En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.