsintressen?!

Någonstans på vägen förlorade jag min måttstock och kunde inte längre skilja ut vad som verkligen var viktigt i livet. Ju mer jag klarade av, desto större blev förväntningarna. Utmaningarna blev större och uppgifterna blev fler, men inte dygnets timmar. Jag förväntades ha koll, men tappade snabbt överblicken och såg inte att ekvationen var orimlig. Det fanns ingen annan som sa ifrån när det blev för mycket för att hinna med.

Det borde finnas lämplighetstest för doktorander. Förutom vassa armbågar, stenhårt pannben, hård hud och välutvecklade tillväxtzoner runt fotknölarna för att tåla rejäla sågningar, bör man säkerställa att det limbiska systemet är mindre än normalt. En känslig själ riskerar nämligen att fara illa i akademin. Doktoranden bör också ha ett överflöd av självkänsla och vänner, eftersom stora delar av dem kan gå förlorade under doktorandtiden.

”Gränssättning”, ”Hur du behärskar härskartekniker” och ”Riskanalys för relationer” borde vara obligatoriska forskarutbildningskurser.

En platsannons för en doktorandtjänst skulle kunna se ut såhär:

Är du beredd att jobba kvällar och helger (också)? Vill du låta arbetet bli ditt största tidsfördriv? Är du beredd att upptäcka mänsklighetens mörka sidor? Då är en forskarutbildning något för dig.
Vi söker dig som har ett stort eget kapital, som kan täcka upp för uteblivna forskningsanslag.
Har du egna idéer om forskningsprojekt? Vill du förändra världen? Glöm det! Ta fram tävlingsmänniskan i dig och bered dig på tighta deadlines, en tuff kamp om anslagen och kapplöpning för att publicera först. Vi har bedömt att tjänsten inte är lämplig för flexibla och empatiska personer, mellanbarn undanbedes därför vänligt men bestämt.

Det tog mig många, många år innan jag upptäckte att jag var på fel plats och gjorde fel saker med fel människor. I jakten på mina mål hade jag förlorat mina värderingar och glömt bort vad som verkligen betydde något för mig. Till slut blev jag tvungen att stanna upp. Kroppen förstod bättre än jag att jag brände ljuset i båda ändarna och tvingade mig att bromsa.

Vad är väl en forskarkarriär?! Den kan vara extremt utvecklande, utmanande, lärorik, full av möjligheter och alldeles, alldeles… förfärlig.
Nu har jag hittat tillbaka till mina värderingar och till det liv jag mår gott av att leva.

Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.

Ctrl – Alt – Del

Jag har kraschat, sörjt, vilat och lärt. Nu är det dags att bryta upp från invanda mönster och fundera över hur jag vill ha mitt liv. Det är nu jag ska lyssna inåt, för det är bara jag som vet, bara jag som kan och bara jag som bestämmer hur jag vill ha det resten av livet. Jag är förvisso bara en liten del av den stora helheten, men mina val och handlingar påverkar det som händer omkring mig. Det är nu jag ska börja leva slutet på min egen historia, den historia som jag vill kunna berätta om mitt liv på ålderns höst.

Aktiviteter har ofta en början och ett slut. Som en kurs eller en synundersökning. Det räcker att bestämma sig för att man ska ta tag i det, sedan rullar det på tills det tar slut. Att byta jobb, karriär, partner eller boende är en annan typ av intention. Det finns definitivt en början, men inte ett tydligt slut. Tanken är att det ska bli en uppdatering, något nytt och varaktigt. Resultatet ska på något sätt bli bättre än förut. Det kanske är därför som den sortens föresatser ofta är jobbigare att sätta igång. Vad är viktigast? Gör jag rätt? Vad ligger bakom min önskan att förändra?

Man vet ju vad man har men inte vad man får…. Det bekväma och bekanta känns kanske enkelt och tryggt för stunden, men för att få en förbättring på längre sikt krävs mod att göra något annat än jag alltid har gjort. För att komma någon annanstans måste jag ta en annan väg.  Istället för att backa tillbaka behöver jag stänga dörrar och gå vidare för att se vad som finns bakom kröken. Det okända kan vara min nya möjlighet.

Det är ett faktum att jag blivit klokare med åren. Tack och lov, får man väl säga. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre. De viktigaste lärdomarna i livet har ofta varit dyrköpta, även om jag förmodligen inte hade kunnat få dem till mig på något enkelt sätt. Jag har då och då upptäckt att jag har haft fel förebild, att det jag har hållit som ”sanningar” inte håller när jag synar dem i sömmarna och att jag har lyssnat mer till andras åsikter än till mitt eget hjärta. Det gör ont och skakar om, men insikten är nödvändig för att kunna göra mer hälsosamma val. Val som stämmer med mina värderingar.

Just nu är jag mitt i en förändringsprocess. Dags att ompröva vad som är viktigt och skapa en ny balans i livet. Det är många känslor och tankar som far igenom huvudet. Jag riktigt känner hur hjärnan bränner kalorier i sitt försök att tänka ut lämpliga strategier, bara för att i nästa ögonblick tveka, byta riktning och fundera i helt andra banor. Jag får jobba för att strama åt tyglarna och landa i nuet.

Ett enda steg i en annan riktning är början på något helt nytt. Jag har chansen att påbörja något nytt, som tar mig närmare mina mål och visioner. Den enda jag ska imponera på är mig själv. Jag behöver stanna upp och stämma av med jämna mellanrum, för att kontrollera att jag är på den väg jag vill vara och fortfarande är den jag vill vara. Jim Rohn, en amerikansk affärsfilosof, har klokt sagt ”Se upp med vem du blir på vägen mot dina mål”.

Det är längesedan jag omprövade mitt liv och gjorde någon förändring. Senast var när jag lovade mig själv att jag skulle dricka mer champagne. Då var jag nydisputerad och nyskild och gick ensam omkring i Bristol. Jag var på en post-doc-vistelse under ett antal månader, mest för att jag kände att jag inte vågade missa möjligheten. Jag saknade barnen, var ensam och osäker på om jag hade gjort rätt. Jag tror att mitt löfte till mig själv om mer champagne stod för att jag ville njuta mer, unna mig själv mer och ta varje tillfälle att fira. Det har blivit betydligt mer njutning, firande och champagne sedan dess.

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag har varit på samma väg alldeles för länge och kommit långt in på fält där jag inte vill vara, egentligen. Rädslan har dominerat, rädsla för att missa nåt (fear of missing out, FOMO), eller att inte duga. Jag har presterat, utan att tillåta mig att stanna upp, känna efter eller bry mig om hur det känns. Jag har drivits av andra (som jag trodde kloka) människors vilja och förväntningar istället för mina egna. Jag hade inte funderat igenom ordentligt vad jag ville och hade ingen egen plan. I min enfald trodde jag att det var smart att lyssna på andra. Den dyrköpta lärdomen blev att dessa andra människor hade sin plan, som går ut på att de ska förverkliga sig själva. Jag blev bara en bricka i deras spel. Även om jag inte visste exakt vad jag ville vet jag i alla fall att det aldrig ingick i min plan.

I min nu aktuella omprövning inkluderar jag både vad jag vill och vad jag inte vill. Jag vill bidra till en bättre värld både för mig själv och andra, men framför allt lyssna till min egen inre röst. Jag vill våga, satsa och ta chansen. Livet är för kort för något annat. Jag vill fortsätta njuta och fira (och dricka champagne). Jobbet är bara en liten del av livet och ska så förbli. Mitt nya löfte till mig själv är att jag ska skriva fler böcker. Det borde vara ganska enkelt – jag har inte skrivit en enda ännu.

Vad är motivation?

Vad betyder motivation för dig? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den triggade mina funderingar. Jag har varit intresserad av motivation under flera decennier, men det var inte självklart att svara på vad motivation faktiskt betyder. Vad det är som får människor att göra som de gör?

Motivation är min inre drivkraft, som förmår mig att ta mig förbi minsta motståndets lag och eventuella hinder på vägen. Exempelvis kan min motivation att träna få mig ur sängen en timme tidigare, eller få mig att prioritera träningen framför läsfåtöljen, TV-soffan eller internet-surfandet. Motivationen får mig att välja vad jag ägnar min tid åt.

Daniel Pink, en amerikansk författare och föreläsare, menar att våra drivkrafter utgörs av ’Autonomy, Mastery and Purpose’, alltså den fria viljan, viljan att förkovra sig och önskan om att hitta en mening eller ett sammanhang med uppgiften. Jag instämmer. Motivation handlar inte om morötter och piskor utan om att kunna välja, att hitta svar på frågan ’varför’ och ha möjligheten att nå ett bättre resultat på lång sikt. Motivation kommer inifrån.

För mig är det skillnad på drivkraft (i.e. motivation), drift och lust. Driften är mer primitiv, omedveten och har en mer nödvändig karaktär än den drivkraft som utgör motivation. Jag måste vara frisk, men behöver inte vara särskilt motiverad för att känna att jag behöver äta, dricka eller sova. Valet är enkelt eftersom alternativet är en långsam död. Däremot finns det saker som tillfälligt kan motivera mig att hoppa över att äta eller sova, så som en onödigt bra bok eller en stormande förälskelse. Då gör jag ett medvetet val (eller vänta nu, hur medveten är man om någonting alls när man är förälskad?!). Motivation får mig att välja en av flera möjliga vägar, för att jag önskar ett visst utfall.

Lusten är förknippad med längtan och njutning och jag behöver varken tvinga eller motivera mig för att göra ett lustfyllt val. Jag gör det för att jag vill. Det krävs inte någon inre drivkraft. Exempelvis älskar jag att bada i havet, oavsett årstid. Det kan jämföras med sambon, som har mer drag av badkruka. Medan jag tämligen obekymrat kliver i det kalla vattnet och längtar till nästa gång så fort kroppen har torkat, står badkrukan kvar fullt påklädd på stranden och hoppas att han slipper närma sig vattnet. För att få en badkruka att doppa mer än tårna krävs det mycket lock och pock och mutor. Men att badkrukan blir motiverad (i.e. lockad eller pressad) att bada en gång är inte tillräckligt för att få honom att känna lust inför nästa havsbad.

Varför gör jag det jag gör

Mitt ’därför’ är i bästa fall ett resultat av kunskap, erfarenhet och egna värderingar. Att göra gott för mig själv och andra är en värdering som jag håller högt. Därför tycker jag bland annat att god hälsa och en hållbar miljö är viktigt. Det motiverar mig att exempelvis motionera och äta hälsosamt. När jag handlar väljer jag gärna ekologiskt eller miljömärkt, även om det är något dyrare, både för min egen skull och för omvärldens. Mina värderingar motiverar mig också att återvinna och sopsortera, trots ett visst omak. (Det har hänt mer än en gång att jag kört omkring med sopor i bilen i veckor för att jag glömmer att ta vägen om återvinningsstationen.) Jag är inte slavisk och inte alltid konsekvent, men jag mår helt klart bäst av att göra val i linje med mina egna värderingar.

Pengar är ett exempel på en yttre motiverande faktor som ibland fungerar. Om det kostar skjortan att leja någon som gör ett jobb kanske jag hellre offrar en del av min fritid, även om det tar mycket tid och jag helst hade sluppit. Ibland väljer jag att lägga tiden på att ringa runt för att jämföra priser. Att spara pengar skapar en känsla av tillfredsställelse. Att tjäna en (rejäl) extraslant på att jobba ett antal extra timmar kan också få mig motiverad. I båda fallen är jag beredd att satsa min tid för pengar och känner en viss tillfredsställelse med mitt val. Det finns dock en brytpunkt för när det inte längre är värt att lägga mer tid för att få mer pengar. Det är en intressant korsning mellan yttre och inre motivation, som kanske får ett alldeles eget inlägg på bloggen så småningom.

Motivation hänger också ihop med intresse. Visst vore det till exempel bra om jag själv kunde fixa mindre fel på min bil. Det skulle bli enklare och billigare än att lämna på verkstad. Men, jag kan inte, vill inte, är inte intresserad och inte heller beredd att lägga tid på att lära mig ens de enklaste saker. Jag kommer inte över motståndet. I det fallet värderar jag tid mer än pengar och lämnar bilen till någon som kan. När räkningen sedan kommer gäller det att påminna mig om att jag hade ett val.