Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.

Jantelagens barnbarn

Många i min ålder, födda i mitten av 60-talet, har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Jante-lagens ”Du ska inte tro att du är något”. Detta kritiska omdöme ringer fortfarande i mina öron emellanåt och har säkert påverkat mitt sätt att handla mer än jag förstår. Jag undrar om den ökande psykiska ohälsan bland unga kan vara ringar på vattnet efter Jante.

Generationer av tonåringar har valt att på ett eller annat sätt ”revoltera” mot sina föräldrar genom att medvetet göra val som provocerar och testar var gränsen går. Det är inget nytt. Många ungdomar har någon gång tänkt ”sådär ska jag aldrig göra” om saker som deras föräldrar har sagt eller gjort. Själv revolterade jag inte så öppet mot mina föräldrar, eftersom jag inte vågade. Däremot bestämde jag mig för att aldrig hota mina barn med att de får gå och lägga sig. Dels eftersom det skulle få konsekvensen att barnen till varje pris vill stanna uppe halva natten (som jag försökte) och dels eftersom jag har svårt att se hur något som kan vara så skönt kan vara en bestraffning.

Många som har vuxit upp med Jante-lagen kanske har kanske bestämt sig, medvetet eller omedvetet, att göra tvärtom och istället intala sina barn att de duger som de är. Inte bara det, de vill berätta för sina barn att de är bäst och kan göra precis vad de vill. Dessa föräldrar vill till varje pris ge sina barn vad de själva saknade, bekräfta dem, hjälpa dem till framgång, skydda dem från allt ont och förebygga eller minska effekten av misslyckanden. Tanken är god men det kan vara konsekvensen av det välmenande curlandet som vi nu ser i form av en aldrig skådad boom av psykisk ohälsa bland unga.

Om man som liten får höra av sina föräldrar att ”jag är bäst” och att det inte finns några gränser för vad som är möjligt känner man sig trygg och får ett gott självförtroende, till en början. Men snart blir barnet varse att det visst finns saker man inte kan, eller att alla inte håller med om vem som är bäst i världen. Kontrasten med verkligheten blir brutal. Så länge föräldrarna finns vid sidan kan de fortsätta att peppa och skydda, men i den känsliga åldern då tonåringarna bryter sig loss från sina föräldrar och jagar sin egen identitet ska de dessutom vara bäst, snyggast, populära och lyckliga. Självkänslan raseras. Ingen har talat om för dem att det perfekta inte finns.

En kväll för många år sedan fick jag ta hand om en förtvivlad och rödgråten son som mötte mig i carporten. Jag vet inte hur länge han hade suttit där och väntat på att jag skulle komma hem. Han vågade inte gå in av rädsla för att göra sina bröder oroliga, eftersom han var så ledsen. Det tog en stund innan jag fick fram varför; han var olycklig över att han inte räckte till. Fram tills nu hade skolarbetet gått som en dans. Han var begåvad och behövde knappt göra sina läxor för att hänga med. Nu hade han nyss börjat högstadiet och kände sig oduglig för att han inte längre förstod allting meddetsamma. Tidigare hade han varit den som förklarade för andra, men nu hann han inte själv med och i takt med att svårighetsgraden ökade och tempot höjdes tappade han tråden.

Jag förklarade för honom att det inte går att vara bäst på allt, att man går i skolan för att lära sig, inte för att man redan ska kunna allting. Samtidigt som jag kände hur viktigt det var att han förstod att det inte är något fel att vara okunnig och sårbar kände jag mig olycklig. Dels för att jag så väl kunde känna hans förtvivlan, jag hade upplevt den själv, men också för att jag där och då insåg att jag omedvetet måste ha bidragit till att invagga honom i den falska tryggheten.

Idrott kan vara en bra arena att lära sig såväl att samarbeta som att ta förluster. Mina grabbar spelade fotboll med liv och lust. I deras röd-vita klubb var man välkommen redan från fyra års ålder, vilket var ett av skälen att vi valde den klubben. Policyn var att alla som ville fick vara med. På vischan finns det inte alltid så många barn i samma åldersgrupp och för att överhuvudtaget få ihop ett lag blandades åldrarna. När det röd-vita laget med fem-, sex- och sjuåringar mötte laget från grannbyn, som hade tillräckligt med sjuåringar för att fylla laget, blev det förstås storstryk. Varje gång. Men barnen hängde inte med huvudet. De spelade fotboll och hade kul. Medan föräldrarna kunde vara dåliga förlorare lärde sig killarna, med hjälp av peppande och pedagogiska ledare, att komma igen efter varje förlust. Jag är övertygad om att de har haft nytta av den förmågan i många sammanhang.

Att misslyckas, lida, fightas och förlora är en del av livet. Det fick jag lära mig som liten, men med tillägget att det inte tjänade något till att klaga eller gnälla. Bit ihop och svälj. Den strategin ger dålig självkänsla och spända käkmuskler, samtidigt som alla undertryckta oförrätter och uppdämt missnöje riskerar att explodera förr eller senare. Istället för att undvika, döva och dölja kan vi erkänna förlusterna, tillåta att det gör ont en stund ibland och lära oss av misstagen. Framgång är ofta ett resultat av upprepade misslyckanden.

 

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

Att inte vara bitter

Jag har fått rådet att glömma. Undvika att älta, fastna eller bli bitter. Gå vidare och lämna det bakom mig. Jag jobbar på det. Men tanken på att någon som utnyttjar, kränker och förminskar kan få fortsätta, oemotsagd, stör mig då och då. Vem ska då ifrågasätta?

Om jag ser det från den ljusa sidan kan jag tänka att jag har åstadkommit något bra. Mitt livsverk. Jag är mycket stolt, nöjd och glad över vad jag har åstadkommit. En intellektuell produkt med så mycket potential. Den är så bra att någon annan vill framstå som hjärnan bakom alltihop. Någon annan vill ta åt sig äran och radera mig från arenan. När jag ser det från den mörka sidan ser jag att jag har blivit just utnyttjad, kränkt och förminskad.

För många år sedan lyssnade jag på ett föredrag med Kay Pollack. Han menade att ”människor är utsända för mig att öva på”. Det är en intressant tanke. Människor jag möter har något att lära mig, oavsett om jag talar med dem eller ej. Somliga kan jag öva på att lyssna på, andra att tolerera, ytterligare några kan jag öva att vänlig sinnad mot eller prata med och ett litet urval kan jag öva på att älska. Vissa människor ska jag öva på att undvika.

Om någon talar vänligt till mig har jag velat tro att denne någon vill väl och förtjänar att bemötas med vänlighet, ärlighet och respekt –  egenskaper som jag själv sätter högt i en relation. Jag har varit alltför naiv i det avseendet. Det finns människor som inte känner skam, som inte drar sig för att trampa på andra för att själv ta sig fram och som inte funderar ett ögonblick över vilken konsekvens det egna handlandet kan få för någon annan. Dessa människor besitter egenskaper som rimmar illa med de värderingar jag har. Jag behöver lära mig att känna igen dem, hantera dem och helst undvika dem.

Det handlar om personer som använder maktutövning, härskartekniker och manipulation. De är ofta intelligenta, men trasiga på ett eller annat sätt. Initialt kan de vara charmerande eller insmickrande och ge mig den bekräftelse jag så gärna vill ha. I efterhand är det en verklig utmaning att se att dessa människor sannolikt mår sämst själva, innerst inne. En sådan person vinner ofta framgång, men förlorar i människovärde genom sitt agerande.

Skickliga manipulatörer lägger ner mycket tid på att göra research, sprida halva sanningar och föra intet ont anande människor bakom ljuset. De är noga med att inte ha alla i samma rum samtidigt och strävar efter att inge förtroende, utan skrupler. En duktig manipulatör har allt att vinna för egen del på att utnyttja andra människors välvilja eller svagheter. När den utnyttjade upptäcker vad som har hänt är manipulatören redan långt borta, närmare sitt eget mål.

En manipulatör omger sig enbart med ja-sägare. Den som inte instämmer är inte värd något. Nu finns det ingen charm, bekräftelse eller ens vilja att samarbeta. Tvärtom. En nej-sägare ska snabbt och effektivt tystas och motarbetas.

För att avslöja en skicklig manipulatör krävs ofta ett helt nätverk av människor och någon som vågar och orkar säga emot, ifrågasätta, sortera och pröva sanningshalten i alla påståenden. När den som manipulerar är en person med hög utbildning eller status är det få som ifrågasätter. Ju högre status, desto större ”trovärdighet”. Det professorn säger tror man på.

Är det bittert att önska att manipulatören någon dag får smaka sin egen medicin?

Alexitymi

Att inte kunna skilja ut eller sätta ord på sina känslor. Det är alexitymi. Nya ord är ofta abstrakta och därför svåra att ta in eller komma ihåg. Med alexitymi var det precis tvärtom; jag saknade det ordet utan att jag visste det.

Jag har ofta blandat ihop känslor som rädsla, sorg och skam. Alla tre har väckt samma reaktion i mig; jag känner mig som fem år och vill gömma mig.

Skam är en av de känslor som jag har brottats allra mest med genom livet utan att jag har förstått det. Som liten fick jag höra att jag borde skämmas eller att jag skulle skämmas. Det gjorde jag, men jag förstod inte alltid varför. Jag skämdes nog mest för att jag blev åthutad. Ungefär som en hund som varit på rymmen och får en åthutning när den kommer hem. Hur ska den kunna förstå att det var att sticka iväg som var felet?

När min mor var missnöjd med något jag hade gjort brukade hon säga att hon skulle lämna bort mig eller skicka iväg mig till en anstalt, där jag skulle få lära mig att veta hut. Nu vet jag att hon själv hade upplevt fasan av att skickas iväg, bort från föräldrar och syskon. Hon hade själv svårläkta sår och insåg säkert inte vilken skada hennes ord gjorde mig, men tog det mig hårt. Kanske var det för att jag inte förstod vad jag hade gjort för fel som jag fick för mig att det måste vara jag som var fel. Jag skämdes för att jag inte dög och kände mig misslyckad och otillräcklig.

Sedan dess har jag gjort allt för att duga. Som vuxen har skammen vaknat till liv så fort någon som betyder mycket för mig har blivit arg (även om det inte är på mig), eller fällt en kommentar som jag tolkat som kritik mot mig. Reaktionen sitter djupt rotad och kommer blixtsnabbt utan att jag själv riktigt förstår vad som händer. Då vill jag bara gömma mig. Jag blir tyst, drar mig undan och slickar såren i min ensamhet. Min omgivning förstår oftast inte alls vad som händer och varför jag reagerar som jag gör, vilket får mig att skämmas lite till. Själv har jag trott att jag har varit ledsen eller sårad, men nu förstår jag att det är min rädsla att inte duga, eller att bli lämnad och övergiven, som slår till och i sin tur väcker min skam. Det är skammen som får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna.

Detta mönster har jag burit med mig genom livet. Känslan är oerhört stark trots att situationen har förändrats: Jag är vuxen och det finns inte något reellt hot. Jag har försökt tackla problemet med kognitiv beteendeterapi under flera år. Det har bidragit till att bitarna har fallit på plats och jag kan förstå varför, men jag kommer fortfarande inte åt känslan genom att tänka annorlunda.

Jag har nyligen börjat tillämpa en annan strategi – att låta det som händer hända och vara mer omtänksam mot mig själv. Min inre kritiker kan få mala på, men jag lyssnar inte så noga. Den inre kritikern är en del av mig och jag kan inte gömma mig. Den får vara där och jag behöver inte skämmas för att jag känner som jag gör, eller reagerar som jag gör. Alla känner rädsla och skam emellanåt, om än i olika situationer. Det är mänskligt.

Det är ovant, svårt och tar tid, men det verkar faktiskt som att det gör skillnad att tillåta känslorna att finnas där och ta den plats de behöver. Det är ingen rocket science, utan handlar mycket om att våga stanna kvar, stå ut och acceptera det jag känner. Känslan kan vara obehaglig, men är inte farlig och ”hotet” finns bara i mitt huvud. Livet gör ont ibland. Om jag försöker komma undan eller kämpar emot kommer kampen bara pågå längre. Ungefär som i kampsport, där det gäller att använda energin på rätt sätt. Det handlar inte om att vara starkast och det är lönlöst att hålla emot. Det gäller även det som gör ont och är jobbigt. Ge efter, ta in, tillåt och acceptera.

Jag övar på att vara i nuet (det jag tänker om igår eller imorgon är bara tankar i mitt huvud), att vara mer omtänksam mot mig själv och mina behov och att inse att det är mänskligt att misslyckas emellanåt.

Det finns ett ord för det här också. Det kallas självmedkänsla.