Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.

 

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.

Husdjur

Jag är allergisk mot en massa djur, såväl med päls som fjädrar och fenor. Jag är osäker på vad det är jag inte tål hos dem, men jag har varit allergisk sedan treårsåldern ungefär. Det är lite ledsamt, för jag tycker verkligen om djur. Allra mest fascinerad är jag av att se vilda djur i sitt rätta element. Jag har suttit i timmar vid bäverboet och väntat på att få se en bäver, förgäves. Likaså har jag spårat vilda mufflonfår och bisonoxar, utan att få syn på dem. Jag har ”cyklat med älgar”, legat knäpptyst utanför rävlyan när ungarna lekte och fått syn på en varg innan den såg mig. När jag var liten hade vi en pampig kungsörn som jagade hare på våra åkrar. Han fick springa för att få luft under vingarna när han skulle lyfta. I våras var jag på örnspaning, och såg 11 havsörnar. Det är mäktiga fåglar som får mig att bli lite andäktig.

Vilda djur ska vara utomhus och det gäller alla, även insekter. Inne har jag min fristad. En fluga som sitter stilla på väggen på kvällen kommer att vakna i ottan och ge sig den på att väcka mig. En mygga i sovrummet kan få mig bli halvgalen och krigisk. Jag avskyr att höra en mygga som surrar efter att lampan har släckts, för jag vet vad den har tänkt att göra med mig under natten.

Under sensommaren och vinterhalvåret har vi ofta besök av spindlar i huset. Av storleken att döma går de in när dörren är öppen. Sambon kallar dem för älgar – stora och bruna. Tidigare var jag rädd för spindlar, men jag fick svårt att motivera det när jag fick barn. Hur obehagliga jag än tyckte att de var kunde jag inte komma på något rimligt skäl till att jag, som var så mycket större, var rädd för en spindel. Det var lite genant och jag ville inte föra över den rädslan på barnen, så när vi flyttade till vårt gamla hus med många och stora spindlar, lärde jag mig så småningom att gå förbi bestarna där de satt i källartrappan. Jag hade inget val, men jag höll stenkoll på dem och rörde de på sig frös jag i hela kroppen (och skrek säkert lite också).

Vid ett tillfälle, när barnen var små, var vi på ett terrarium där en av skötarna lät besökarna klappa och hålla i vissa djur. Vi stod runt glasbordet och tittade på när andra klappade ormar, sköldpaddor och ödlor. Plötsligt hade skötaren tagit upp en Goliatspindel. Av någon anledning kom han fram till just mig och av ren reflex höll jag fram handflatan. Det är obegripligt varför jag gjorde det, men där stod jag med spindeln i handen. Han var tung och satt alldeles stilla. Som tur var. Om han hade rört sig det allra minsta hade jag förmodligen kastat iväg honom. Jag kunde känna avtrycken från hans fötter i min hand långt efter det att skötaren hade tagit bort honom. Mina grabbar tyckte att det var coolt att just deras morsa fick hålla den håriga spindeln och när chocken hade lagt sig var jag otroligt stolt över vad jag hade gjort.

Mindre spindlar har jag absolut inga problem med längre. Jag är inte rädd för stora spindlar heller, men jag hajar fortfarande till när jag ser en skugga av dem och vill gärna veta var de är om vi delar hus. Jag har lärt mig att skaka kläder eller filtar som har legat ett par dagar. Den stora husspindeln kan komma upp i hastigheter på 50 cm per sekund. Det måste vara därför de tenderar att försvinna så fort man vänder bort blicken. Oftast låter jag dem bara vara. Stör de inte mig så stör jag inte dem. För det mesta håller de sig undan, men om jag ser någon gå över golvet lyfter jag gärna upp fötterna och i sovrummet vill jag inte ha dem. Sambon tycker inte att vi kan ha så stora djur inomhus överhuvudtaget. Då fångar vi in vederbörande i en papperskasse och bär ut den. Spindlar är nog inte dumma, men de ser inte så bra.

Det kan vara samma spindlar som vi bär ut gång på gång. De stora husspindlarna kan tydligen bli fem, sex år gamla. Jag är inte säker på hur många avkommor de får under en livslängd, men är tacksam att de trots allt verkar trivas bättre utomhus.

Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

Alexitymi

Att inte kunna skilja ut eller sätta ord på sina känslor. Det är alexitymi. Nya ord är ofta abstrakta och därför svåra att ta in eller komma ihåg. Med alexitymi var det precis tvärtom; jag saknade det ordet utan att jag visste det.

Jag har ofta blandat ihop känslor som rädsla, sorg och skam. Alla tre har väckt samma reaktion i mig; jag känner mig som fem år och vill gömma mig.

Skam är en av de känslor som jag har brottats allra mest med genom livet utan att jag har förstått det. Som liten fick jag höra att jag borde skämmas eller att jag skulle skämmas. Det gjorde jag, men jag förstod inte alltid varför. Jag skämdes nog mest för att jag blev åthutad. Ungefär som en hund som varit på rymmen och får en åthutning när den kommer hem. Hur ska den kunna förstå att det var att sticka iväg som var felet?

När min mor var missnöjd med något jag hade gjort brukade hon säga att hon skulle lämna bort mig eller skicka iväg mig till en anstalt, där jag skulle få lära mig att veta hut. Nu vet jag att hon själv hade upplevt fasan av att skickas iväg, bort från föräldrar och syskon. Hon hade själv svårläkta sår och insåg säkert inte vilken skada hennes ord gjorde mig, men tog det mig hårt. Kanske var det för att jag inte förstod vad jag hade gjort för fel som jag fick för mig att det måste vara jag som var fel. Jag skämdes för att jag inte dög och kände mig misslyckad och otillräcklig.

Sedan dess har jag gjort allt för att duga. Som vuxen har skammen vaknat till liv så fort någon som betyder mycket för mig har blivit arg (även om det inte är på mig), eller fällt en kommentar som jag tolkat som kritik mot mig. Reaktionen sitter djupt rotad och kommer blixtsnabbt utan att jag själv riktigt förstår vad som händer. Då vill jag bara gömma mig. Jag blir tyst, drar mig undan och slickar såren i min ensamhet. Min omgivning förstår oftast inte alls vad som händer och varför jag reagerar som jag gör, vilket får mig att skämmas lite till. Själv har jag trott att jag har varit ledsen eller sårad, men nu förstår jag att det är min rädsla att inte duga, eller att bli lämnad och övergiven, som slår till och i sin tur väcker min skam. Det är skammen som får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna.

Detta mönster har jag burit med mig genom livet. Känslan är oerhört stark trots att situationen har förändrats: Jag är vuxen och det finns inte något reellt hot. Jag har försökt tackla problemet med kognitiv beteendeterapi under flera år. Det har bidragit till att bitarna har fallit på plats och jag kan förstå varför, men jag kommer fortfarande inte åt känslan genom att tänka annorlunda.

Jag har nyligen börjat tillämpa en annan strategi – att låta det som händer hända och vara mer omtänksam mot mig själv. Min inre kritiker kan få mala på, men jag lyssnar inte så noga. Den inre kritikern är en del av mig och jag kan inte gömma mig. Den får vara där och jag behöver inte skämmas för att jag känner som jag gör, eller reagerar som jag gör. Alla känner rädsla och skam emellanåt, om än i olika situationer. Det är mänskligt.

Det är ovant, svårt och tar tid, men det verkar faktiskt som att det gör skillnad att tillåta känslorna att finnas där och ta den plats de behöver. Det är ingen rocket science, utan handlar mycket om att våga stanna kvar, stå ut och acceptera det jag känner. Känslan kan vara obehaglig, men är inte farlig och ”hotet” finns bara i mitt huvud. Livet gör ont ibland. Om jag försöker komma undan eller kämpar emot kommer kampen bara pågå längre. Ungefär som i kampsport, där det gäller att använda energin på rätt sätt. Det handlar inte om att vara starkast och det är lönlöst att hålla emot. Det gäller även det som gör ont och är jobbigt. Ge efter, ta in, tillåt och acceptera.

Jag övar på att vara i nuet (det jag tänker om igår eller imorgon är bara tankar i mitt huvud), att vara mer omtänksam mot mig själv och mina behov och att inse att det är mänskligt att misslyckas emellanåt.

Det finns ett ord för det här också. Det kallas självmedkänsla.