Får jag lov

Egentligen är jag varken kvälls- eller morgonmänniska just nu. Mer konstant trött. Men, ibland blixtrar det till i tanten. Ofta helt spontant och kanske inte så himla genomtänkt. Åtminstone inte vad gäller sena nätter. Men det kan bli väldigt roligt. Jag har en del att ta igen från tidigare i livet, när jag var för blyg, introvert eller lite för ordentlig. Det kan säkert finnas en vits med att man ska göra de flesta ”dumheter” när man är ung, kroppen tål det nog bättre då, men det är inte mindre roligt nu.

Man har ju hört hur det går till på Finlandsbåten. Under vår veckolånga tripp till Finland i sommar skulle vi åka Finlandsbåt två gånger, och båda gångerna från fredag till lördag. Det lät inte alls lockande. Jag föreställde mig festande, fulla människor som inte hittar till hytten och bävade lite för resan. För mig, som lätt blir utmattad av att vara bland en massa människor jag inte känner och som verkligen inte gillar stora partyn, kändes det som en utmaning. Min plan var att tillbringa så mycket tid som möjligt på soldäck, boka bord på en av de lite dyrare restaurangerna i hopp om att där var lugnare, och att vi skulle lägga oss tidigt, med låst hyttdörr och öronproppar. Sambon, som är betydligt mer partylejon, känner till min oro alltför väl och var helt med på noterna.

Väl framme vid färjeläget ösregnade det. Att sitta på soldäck var inte aktuellt. Jag kände hur jag spände käkarna och en lätt oro gnagde i magen där vi satt i bilkön och väntade på att få köra ombord. Det var bara att gilla läget. Då får vi väl stanna i hytten eller gå i TaxFree lite längre innan det blir dags för middag. Jag skulle ändå köpa Lapinkulta, lakrits och Fazer choklad som färdkost.

När vi hade installerat oss i hytten gick vi en sväng på färjan. Ingen av oss hade åkt sträckan förut och vi var nyfikna. Vi satte oss så småningom med varsitt glas i baren längst fram i fören och tittade ömsom på folk, ömsom på fiskmåsar och öar som syntes genom regnet på utsidan. En bit ut i Stockholms skärgård slutade det regna och vi hittade en hörna i lä på däck. Det var inte så varmt, men väldigt mysigt att se alla hus och öar på nära håll.

Efter middagen, som var ungefär så lugn som jag hade hoppats, var jag nyfiken på underhållningen som utlovades. Vi hittade dansgolvet, som var tämligen tomt bortsett från några kineser och ett par tjejer i tioårsåldern. Då dök det upp ett äldre par som tog sig en stillsam svängom. Från våra platser nära baren hade vi god uppsikt över dansgolvet och det var uppenbart att det äldre paret njöt av att dansa. Så spelade orkestern en snabbare låt och jag såg hur den äldre damen stannade upp. Hon verkade ha svårt att flytta fötterna i den takten. Hennes man släppte taget och lämnade henne på dansgolvet. Jaha, tänkte jag, men han kunde väl väntat på henne. Jag hade så fel. Han dök upp igen med hennes rollator. Sen svängde de loss på golvet. Jag blev alldeles lycklig inombords och fick tårar i ögonen. Jag vill också dansa med rollator när jag inte kan klara mig utan längre. (Morgonen därpå såg jag damen vid frukostbuffén där hon gick med sin rollator. Jag ångrar att jag inte gick fram till henne och talade om att hon var min idol.)

Det är klart att vi också måste testa att dansa på Finlandsbåten. Det finns ju folk som åker Finlandsfärja enbart för att dansa. Vi hann med en dans innan pausen. Jag fick mersmak och efter pausen (och ytterligare något glas) dansade vi loss bland kineserna. Jag vet inte om det var vi eller den sena timmen som lockade upp fler människor på golvet, men det började bli trångt och efter en stund var vi nöjda. Fast, det ska ju finnas fler dansgolv. Vi hittade diskot och där var det folktomt. Musiken och atmosfären var lite för ungdomlig, men vi tog ändå chansen. Det blev en kort filmsekvens, med blinkande lampor, dunkande musik och partystämning. Ett minne från Finlandsbåten.

På hemvägen hade vi bokat bord direkt efter avgång från Helsingfors och vi såg fram emot den upplevelsen: En avsmakningsmeny med nio rätter och dryckespaket. Maten var god, men alla portionerna var verkligen små. Det var inte vinglasen, så efter en fyra-fem rätter började jag bli lite yr. Nio glas senare gick vi mot dansgolvet. Där dansade ett par i vår ålder, som verkade vara mer upptagna av att dansa korrekt än att ha roligt. För oss var det precis tvärtom. Sambon kan konsten att hitta en alldeles personlig stil och rytm till musiken och alla våra hämningar var som bortblåsta. Vi hade verkligen roligt. Uppenbarligen syntes det också, för i pausen kom ett par finska killar i trettioårsåldern, Jarko och Janne, och frågade på engelska var vi hade lärt oss att dansa. Sambon skojade och sa att en svensk dansar aldrig nykter. Då tittade en av killarna på oss och sa ”en finne dansar aldrig”.

De frågade om de fick sitta hos oss och så småningom hade vi övertygat dem om att de visst vågade dansa; tjejer och tanter dansar ju ofta med varandra, klart att killar kan göra detsamma, särskilt på Finlandsbåten. De var på en tvådagarskryssning från Finland till Sverige med sina fruar och barn. Just den här kvällen fick grabbarna festa medan fruarna tog hand om barnen. Kvällen därpå skulle de byta roller. Killarna var imponerade av vår energi på dansgolvet, ”ni verkar ju trots allt vara lite äldre än vi är” sa de. Hehe. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll och natt. Framåt småtimmarna lämnade vi dem på dansgolvet och gick till hytten, fullständigt genomsvettiga och med ont i fötterna. Vi stöp i säng efter en snabbdusch och slocknade med ett leende på läpparna.

Morgonen därpå såg vi paret i vår ålder som hade kontrollbehov över dansen. De såg fortfarande inte glada ut. Nästa gång jag ska åka Finlandsbåt behöver jag i alla fall inte vara orolig.

 

En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.