Konsten att vara snäll

Ibland får jag intrycket att ”snäll” kan uppfattas som något på gränsen till mesigt. Mes vill jag inte vara. Som ung ville jag hellre uppfattas som lite kaxig, fräck och rolig (men jag var mer mesig än fräck). Det är först nu som jag tror att jag börjar förstå vad snäll egentligen innebär. Och hur svårt det kan vara.

När jag var liten användes ”vet hut” ungefär med betydelsen ’var snäll’. Åtminstone är det så jag minns det. Mina föräldrar kunde också säga ”uppför dig ordentligt” och jag tror att det betydde samma sak. I ordlistan kan man läsa att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är synonymer till snäll. Jag antar att det var det mina föräldrar menade när de sa att jag skulle veta hut. Helst skulle jag vara tyst också. Tyst och snäll.

Jag fick lära mig att vara lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig och har fortsatt att vara det. Jag har trott att jag har varit snäll. Trots det har jag ibland sårat människor, sagt dumma saker och betett mig illa. Det är sällan medvetet eller av elakhet, men det är inte snällt. Jag känner mig inte elak. Jag är ju lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig. Helt ärligt har jag ofta blivit förvånad att människor i min omgivning har reagerat med upprördhet på saker jag har gjort eller sagt. Jag förstod inte varför.

Därför tycker jag inte att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är detsamma som att vara snäll. Mina ”elakheter” kommer oftast helt oförberett både för mig och omgivningen, inte sällan när jag känner mig kränkt, trängd, besviken eller bara allmänt trött och grinig. Det är mänskligt, men knappast snällt. Tonfall, blickar och kroppsspråk kan i ögonblicket drypa av hat, missnöje eller tjurighet och det är lätt att själv missa det om jag tror att jag är snäll. Jag hör inte hur jag låter och förstår inte hur jag uppfattas.

Ju mer jag funderar på det desto mer tror jag att snäll borde vara ett verb och inte ett adjektiv. Snäll är inte en egenskap, eller en produkt av sådana, utan mer ett resultat av goda och osjälviska tankar och handlingar. I synonymordboken står det att även godhjärtad, hjälpsam, vänlig och välmenande är synonymer till snäll. Det stämmer bättre med min uppfattning, men nämndes aldrig av mina föräldrar. Hemma fanns det snarast ett fokus på konkurrens och jämförelse. Att prestera på topp var viktigt och genom att kritisera andra kunde man själv framstå i bättre dager. Följden blev att jag var en lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig flicka som jämförde mig med alla andra. Jag var inte alltid snäll, men jag var duktig och jag mådde inte bra.

Jag såg aldrig mina föräldrar bråka, men minns inte heller att jag någonsin sett dem kramas eller pussas. Deras relation var säkert inte kärlekslös, men hade tydliga drag åt det praktiska och platoniska hållet. Jag fick inte heller särskilt mycket kramar eller kärlek. Om jag anstränger mig kan jag påminna mig om ett fåtal tillfällen då jag fick tröst eller en hand att hålla i. När allt var bra var det tyst. Inget beröm, ingen uppmuntran eller belöning. Däremot minns jag missnöje, kritik och nedlåtande kommentarer. Det där drypande tonfallet,  avvisande kroppsspråket och den kritiska blicken  fick jag med mig på köpet. Jag tror inte att de gjorde det medvetet, det var helt enkelt deras sätt att försöka bibehålla en viss ordning och reda. Men det har gjort ont och orsakat en väldig massa oreda i mitt liv.

Jag har varit hård mot mig själv (och är det fortfarande ibland). Jag har anklagat, bannat och kritiserat mig själv, så som jag hörde mina föräldrar göra. Det har tagit mig dit jag är idag, på gott och ont. Det är först nu, efter en ordentlig krasch, som jag har fått upp ögonen för att det finns en annan sida av saken. Jag måste börja visa mig själv lite mer vänlighet och omtanke. Det talas mycket om compassion och att man ska visa samma medkänsla med sig själv som man skulle göra för en nära vän. Det är sant och ett klokt råd, men det är inte lätt om man har fått lära sig att vara kritisk, dömande och misstänksam även mot andra. Det blir ett slags moment 22.

Det är svårt att hålla inne med kritiken, acceptera och förlåta, tänka godhjärtat, agera med värme och vänlighet och visa medkänsla. Mot alla (inklusive mig själv). I alla lägen. Alltid. Det är lätt när man mår bra och nödvändigt när man inte mår bra.

Det finns så många klyschor, men i det här fallet är det uppenbart att det jag själv ger får jag tillbaka och varje misslyckande är ett tillfälle att lära av. Jag har en stor förbättringspotential och massor av tillfällen att öva, varenda dag.

Högkänslig

När jag var liten kunde min mor bli galen på små ljud, som att jag bet på naglarna, prasslade med godispapper eller klickade med kulspetspennan. Om jag gungade i hammocken eller satt och dinglade med fötterna bad hon mig sluta för att hon blev åksjuk av att titta på. Jag trodde att hon överdrev, att hon bara ville kontrollera mig. Hon verkade hyperkänslig och det var nog precis det hon var, fast ingen av oss förstod vad det innebar.

Jag har blivit likadan. Jag blir galen på små ljud, som till exempel när någon kliar sig i skäggstubben, tuggar så det hörs, eller drar besticken mot tallriken så det skriker. Det är inte alls av illvilja som jag ibland ber någon sluta med knäppanden och hasanden, eller vad det nu kan vara som omotiverat ger ljud ifrån sig. Även höga röster, sorl och annat buller kan vara stressande och jobbigt att stå ut med. Ljud verkar liksom förstoras och förstärkas och närma sig oväsen innan det når hörselcentrum i min hjärna.

Öronproppar är inte särskilt sexigt. De första månaderna med olika ljud från sängen bredvid min gav mig många sömnlösa timmar, och sambon vaknade också då och då av en knuff eller ljudlig suck från min sida. Nu har vi passerat det stadiet och öronproppar ingår i min standardutrustning (och snarkskena i hans). Det är inte bara att proppa in något i hörselgången. Till och med öronproppar kan göra riktigt ont inuti öronen! Det finns dyra varianter som är anatomiskt utformade, men jag har haft svårt att hitta något som både är tätt och bekvämt. Tills jag provade Apotekets öronproppar av vax, vaxproppar alltså. De är billiga och bekväma. In med proppen i hörselgången och tryck till. De syns knappt och formar sig perfekt varje gång med hjälp av kroppsvärmen. Det gäller bara att komma ihåg att plocka ut dem för att undvika kvävningstillbud i händelse av kärleksfullt nafsande i öronen.

Att kunna sova handlar inte enbart om att det ska vara tyst och mörkt. Jag måste ägna en stund åt att släta ut veck på lakanet och borsta bort små osynliga, men tydligt kännbara ”smulor” i sängen. Antagligen är det små ”kvisslor” och andra samlingar av hudceller som ramlar av och jag kan precis förstå hur prinsessan på ärten måste ha haft det. När lakanet väl är slätt och rent gäller det att få kroppen att ligga rätt och täcket ovanpå att ge värme men samtidigt luft och rörelsefrihet. Det får inte trycka eller klämma någonstans. Jag antar att det är ungefär vad hundarna håller på med när de går tre varv i korgen innan de lägger sig.

Min mor var känslig för mycket, även för lukter. Hon avskydde oset efter stekfläsk, eller lukten av rök efter kalaset. Det vädrades ofta och ordentligt. Det verkar som om jag också har ett väl utvecklat luktsinne, främst för mindre angenäma dofter som tobaksrök eller jordnötter och för den delen mat-os dagen efter den goda maten. Jag känner cigarettlukten i andedräkten även om det gått mer än ett dygn sedan blosset togs. Det gjorde att Mannen i mitt liv slutade röka tvärt när vi hade träffats, efter nära 40 års bolmande. Det är kärlek!

Jag är också nästan onödigt känslig för andra människors sinnesstämning, tonfall och kroppsspråk. En person som ler med munnen men inte med ögonen får mig osäker och obehaglig till mods. Jag läser ansiktsuttryck och kroppsspråk och känner av om ord och handling inte stämmer med vad jag ser. Ett bryskt tonfall får mig att känna mig liten och rädd och jag är mer känslig för kritik än vad som är hälsosamt för mig. Jag lyssnar mycket på det som inte sägs och ofta räcker det med en blick för att jag ska förstå att något inte är till belåtenhet. Det är komplicerat och kostar mig en massa energi. Jag lägger mycket tid på att försöka förstå det som inte sägs, eller den irritation som redan har ebbat ut.

Jag iakttar och analyserar, ofta utan någon större framgång. Det var nog precis vad min mor också gjorde de gånger då det kändes som om hon försökte se vad jag egentligen kände och tänkte. Jag upplevde det enbart som obehagligt. Jag har alltid varit mästare på att ta på mig en mask utanpå mina riktiga känslor. Stundtals har jag till och med lyckats lura mig själv. Det var svårare när hon såg mig. Hon visste inte vad jag dolde, men att jag dolde något. Hon sa inget, bara tittade intensivt på mig. Jag är inte säker på att hon själv var medveten om det, eller visste varför, hon kände kanske bara instinktivt att det var något som inte stämde.

Nu har jag läst och förstått att högkänslighet (sensory processing sensitivity) är ett personlighetsdrag som är medfött hos 15-20% av världens befolkning och dessutom förekommer hos många djurarter. Hjärnan är känsligare för yttre intryck och högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Det förklarar mycket av hur jag är. Jag tar kollar runt innan jag bestämmer mig, är kräsen, lär mig långsamt men grundligt och har mycket samvete. Jag trivs bäst i mindre sällskap och har ett starkt behov av ensamhet, tystnad och tid för reflektion emellanåt, för att sortera och bearbeta. Jag gråter lätt, men kritik är inte hela världen och misstag gör alla ibland. Jag kan nästan alltid lära mig något av misstag och kritik, om jag bara får ta mig tiden. Jag har en tämligen pålitlig magkänsla, om jag bara lyssnar till den.

Nu har jag förstått och accepterat att jag är högkänslig, även om jag glömmer bort det ibland. Det är OK. Jag är inte annorlunda än förut, men jag förstår och kan därmed hantera det bättre. Det är också gott att veta att det finns fler som är precis som jag, i snitt var femte människa. Världen behöver sådana som oss också.

En av forskarna som studerat högkänslighet är Elaine Aron, som har skrivit flera artiklar och böcker om sina fynd. Samhället är i mångt och mycket utformat för de icke-högkänsliga, även om allt fler behöver vila från intryck och ständig uppkoppling. Jag önskar att det inte hade behövt ta 50 år innan jag förstod vad högkänslighet var. Det hade kanske hjälpt mig att sätta gränser och tala om mina behov, liksom att förstå varför jag inte tål så mycket stimulans innan hjärnan kokar och svämmar över.

Min insikt om högkänslighet har sent omsider gjort det lite lättare att försonas med min mors beteenden, som jag aldrig begrep mig på under tiden hon levde. Det gjorde förmodligen aldrig hon heller.

Nakenchock

Mitt undermedvetna har ofta fullt upp på nätterna med att sortera och bearbeta alla intryck, tankar och händelser. Det smälter ihop i drömmarna och resultatet blir en salig blandning av fiction och verklighet. Det finns drag av thriller, action, drama och fantasy, blandat med en och annan romantisk komedi. Sekvenserna är ofta relativt korta, tempot är högt och händelseförloppet verka hänga ihop med en självklar logik. Det är först när jag ska återberätta drömmen som jag inser hur fullständigt orimliga situationerna och sambanden är.

För det mesta finns det inget kvar att berätta när morgonen kommer. Hjärnan släpper antagligen taget om nattens äventyr redan innan jag vaknar och jag är inte ens säker på om jag har drömt något överhuvudtaget. Men vissa drömmar väcker en stark känsla i kroppen som hjälper till att hålla dem kvar minnet en stund. Det handlar oftast om välbekanta, obehagliga känslor som rädsla, ilska, eller skam.

Stress och oro verkar trigga igång de värsta drömmarna. Inför min disputation hade jag det riktigt svettigt på nätterna. Då körde jag stora lastbilar i trånga gränder, skenande bussar på serpentinvägar, gigantisk traktor som riskerade att välta i de branta backarna eller så satt jag flera meter upp i luften med en ratt i händerna utan att se vare sig vägbanan eller hjulen. Det var jobbigt!

Samma tema kan återkomma i olika varianter under en period. Det är då jag roar mig med att fundera över vad olika symboler och teman kan betyda. Som att jag klättrar högt upp i något skrangligt och till slut blir det så högt och vingligt att jag inte vågar röra mig varken upp eller ner. Ibland faller jag och tror att jag ska slå ihjäl mig, men jag landar aldrig. Jag drömmer om hus med många rum eller att jag kör märkliga fordon i omöjlig terräng. Fåglar och helt enorma spindlar är relativt vanliga i mina drömmar och jag upplever dem sällan som obehagliga. Det är värre när jag tappar alla tänderna, kommer för sent, glömmer eller tappar bort grejor och är naken på fel ställe.

Jag anar en viss utveckling av innehållet i mina nakendrömmar, som jag tolkar som positiv. Under en ganska lång period har jag av och till drömt att jag är naken på offentliga platser, inte hittar mina kläder i omklädningsrummet eller att jag gömmer mig någonstans och inte vågar visa mig eftersom jag är naken. Det är pinsamt och jobbigt. Mycket skam.

En variant på samma känslor är kiss-drömmarna. Jag drömmer att jag är kissnödig men det finns ingenstans att ta vägen. Jag löser det ofta ganska kreativt och tror att ingen ska märka något. Jag kan till exempel drömma att jag kissar i sätet på en bil, men det rinner ut på gummimattan och trots att jag försöker låtsas som ingenting blir det väldigt svårt att dölja vad jag har gjort. Pinsamt värre.

Härom natten hade jag en helt ny typ av nakendröm. Skamkänslorna var borta. Jag upptäckte att jag var naken i en folkmassa, men jag brydde mig inte så noga att alla andra hade kläder på sig. Vi var på en fest på en takterrass med utsikt över Stockholms stadshus. Där fanns ett stort tomt dansgolv och runt dansbanan stod jag och trängdes med flera hundra människor som lyssnade på en konsert. Plötsligt rev Steve ’n’ Seagulls av Säkkijärven polkka i högt tempo på dragspel. En glad naken kvinna kom springande och tog mig ivrigt armen. Hon ropade att vi skulle dansa och sprang till bortre hörnet av dansgolvet där det stod några spadar, krattor och kvastar. Jag sprang efter och tänkte ”ja, varför inte” och så tog vi varsin kratta att dansa med och for iväg i en polka över det tomma dansgolvet, mitt framför ögonen på alla förvånade människor. Jag hörde någon heja på och vaknade med ett brett leende och en härlig känsla i magen.

Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Tantförberedande kurs

Det är inte så lätt att veta vad som väntar när man blir tant. Vad är normaltantigt egentligen? Det sker en del tämligen oåterkalleliga omvälvningar i livet inom loppet av ganska få år. I andra, liknande sammanhang finns det utbildningar för att få en så smidig övergång som möjligt, exempelvis för blivande föräldrar. Det kanske vore på sin plats med en tantförberedande kurs, för att undvika obehagliga överraskningar för den som närmar sig tantåldern (och för den delen även för nära anhöriga). Det finns definitivt ett antal saker som bör tas upp redan på grundkursen.

Synen

Plötsligt verkar det som om restaurangerna har sämre belysning och texten på menyn är skriven med ynkliga bokstäver. Om du inte antingen får hjälp att läsa vad det står, eller får låna ett par läsglasögon riskerar du att kyparen kommer in med något helt annat än du hade tänkt dig. Det blir också svårare att gissa pris, storlek, tvättråd och andra väsentliga märkningar i butiker, för att inte tala om innehållsdeklarationer. Ingen fara. Du kan antingen se till att förstoringsglas och ficklampa ingår i din standardutrustning, eller skaffa läsglasögon. Köp många billiga och sprid ut dem. Det ökar sannolikheten att du hittar dem när du behöver dem.

En positiv bieffekt är att du blir allt snyggare. Inte enbart på grund av din nya look med brillor på näsan. Du ser helt enkelt inte längre eventuella skavanker, pormaskar, generande hårstrån eller andra obekväma detaljer i spegeln. Dessutom, med sämre syn behöver du inte städa lika ofta. Nu krävs det rejäla dammråttor och större fläckar innan du ser dem.

Håret

Om du brukar tona håret mörkare kan det vara dags att tänka om. Det är en ojämn kamp mot naturlagarna. De vita hårstråna är motståndskraftiga mot färgpigment och redan en vecka efter den senaste toningen har de ofta återfått sin ljusa lyster. Det är nu det är dags att bli blondin. Med en ljus toning blir utväxten mörk och det ser ut som om du är naturligt mörkhårig (som du ju har varit fram tills nyligen). Det positiva är att med fler vita strån blir utväxten allt mindre synlig och du behöver inte färga håret lika ofta. Grått är det nya svarta.

Huden

Det uppstår allt fler veck på olika ställen och det kan ta en bra stund in på förmiddagen innan alla rynkor som uppstått under natten försvinner. Huden blir också mer och mer fläckig. Det kommer prickar och fräknar lite varstans. Det ger ytterligare en dimension till din personliga look. Du blir en naturlig leopardtant och behöver inte lägga pengar på dyra kläder med vilddjursmönster.

Lederna

Det tillkommer en accelerationskoefficient, eller kanske snarare en startsträcka, innan du uppnår full hastighet i vardagen. Särskilt när du kliver ur sängen på morgonen eller när du har suttit stilla en stund. Det händer också att det tar längre tid innan du kommer fram dit du ska, eller att det är mer avstånd kvar när du trodde att du var framme, exempelvis när du har böjt dig ner för att ta på dig skorna. Det kliar allt oftare på ställen som är omöjliga att nå. Man skulle kunna säga att du blir allt mer stabil i kroppen. Se bara till att du inte förlorar kontakten mot underlaget, för om du välter tar det också längre tid att reagera (och komma upp).

Gravitationen

Gravitationen verkar bli allt starkare. Effekten syns ofta på rumpan, brösten och låren, där skinnet samtidigt kan se ut som att det blivit nån storlek för stort. Det gäller att bli bekväm med dessa förändringar. Själv har jag exempelvis kommit på att jag är snyggast när jag ligger ner.

Med denna erfarenhetsbaserade grundkunskap blir det lite lättare att förbereda sig på helt normala tantförändringar. Livet är lika gott, det går bara lite fortare (eller är det kanske jag som blir långsammare).