Det som är värt att sägas är värt att skrivas

Martin, det här är till dig!

Det här vill jag inte ha osagt den dag det är för sent.

Du har överträffat alla förväntningar. Om jag hade fått önska helt fritt vem jag skulle träffa hade jag inte kunnat föreställa mig någon bättre. En sån perfect match. Och ändå var det lite av bananskal över alltihop, för det är så det är i cyberdjungeln.

Om vi hade träffats när jag var yngre hade jag sannolikt inte förstått att det var dig jag ville ha. Det var nog meningen att vi båda skulle mogna en aning innan våra vägar korsades. När vi träffades var vi båda lugnare än tidigare i livet, var och en på sitt sätt, och åtminstone jag hade bevisat vad jag trodde att jag behövde bevisa.

Vi är lika på många sätt och det är både befriande och förlåtande. Det händer att vi båda gör helt galna saker, glömmer, schabblar, missar och sårar. De svagheter jag har haft så svårt att acceptera hos mig själv blir mycket lättare att hantera när jag ser att du har desamma. Du fördömer mig aldrig och långsamt lär jag mig att bli mindre dömande, både mot mig själv och andra. Du har tillräckligt med självkänsla för att på ett moget sätt tala om för mig när jag säger onödiga saker och jag lär mig sakta att tänka ett varv till på vad jag säger, innan jag säger vad jag tänker. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med dig. Vi kan skratta åt varandra, men ändå alltid med varandra.

Tillsammans med dig har jag mött mina största svårigheter och släppt ut alla mina monster ur garderoben. Trots att det har varit en enorm prövning för dig också har du hjälpt mig att läka gamla sår. Trots att jag stundtals har stött bort dig har du stått kvar. Du är den trygghet jag behöver och du förstår mig på ett sätt jag aldrig ens har kunnat göra själv. Du har fått mig att inse att jag inte behöver mina murar och skyttegravar och du hjälper mig att se vem jag verkligen är och vill vara. Nu vet jag bättre vad som är viktigt i livet, på riktigt. Våra olikheter passar märkligt bra ihop och jag har känslan av att tillsammans gör vi varandra bättre.

Ibland har jag önskat att jag hade modet att vara lite galen, göra det oväntade och kasta mig ut i det okända, men ofta tänkt att det inte passar sig. Jag har hållit mig till det trygga och invanda, ”för säkerhets skull”. Tillsammans med dig har jag gradvis hittat modet och jag älskar att vara lite galen med dig. Som när vi sätter guldkant på tisdagen, lämnar huset för att bo i skogen, eller ”spontanköper” det vi innerst inne alltid har velat ha men inte tyckt att vi har råd med. Bara för att vi kan. Nu vågar jag till och med att chansa ibland, göra stora vägval i livet, eller ringa in till radions direktsändning, eller visa mig sårbar.

Du ger mig tryggheten att våga känna alla känslor. Det är främmande, läskigt och samtidigt helt fantastiskt. När jag har känt behovet av att förstå mig själv har du peppat och följt med mig på mina upptäcktsresor. Ju fler bitar jag har hittat, desto bättre passar vi ihop.

Ingen av oss är perfekt, men för mig är du helt rätt. Allt vi har tillsammans känns rätt. Inte perfekt och inte enkelt, men rätt. Vissa dagar hittar jag inte känslan, men den finns där. Ibland gömd under trötthet eller energibrist, ibland skrämd av din stress eller trötthet. Det är ingen tillfällig förälskelse eller eufori. Det är en genuin känsla som kommer tillbaka och då svämmar mitt hjärta över av kärlek till dig.

Ingen av oss vet riktigt vilket datum vi träffades första gången. Eller ens vilket år. Vad spelar det för roll?! Det verkar bara bli bättre med tiden. Jag ser fram emot alla äventyr vi har framför oss och att bli gammal med dig.

Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

Årsringar

Min spegelbild har förändrats. Det är naturligt att utseendet ändrar sig med tiden och oftast sker det så gradvis att det passerar tämligen obemärkt. Därför hajar jag till när jag tycker mig se ett annat ansikte än jag är van vid. Inte så mycket äldre. Mest förändrat.

Många små och egentligen ganska obetydliga förändringar. Som att ögonbrynen har bleknat. Jag har haft väldigt mörka breda bryn som nästan har vuxit ihop över näsan om jag inte ansat dem med jämna mellanrum. Med tiden har jag övat upp en viss rutin att noppa och jag känner det knappt längre (i början kunde jag bara ta ett strå, sedan fick jag vila medan jag nös och torkade tårar). Nu konstaterade jag först att jag inte hade några svarta strån att plocka särskilt ofta och när jag verkligen tittade efter hur mina ögonbryn såg ut var de nästan utsuddade jämfört med tidigare. Hårstråna var färglösa.

Det var min frisör som var först med att säga det. Jag hade fortfarande inte sett något när hon tyckte att jag kunde markera mina bryn med en penna för att framhäva mina ögon mer. Jaha. OK. Jag funderade inte så mycket över varför hon sa det. Hon hade kanske varit på någon make-up-utbildning, tänkte jag. Det föll mig aldrig in att mina tjocka svarta bryn kunde bli osynliga.

Mitt hår ovanpå huvudet har också ändrat sig. Inte enbart i färgen vid tinningarna. Håret vill inte längre som jag vill och virvlarna får ett allt större övertag. Håret lyfter på nya ställen.

Huden tillhör det som har blivit bättre med åren. Tonårsfinnar och flottig hy är ett minne blott och det sörjer jag inte. Efter åratal av påpekanden från hudexperter har jag slutat att tvätta ansiktet med tvål, men jag tvivlar på att det är det som gör skillnaden. Inte heller tror jag att användandet av dag- och nattkrämer spelar roll. Jag vill inte se mig som ett offer för skönhetskommersialismen och förnekar samröre i det längsta, även om sammanträffandet är något besvärande.

För ungefär tjugo år sedan hade jag rynkor i pannan. De har nästan helt försvunnit. Jag var övertygad om att en gång rynka för alltid var en rynka, men så är det alltså inte. Jag såg en gång en slags karta i en tidning över olika typer av rynkor i ansiktet och vad de sa om en människa. ”Besviken” var tvärgående veck högt upp i pannan. Det var sådana jag hade. Förbannad, å andra sidan, var ett ”V” mellan ögonbrynen. Det har jag en antydan till, men inte så uttalat. Jag minns inte var jag såg den här kartan, men när jag nyligen såg nya rynkor runt munnen kunde jag inte låta bli att fundera på vad de betyder.

Ett fårat ansikte hos någon annan tycker jag är vackert. Det signalerar en uttrycksfull människa. Känslouttryck fastnar, efter tillräckligt många upprepningar, i ansiktet som rynkor. Nyligen råkade jag passera en spegel just som jag hade munnen sådär ihopsnörpt som mina nya rynkor gav uttryck för. Det var inte något vackert alls över det. Jag försökte komma på vad jag tänkte eller kände som omedvetet fick mig att skrynkla ihop munnen till ett litet russin. Vad var det för känslouttryck jag såg? Av minen att döma såg jag ut att vara tillknäppt bestämd, kanske till och med snorkig. Det var inte så jag kände mig.

Jag googlade för att se vad ansiktsrynkorna kunde betyda. Det visade sig att det finns en hel lära inom kinesisk medicin om det. Skepsisrynkor är parallella med ögonbrynen och kommer av att man höjer ett eller båda ögonbrynen. Jag läste vidare, med en synlig skepsisrynka. Om kråkfötterna i ögonvrån pekar uppåt sitter de på en person som är gladlynt och om de pekar neråt är det en sorglig själ. Mina pekar både uppåt och neråt, men inga är särskilt framträdande. Ömsom vin, ömsom vatten.

Linjer runt munnen, neråt från mungiporna, kan betyda besvikelse och missnöje. Jaha, då är det inte alls konstigt att jag har fått sådana. Livet har varit orättvist, men om rynkor kan försvinna finns det gott hopp. Tillvaron ser annorlunda ut nu än för ett par år sedan och orättvisan börjar lägga sig till rätta som en insikt. Om man har fina linjer från näsvingen och ner mot mungipan betyder det att man ser meningen med livet. Se där ja. Jag visste väl att det kunde vara fint med fina rynkor. Men vad russinuttrycket betyder verkar de inte ha koll på i den kinesiska läran.

Själv läser jag ofta omedvetet av andra människors ögon och ansiktsuttryck. De kan säga mer än ord.  Om ord och ansiktsuttryck inte stämmer överens litar jag mer på ansiktsuttrycket. Nu kan det vara lite vanskligt förstås, eftersom det kan handla om ett botox-opererat ansikte. Botox injiceras i ansiktsmusklerna för att släta ut rynkor. Det är i själva verket ett nervgift som förlamar muskulaturen. Ansiktet blir slätt, men uttryckslöst och tråkigt oavsett vad man känner.

Nä, det bästa sättet att vila ansiktsmusklerna är att le. Ett leende ansikte är avspänt. Och genom att släppa taget om bekymmer från det förflutna eller oro inför framtiden fastnar färre obehagliga känslor i ansiktet. Om jag nu inte riktigt vill tro på anti-age-krämer så vill jag desto hellre tro att mina ansträngningar att leva i nuet har gett resultat. Och även om gener sannolikt spelar den största rollen för vilka årsringar man får i ansiktet, så tilltalar rådet från en av dem som jobbar med ansiktsläsning enligt den kinesiska filosofin mig: ” Lukta på blommorna, känn vinden mot ansiktet och ta en tupplur. Det och kyssar ger ett vackert ansikte och fin lyster i huden”.

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.

 

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.