Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Morgontrött morgonmänniska

Jag vet att jag är en frukostmänniska, men någon vidare morgonmänniska har jag aldrig varit. Därför är det inte utan en viss förvåning jag har upptäckt att det finns en tjusning med morgnarna. Det är något visst med att tassa omkring innan någon annan är uppe, att se tidningsbudet på sin morgonrunda och solen stiga över trädtopparna. Det har hänt att jag har fått uppleva den tidiga morgonen för att jag inte har kommit i säng. Det är en annan slags känsla. Men mötet med den där fräscha, alldeles nya dagen gör sig bäst efter en god natts sömn.

Det är bara ett problem med de flesta morgnar och det är att de infaller för tidigt. Jag tycker om stillheten på kvällen och är ofta vaken ganska länge. När morgonen kommer är jag inte alltid redo, men jag tror mer och mer att jag håller på att mogna till en morgonmänniska. Det kanske är för att jag är långsammare och därför behöver gå upp tidigare för att få den tid jag vill ha till mina morgonbestyr. Eller möjligen för att jag inte längre kräver tio timmars sömn för att vara utvilad.

På sommaren har solen redan varit uppe länge när jag vaknar. Morgonen är perfekt för en joggingtur och ett morgondopp och har jag tur står solen så högt när det är dags för frukost att den lyser in i vår lilla frukosthörna. Där är det nästan alltid lä för vinden och solen värmer gott redan tidigt på dagen.

Hösten betyder att jag och solen kommer upp ungefär samtidigt. Bara det kan få mig att tycka om morgonen. Dagen och jag vaknar tillsammans. Gryningsljuset är mäktigt och välkommet. Det finns ett lugn som passar bra för yoga och meditation. Naturen är tystare och liksom mer andäktig nu än för några månader sedan. Gässen hörs på långt håll innan de flyger över taken.

På vintern är dagen mer morgontrött än jag. Mörkret ligger kvar när jag går upp och det är jag som tänder ljus. Levande ljus är ett perfekt ljus i vintermörkret, oavsett tid på dygnet. Det blir ett skonsamt uppvaknande och när solen kommer upp är kaffet redan urdrucket och jag är pigg.

I december får morgnarna en extra mysfaktor med adventsstjärnor och ljusstakar. Det är tur, eftersom det knappt syns något dagsljus vissa dagar. Då är det bra att ha en elljusslinga eller två i trädgården. När juleljusen monteras ner brukar dagsljuset börja återvända (även om orsakssambandet är det omvända).

Jag matar gärna fåglarna under vintern för att få höra dem när våren kommer. Jag njuter av att vakna till fågelsång. Koltrasten börjar sin serenad redan innan solen har hunnit fundera på att gå upp. Ljuset och värmen börjar återvända och väcker även livsandarna. Det behövs inga extra ljuskällor längre och det tar inte lika lång tid att klä på sig.

Varje morgon är en ny möjlighet. Jag mjukstartar gärna och tar god tid på mig. Först snooze, helst flera gånger, sedan en stunds uppvärmning med några push-ups och magövningar och så en morgonsamling för själen. Därefter en tur till badrummet och så en rejäl frukost. Eftersom jag är lite seg på morgnarna är det klokt att ta fram de kläder jag ska ha på mig redan kvällen före. Att bestämma sig på morgonen kan lätt spräcka tidsschemat och sedan är morgonen inte så mysig längre. En skön morgon ger en bra start på dagen. Men, funkade det inte idag får jag en ny chans imorgon.

Lördagsmorgnarna är allra bäst. Hela helgen ligger lång och ledig framför oss. Jag ligger gärna kvar en stund i sängen och njuter av alldeles nyvaken närhet. Och klockan 10 är det Melodikrysset. Det får man inte missa. Förr tyckte jag att de bara frågade efter gamla låtar som ingen hade hört och jag kunde sällan svara på mer än en eller två frågor. Nu kan jag märkligt nog ofta lösa hela krysset. Ja, ja… tantvarning eller ej, det är ett mysigt lördagsnöje till en lång frukost.

Jag har levt hela livet med havet i väster och sett solen sjunka ner i havet om kvällarna. För några veckor sedan befann jag mig i en frukostmatsal med fönster mot havet i öster och såg för första gången solen stiga upp ur havet, stor och alldeles röd. Som en solnedgång fast baklänges. Det var en mäktig start på en härlig dag.

Tack tack

Visst finns det mycket att vara tacksam över. Att vara tacksam får man lära sig tidigt utan att egentligen förstå innebörden. Att känna tacksamhet är delvis något annat. Det finns en poäng i att öva sig i att känna tacksamhet, eftersom det bidrar till en positiv grundinställning och därmed en bättre hälsa.

Som liten fick jag höra att jag skulle vara tacksam över att jag alls fick någon mat, om jag inte tyckte om det som serverades. Eller att jag alls fick några julklappar, när jag inte fick det jag önskade mig. Det var svårt. Redan som liten hade jag ofta stora förväntningar och när de inte uppfylldes var det svårt att inta tacksamhetens perspektiv. Att säga tack när jag fick något, eller tacka för maten innan jag gick från bordet var en självklarhet, oavsett vad jag tyckte om det jag hade fått. Då tyckte jag mest att det var ett spel för gallerierna. Jag kände inte direkt tacksamhet och var inte alltid tacksam innerst inne, men jag visste vad jag förväntades säga.

Jag har fått en annan ödmjukhet med åren. Kanske är det svårigheter och motgångar som ger en djupare känsla av tacksamhet, inifrån och på riktigt. En insikt att utgången kunde ha blivit annorlunda. Skillnaden kan vara en millimeter eller sekund, eller en människas närvaro. Men det handlar också om en inställning. Min attityd gentemot händelser och det jag inte kan förändra. Det finns ofta minst två sidor av saken. Det gäller att välja den mest fördelaktiga vinkeln.

Ibland är tacksamheten dubbelbottnad. Som när min mor dog. Vår relation blev allt svårare med åren och jag våndades för hur jag skulle reagera när hon låg för döden. Jag var inte säker på att jag skulle orka, vilja eller kunna finnas där, så som jag innerst inne ville vara. Hon var obotligt sjuk och tynade sakta bort. Hennes kropp hade i princip slutat att fungera, hon kunde inte svälja och knappast tala men var helt klar i huvudet. Precis det scenario som hon så ofta hade uttryckt sin största fasa inför.

Jag var en av de få som förstod vad hon sa och hon använde därför mig som språkrör och som den som skulle verkställa hennes vilja. Det var en svår period och hon hade höga krav in i det sista. Jag begrep aldrig varför hon bad mig att städa i linneskåpet eller leta upp kläder som hon inte hade använt på länge. Möjligen var det för att hon inte ville att jag skulle gå. Då var jag mest irriterad och frustrerad, men idag är jag tacksam att jag var där.

Jag var med vid hennes samtal med läkaren när hon bestämde sig för att alla mediciner och livsuppehållande insatser skulle sättas ut. Jag var där tillsammans med mina bröder den sista veckan för att hon inte skulle behöva vara ensam. När hennes hjärta äntligen gav upp, efter en hel vecka utan näring och i princip utan vätska, kände jag mer tacksamhet än sorg. Vi var färdiga med varandra.

Tacksamheten över allt jag har och över livet kan ibland kännas överväldigande. Jag läste någonstans att rik är den som äger sådant som inte kan köpas för pengar. Vissa saker går inte att ersätta. Den rikedomen kommer sällan över en natt, det är insikten som plötsligt infinner sig och med den tacksamheten. Jag kan inte säga att jag vet säkert när det hände, men jag vet att jag har blivit mer blödig, känslosam och tacksam sedan jag fick barn (förälder blev jag ju i och för sig över en natt).

Det finns många tillfällen att öva på att känna tacksamhet i vardagen. Som igår. Jag var på en mysig afterwork. På väg hem var det elfel på Centralstationen som gjorde att allt var mörkt och stilla. Efter en halvtimme tändes det ett litet hopp då det fanns ett tåg med elektricitet som skulle gå åt mitt håll. Efter mer än en timme ombord på tåget, utan att ha kommit en meter närmare hemmet, klev jag av igen. Jag hittade en ersättningsbuss. Den var inte full, eftersom nästan ingen visste att den fanns. Jag missade min anslutning till nästa buss med två minuter. Jag var kissnödig utan kontanter (det kostade tio kronor). Jag klev på kvällens sista buss och upptäckte att jag hade glömt att stämpla ut när jag gick av tåget som aldrig lämnade stationen. Nu hade det börjat regna. Jag hade tre kilometer att gå från hållplatsen och regnet tilltog. Klockan var mycket och jag var flera timmar senare än jag hade hoppats. Det var redan långt efter läggdags.
Tacksamhetsövning: jag är mätt och har hunnit nyktra till. Uppförsbacken håller mig varm och nu gör det inget om jag blir blöt. Jag är ju snart hemma. Och jag är glad att jag har vänner att gå ut och ta en öl med.