Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.

Jantelagens barnbarn

Många i min ålder, födda i mitten av 60-talet, har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Jante-lagens ”Du ska inte tro att du är något”. Detta kritiska omdöme ringer fortfarande i mina öron emellanåt och har säkert påverkat mitt sätt att handla mer än jag förstår. Jag undrar om den ökande psykiska ohälsan bland unga kan vara ringar på vattnet efter Jante.

Generationer av tonåringar har valt att på ett eller annat sätt ”revoltera” mot sina föräldrar genom att medvetet göra val som provocerar och testar var gränsen går. Det är inget nytt. Många ungdomar har någon gång tänkt ”sådär ska jag aldrig göra” om saker som deras föräldrar har sagt eller gjort. Själv revolterade jag inte så öppet mot mina föräldrar, eftersom jag inte vågade. Däremot bestämde jag mig för att aldrig hota mina barn med att de får gå och lägga sig. Dels eftersom det skulle få konsekvensen att barnen till varje pris vill stanna uppe halva natten (som jag försökte) och dels eftersom jag har svårt att se hur något som kan vara så skönt kan vara en bestraffning.

Många som har vuxit upp med Jante-lagen kanske har kanske bestämt sig, medvetet eller omedvetet, att göra tvärtom och istället intala sina barn att de duger som de är. Inte bara det, de vill berätta för sina barn att de är bäst och kan göra precis vad de vill. Dessa föräldrar vill till varje pris ge sina barn vad de själva saknade, bekräfta dem, hjälpa dem till framgång, skydda dem från allt ont och förebygga eller minska effekten av misslyckanden. Tanken är god men det kan vara konsekvensen av det välmenande curlandet som vi nu ser i form av en aldrig skådad boom av psykisk ohälsa bland unga.

Om man som liten får höra av sina föräldrar att ”jag är bäst” och att det inte finns några gränser för vad som är möjligt känner man sig trygg och får ett gott självförtroende, till en början. Men snart blir barnet varse att det visst finns saker man inte kan, eller att alla inte håller med om vem som är bäst i världen. Kontrasten med verkligheten blir brutal. Så länge föräldrarna finns vid sidan kan de fortsätta att peppa och skydda, men i den känsliga åldern då tonåringarna bryter sig loss från sina föräldrar och jagar sin egen identitet ska de dessutom vara bäst, snyggast, populära och lyckliga. Självkänslan raseras. Ingen har talat om för dem att det perfekta inte finns.

En kväll för många år sedan fick jag ta hand om en förtvivlad och rödgråten son som mötte mig i carporten. Jag vet inte hur länge han hade suttit där och väntat på att jag skulle komma hem. Han vågade inte gå in av rädsla för att göra sina bröder oroliga, eftersom han var så ledsen. Det tog en stund innan jag fick fram varför; han var olycklig över att han inte räckte till. Fram tills nu hade skolarbetet gått som en dans. Han var begåvad och behövde knappt göra sina läxor för att hänga med. Nu hade han nyss börjat högstadiet och kände sig oduglig för att han inte längre förstod allting meddetsamma. Tidigare hade han varit den som förklarade för andra, men nu hann han inte själv med och i takt med att svårighetsgraden ökade och tempot höjdes tappade han tråden.

Jag förklarade för honom att det inte går att vara bäst på allt, att man går i skolan för att lära sig, inte för att man redan ska kunna allting. Samtidigt som jag kände hur viktigt det var att han förstod att det inte är något fel att vara okunnig och sårbar kände jag mig olycklig. Dels för att jag så väl kunde känna hans förtvivlan, jag hade upplevt den själv, men också för att jag där och då insåg att jag omedvetet måste ha bidragit till att invagga honom i den falska tryggheten.

Idrott kan vara en bra arena att lära sig såväl att samarbeta som att ta förluster. Mina grabbar spelade fotboll med liv och lust. I deras röd-vita klubb var man välkommen redan från fyra års ålder, vilket var ett av skälen att vi valde den klubben. Policyn var att alla som ville fick vara med. På vischan finns det inte alltid så många barn i samma åldersgrupp och för att överhuvudtaget få ihop ett lag blandades åldrarna. När det röd-vita laget med fem-, sex- och sjuåringar mötte laget från grannbyn, som hade tillräckligt med sjuåringar för att fylla laget, blev det förstås storstryk. Varje gång. Men barnen hängde inte med huvudet. De spelade fotboll och hade kul. Medan föräldrarna kunde vara dåliga förlorare lärde sig killarna, med hjälp av peppande och pedagogiska ledare, att komma igen efter varje förlust. Jag är övertygad om att de har haft nytta av den förmågan i många sammanhang.

Att misslyckas, lida, fightas och förlora är en del av livet. Det fick jag lära mig som liten, men med tillägget att det inte tjänade något till att klaga eller gnälla. Bit ihop och svälj. Den strategin ger dålig självkänsla och spända käkmuskler, samtidigt som alla undertryckta oförrätter och uppdämt missnöje riskerar att explodera förr eller senare. Istället för att undvika, döva och dölja kan vi erkänna förlusterna, tillåta att det gör ont en stund ibland och lära oss av misstagen. Framgång är ofta ett resultat av upprepade misslyckanden.

 

På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.