Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

En depression är deprimerande

Ibland är det svårt att skriva utan att det blir tungt och negativt. Jag vill ju inte att bloggen ska bli deprimerande. Men emellanåt är det precis så jag känner mig. Förmodligen är jag det också. Deprimerad. Symtomen stämmer väl med vad man kan googla fram: nedstämd, initiativlös, trött, sömnstörningar, irriterad, ointresserad av mat och sex, självkritisk och allmänt negativ. Ingenting är roligt. Om något hade varit roligt hade det ändå inte funnits någon ork att göra det, för den delen.

Det är faktiskt deprimerande att vara deprimerad. Ibland undrar jag om depression är ett tillstånd som är självbefruktande.

För den som inte har känt av en depression är det nog svårt att föreställa sig hur eländigt det kan kännas. Jag glömmer det tack och lov själv ganska fort när jag har tagit mig ur det. Det är ungefär som att föda barn eller renovera hus; det är lätt att glömma hur jobbigt det var förra gången, ända tills man står där igen. Det är långt ifrån alla som behöver återuppleva eländet. Själv är jag en sån där med återkommande erfarenhet, både när det gällde barnafödande och depressioner (renoveringar har jag aktat mig för efter den första gången).

Ofta börjar det med en ångest. Inget allvarligt i sig, men en stark oro. Så urbota dumt egentligen, för jag vet att oro bara är påhitt och föreställningar om saker som inte har inträffat ännu. Men när oron väl sitter där i skallen är den verklig. I högsta grad. Jag får hjärtklappning, hjärnan går på högvarv och helst vill jag spela död för att komma undan. Eller sjunka genom jorden. Inget av de sätten brukar fungera särskilt bra.

Om jag säger högt att jag har ångest frågar folk utan undantag ”Varför?!” Det kanske är den mest naturliga frågan i världen, och jag hade kanske frågat samma sak om jag hade hört någon säga det. Men när jag får frågan känns den omöjlig att besvara. Det finns inget därför.

Ibland har jag fått ganska enkla råd, typ ”men du kan väl bara tänka såhär istället”. Hm. Det blir ungefär som att säga till någon som har feber att de ska coola ner. Nu är det så att jag råkar ha feber i hjärnan. Den funkar inte optimalt och lyder inte alltid ett kommando.

Jag är introvert. Jag behöver ladda mina batterier för mig själv då och då, helst i en miljö där jag kan koppla av. Ju större anspänning jag har känt desto längre laddningstid krävs. Om jag fick välja skulle jag gärna undvika sammanhang där jag förväntas vara social med människor jag inte känner väl. Det tar väldigt mycket energi. Men jag har övat upp en slags social fasad, som ett sätt att anpassa mig efter situationen. Den fungerar hyggligt en stund och många kan nog tro att jag är extrovert när jag kommer igång med spex och allsång. Men jag är lite som Askungen, när klockan slår tolv vill jag helst vara hemma i trygghet innan jag blir till en pumpa, eller hur det nu är. Jag orkar inte så länge.

Även om många människor har introverta drag är det enligt beräkningar ungefär 20% av befolkningen som till fullo förstår vad jag pratar om när jag säger att det är lätt att bli matt i en extrovert värld. Min sambo visste inte att det fanns något som hette introvert innan han träffade mig. Och det var inte för att han är ointelligent på något sätt, utan för att han är mest extrovert. Det är ofta så det är. Den som vet vad introvert innebär är inte sällan själv introvert.

Nu vet sambon vad introvert är. När jag blir deprimerad blir jag extremt introvert. Jag orkar inte träffa någon, inte ens dem jag i vanliga fall bryr mig mest om. Jag gömmer mig om jag kan, för att slippa känna att jag inte orkar hålla fasaden. Andra människor får mig att känna mig än mer otillräcklig, tråkig och frånstötande. Jag skäms. Och ändå vet jag att de allra flesta, både introverta och extroverta, känner sig precis så eländiga ibland. Det är en (jobbig) del av livet.

Jag vet ungefär vad som fungerar för att få mig i gängorna igen. Egentid och motion. En promenad, yoga eller ett svettigt träningspass spelar inte så stor roll. Om jag bara kan förmå mig att göra något vet jag att jag mår bättre efteråt. När jag får möjlighet göra det jag själv vill, om det så bara är att sitta och glo, får hjärnan tid att varva ner. Då kan jag låta känslorna få ta den plats de behöver i kroppen. Det kräver ensamhet. Jag vill inte känna (även om det inte finns någon anledning) att jag behöver ursäkta mig, låtsas eller anstränga mig för att dölja något för någon. Det är mina känslor och just då vill jag vara själv med dem.

Många gånger har jag önskat att jag hade en liten stuga i skogen dit jag kunde fly när jag behöver det. Fast ibland tror jag att det är bra att den inte finns. Det är inte säkert att någon hade orkat eller tagit sig tid att komma dit för att krama mig när jag behöver det.

Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Att må skit och hålla handen

Ska man göra saker man blir på dåligt humör av när man ändå mår skit, eller ska man förstöra en glad dag? Det finns inget enkelt svar och det varierar förstås med såväl vad som ska göras som vad anledningen är till att man mår som man gör. Antingen gör jag ingenting alls, eller så passar jag på att göra saker som att vika tvätt, byta lakan eller rensa ogräs när jag ändå tjurar. Då kan jag fräsa och mumla för mig själv under tiden och får en möjlighet att fokusera på något annat som inte kräver för mycket koncentration. Har jag tur hjälper mumlandet och sysslan mig att byta känsla.

Det hade kanske varit smartare att göra något roligt, men när jag är deppig känns det som om det kräver för mycket energi att ta sig för något lustfyllt. Lusten rinner av när humöret går ner. Jag tycker om att läsa böcker, men om jag är uppretad av någon anledning förstår jag inte vad jag läser. Jag kan inte koncentrera mig på orden som redan är skrivna. Däremot funkar det bra att producera egna ord och skriva själv. Jag har många block som är fulla med avreaktioner. Det kan bli brev som aldrig postas, men mest blir det dikter. En del är riktigt kreativa och fångar känslan på papper. Då kan jag lättare släppa den i kroppen.

Normalt sett fungerar det väldigt bra att promenera eller jogga för att rensa huvudet, eller för den delen att tänka klart, men inte när jag är upprörd. Benen vill inte. Och det går verkligen inte att springa när man är ledsen eftersom luften inte räcker till. Det är bara tungt och lungorna känns tomma och obrukbara efter alla suckar. Ibland när jag springer utan att vara helt i balans känns det som om axlarna åker upp till öronen. Det spänner och gör ont.

Att må dåligt i själen kostar mycket energi. Det syns inte alltid utanpå, men känslorna har fysiska platser i kroppen. Det är lönlöst att ignorera dem eller kämpa emot, då växer de bara. Det är bättre att låta dem få ta sin plats och den tid som behövs. Det får göra ont en stund.

Olust är också jobbigt och ibland är den oproportionerlig. Jag kan våndas för ett telefonsamtal i flera dagar, när det egentligen är enklare att lyfta luren och få det överstökat. Eller ha molvärk i tänderna i flera veckor och tänka att det går nog över istället för att boka en tid hos tandläkaren. Andra gånger är den övermäktig, som när jag inte kan förmå mig att gå ur sängen.

Att må skit, vara sur och olustig är en del av livet. Jag tycker inte om det, men det hör liksom till. Jag försöker minska konsekvenserna av det genom att hålla mig undan. Min idé är att om jag inte träffar någon kanske ingen märker att jag har en av mina dåliga dagar och mitt dåliga humör inte heller kan gå ut över någon annan. Det funkar förstås inte. Ibland tror jag att jag dölja tjurigheten genom att försöka vara som vanligt, men hela min aura lyser av missnöje.

Jag har svårt att prata när jag mår dåligt i själen. Alla frågor känns ifrågasättande och alla positiva utlåtanden kan jag slå ihjäl med ett motargument utan att blinka. Självföraktet får mycket näring av att må skit. När jag är ilsk eller ledsen längtar jag till en alldeles egen stuga, djupt inne i skogen, där jag kan få vara ifred med mitt elände tills jag vill komma ut bland folk igen. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag helst vill än att någon jag litar på ska komma och sätta sig hos mig och gärna hålla mig i handen. Utan att ifrågasätta, utan att prata eller ens titta på mig. Bara finnas där utan att kräva något av mig. Möjligen säga något i stil med att ”det är OK”, eller ”jag sitter här tills du känner dig bättre”.

Det händer väldigt sällan att någon tar min hand om jag inte ber om det, eftersom jag är ganska avskräckande när jag är på dåligt humör. Som jag föreställer mig en skadeskjuten björn ungefär. Hon skulle säkert också gärna vilja ha hjälp med sin skada, men litar inte på en käft i omgivningen. Och ingen vågar gå i närheten av henne. För att be om en hand att hålla i krävs det att jag samlar ihop mig, sväljer min stolthet och erkänner min svaghet. Det händer att jag gör det och upptäcker att det funkar.

 

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Finnes: Kompetent och erfaren arbetskraft

Hjärnan är återigen mitt största kapital. Det säger inte så mycket, ingenting alls faktiskt, om kapaciteten. Efter åratal av prestationer och högt tempo, samtidigt som livet kommit emellan ibland, har jag märkt en gradvis förlust av minne och koncentrationsförmåga. Jag har velat tro att det var tillfälligt. För två år sedan tvingades jag kapitulera. Utmattningen var ett faktum. Jag kunde inte komma ihåg en tanke tillräckligt länge för att hinna hämta papper och penna. Det jag eventuellt planerade hände aldrig. Initiativförmågan var helt borta. Jag hann äta frukost och klä mig innan såväl dagen som mina krafter tog slut.

Vetskapen om nyttan av fysisk aktivitet sitter på ryggmärgsnivå hos mig, efter att jag har predikat om det under så många år. Min kropp fungerade ju, även om den värkte. Alltså bestämde jag mig för att jogga eller promenera regelbundet. Varannan dag tog jag på mig träningskläderna direkt när jag klev ur sängen, oavsett vilken tid det var. Jag gjorde det för att jag visste att det var bra för mig och att motsatsen skulle vara sämre, hur mycket det än tog emot i stunden. Det fick ta den tid det tog.

Värken i kroppen liknade träningsvärk, men kom i princip omedelbart vid minsta ansträngning och satt på ologiska ställen. Jag kunde få ont i överarmarna när jag var ute och joggade, eller i rumpan av att promenera. Det blev varken bättre eller sämre av vila och det gick inte att träna bort.  Med tanke på att jag har tränat under hela mitt vuxna liv kändes det märkligt att jag inte ”tålde” träning längre, ens på lågintensiv nivå. Jag förstod inte, eller ville inte förstå att hela systemet var slutkört.

Från att ha snurrat på högvarv tvingades jag sakta ner och stanna upp. Långsamt, långsamt kunde jag hitta tillräckligt med energi för att orka träffa människor igen eller genomföra enkla hushållssysslor. Snart kunde jag också koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa eller se på TV. Allt gick på vilja. Lusten hade jag inte fått tillbaka.

Min sociala träning bestod av att gå till affären, åka buss eller prata med någon granne. Människor som hälsade på var omtänksamma och tog med sig egen fika eller förtäring. Jag kunde skärpa till mig och föra ett någorlunda normalt samtal utan att tappa orden alltför ofta, men några mer intellektuella diskussioner var det inte tal om. Det är svårt att berätta något när jag inte kommer ihåg namn, årtal eller väsentliga detaljer ur mina egna minnen.

Jag rörde mig ungefär som vanligt, lät som vanligt och kunde både le och skratta. Däremot kunde jag plötsligt och utan förvarning känna mig gråtfärdig eller oändligt trött. Orken tog slut, bokstavligt talat. Det kändes skamligt att inte orka och jag försökte dölja det så gott jag kunde. Många kommenterade i all välmening att jag lät pigg på rösten, eller att jag såg pigg ut. Är jag verkligen sjuk? Jag lät som vanligt och såg ut som vanligt och var rädd att jag skulle uppfattas som lat och inkompetent.

När jag gick hem från jobbet, i april 2016, misstänkte jag att det kunde bli en långdragen frånvaro. Kanske 4-6 veckor, eller mer. Så länge hade jag inte varit sjukskriven sammanlagt under hela min yrkeskarriär. Skam, skam, skam. Jag var så oändligt trött och kunde inte minnas när jag senast hade sovit ordentligt. Den läkare jag först träffade på vårdcentralen var mer obekväm med situationen än jag och vågade inte sjukskriva mig mer än en eller två veckor i taget. Han talade om för mig att han visste hur han skulle skriva sjukintyg, men var rädd att få Försäkringskassan efter sig. Jag bytte läkare för att slippa hans oro. Efter ett par månader fick jag träffa en psykolog. Nu fanns det äntligen testresultat som såg ut som jag kände mig.

Efter nio månader var jag redo att börja arbetsträna. Då började det hända märkliga saker på min arbetsplats. Jag blev indragen i en tvist, anklagad för att vara illojal (en egenskap jag inte visste att jag hade) och förlorade arbetet. Det fick mig helt under isen, igen, men nu vaknade Försäkringskassan. Eftersom jag inte längre hade ett jobb ansåg de inte att jag behövde vara sjukskriven. Deras medicinska bedömning, på pappret, visade att jag var 100% arbetsför i ett enklare arbete. Jag bestred och argumenterade, min psykolog bestred och argumenterade, jag skrev och ringde, grät och bad, men till slut orkade jag inte kriga mer. Man kan kanske inte kan begära att en handläggare på Försäkringskassan ska förstå att det inte hjälper om arbetsuppgifterna är enkla när orken inte finns.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande är en halvtidssyssla: Jobbevakningar, ansökningar, cv, personliga brev, intervjuer, tester, tidrapporter, refusering och så börjar det om igen. Min ambition att byta karriär eller ta ett steg tillbaka visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Kanske signalerar det avsaknad av ambition och framåtanda om jag söker ett enklare jobb? (Undrar vad Försäkringskassan har att säga om det?) Arbetsförmedlingen satsar sina resurser på dem som inte har tillräcklig utbildning eller kompetens för de enklare jobben. Det behövs också, men jag hamnar mellan stolarna.

De flesta som byter jobb har redan ett jobb och klättrar vidare via meriter och kontakter. Det har jag också trott att jag skulle göra. Jag hamnade i en återvändsgränd, men mina kunskaper om verksamhetsutveckling och kvalitetsförbättring passar inom många andra områden. När jag nu söker lämpliga tjänster finns det alltid någon med specialkunskaper, kontakter eller tidigare erfarenheter som överträffar mina. Mina erfarenheter gör mig rik, men livskunskap syns inte på mitt cv. Ju längre jag har varit utan jobb, desto längre bak i kön kommer jag.

Jag älskar att föreläsa, skriva, utbilda, utveckla, motivera och inspirera människor att göra sitt bästa och hitta sitt bästa jag. Ibland behöver jag påminna mig själv om det, för att inte tappa sugen.
Jag vet vad jag kan. Och att jag kan.