Lagom klok i mina bästa år

När blir man gammal? Det beror förstås på vem man frågar. Och om man menar sig själv eller någon annan. Och vilka referensramar man har. Föräldrar, lärare och konfirmationsprästen är gamla redan från början (även om de knappt har fyllt 30) och åldras därför inte nämnvärt. En gammal klasskompis däremot, som jag inte har sett sedan vi slutade nian, har ofta åldrats rejält. Själv känner jag mig inte så gammal. Jag har känt mig äldre förut än jag gör idag, åtminstone i sinnet. Nu blir jag förmodligen inte äldre, bara mognare och klokare.

När jag var tonåring tänkte jag ibland på hur extremt gammal jag skulle vara år 2000. Det kändes såå avlägset. År 2000 skulle jag ha levt mer än dubbelt så länge och vara mer än dubbelt så gammal. Som tonåring går det inte att föreställa sig, men jag antog att jag skulle vara tråkigt vuxen och förmodligen mossig då.

Det verkar som om de allra flesta anser att de själva aldrig blir gamla, åtminstone inte i själ och hjärta. Man stannar liksom kvar i sina bästa år. Det känns hoppfullt, tycker jag. När kroppen ofrånkomligen blir rynkig och strejkar på olika sätt, förblir vi ändå spralliga och äventyrliga inuti. Det kan pirra av kärlek, bubbla av glädje och vibrera av nyfikenhet, precis som det alltid har gjort.

Hur gammal man är i sina bästa år kan variera något från person till person, men någonstans mellan 18 och 35 verkar det som om många av oss levde ett relativt obekymrat liv. Åtminstone så som vi minns det. Själv är jag nog runt 25 år i sinnet. Då hade jag en bra balans i livet, där positiva känslor dominerade.

Jag gjorde en gång en högst ovetenskaplig undersökning bland människor i olika åldrar för att försöka utröna när man blir medelålders. Det visade sig att de allra flesta föredrar att se ”medelålders” som någon som är äldre än man själv. Barn i 10-årsåldern tyckte att 25-åringar var medelålders, 25-åringar tyckte att 35-åringar var medelålders, och så vidare. De äldsta av mina intervjupersoner, ett gift par som hade passerat 65-årsdagen med marginal, hade svårast att precisera vid vilken ålder medelåldern inträdde. De kände sig inte gamla, så efter viss tvekan kom de fram till att de nog var medelålders. Gränsen för dem gick ungefär vid 65 år.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Min mentala ålder kan variera från dag till dag, men även över dygnet, och variationen har nästan alltid fysiska orsaker. Jag kan känna mig jämngammal med mina söner och vara förundrad över hur det är möjligt att jag har så vuxna barn. Min minnesbild av hur lätt det var att gå ner i brygga, stå på händer och bita mig i stortån gör att jag ibland fortfarande tror att jag kan…. Jag är som en något klokare och mycket stelare 25-åring, med selektivt minne.

Jag och min sambo har varsin Mazda MX-5, en liten sportbil cabriolet med stor körglädje och frihetskänsla. Inspirerad av oss köpte vår före detta granne en MX-5 när hon hade fyllt 75 år. Hennes man ifrågasatte vänligt hur hon tänkte att hon skulle komma i och ur den med sin dåliga rygg. ”Jag har hela dagen på mig”, svarade hon. Varje gång vi träffas talar hon om hur rolig den är att köra och hur många kommentarer hon får om sin fina bil.

Det finns många beundransvärda människor som har fyllt en massa biologiska år, men inte bryr sig nämnvärt om det. De allra flesta känner nog av åren i kroppen då och då. Det behöver inte betyda att man slutar leva eller ger upp sina drömmar.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.

Tantförberedande kurs

Det är inte så lätt att veta vad som väntar när man blir tant. Vad är normaltantigt egentligen? Det sker en del tämligen oåterkalleliga omvälvningar i livet inom loppet av ganska få år. I andra, liknande sammanhang finns det utbildningar för att få en så smidig övergång som möjligt, exempelvis för blivande föräldrar. Det kanske vore på sin plats med en tantförberedande kurs, för att undvika obehagliga överraskningar för den som närmar sig tantåldern (och för den delen även för nära anhöriga). Det finns definitivt ett antal saker som bör tas upp redan på grundkursen.

Synen

Plötsligt verkar det som om restaurangerna har sämre belysning och texten på menyn är skriven med ynkliga bokstäver. Om du inte antingen får hjälp att läsa vad det står, eller får låna ett par läsglasögon riskerar du att kyparen kommer in med något helt annat än du hade tänkt dig. Det blir också svårare att gissa pris, storlek, tvättråd och andra väsentliga märkningar i butiker, för att inte tala om innehållsdeklarationer. Ingen fara. Du kan antingen se till att förstoringsglas och ficklampa ingår i din standardutrustning, eller skaffa läsglasögon. Köp många billiga och sprid ut dem. Det ökar sannolikheten att du hittar dem när du behöver dem.

En positiv bieffekt är att du blir allt snyggare. Inte enbart på grund av din nya look med brillor på näsan. Du ser helt enkelt inte längre eventuella skavanker, pormaskar, generande hårstrån eller andra obekväma detaljer i spegeln. Dessutom, med sämre syn behöver du inte städa lika ofta. Nu krävs det rejäla dammråttor och större fläckar innan du ser dem.

Håret

Om du brukar tona håret mörkare kan det vara dags att tänka om. Det är en ojämn kamp mot naturlagarna. De vita hårstråna är motståndskraftiga mot färgpigment och redan en vecka efter den senaste toningen har de ofta återfått sin ljusa lyster. Det är nu det är dags att bli blondin. Med en ljus toning blir utväxten mörk och det ser ut som om du är naturligt mörkhårig (som du ju har varit fram tills nyligen). Det positiva är att med fler vita strån blir utväxten allt mindre synlig och du behöver inte färga håret lika ofta. Grått är det nya svarta.

Huden

Det uppstår allt fler veck på olika ställen och det kan ta en bra stund in på förmiddagen innan alla rynkor som uppstått under natten försvinner. Huden blir också mer och mer fläckig. Det kommer prickar och fräknar lite varstans. Det ger ytterligare en dimension till din personliga look. Du blir en naturlig leopardtant och behöver inte lägga pengar på dyra kläder med vilddjursmönster.

Lederna

Det tillkommer en accelerationskoefficient, eller kanske snarare en startsträcka, innan du uppnår full hastighet i vardagen. Särskilt när du kliver ur sängen på morgonen eller när du har suttit stilla en stund. Det händer också att det tar längre tid innan du kommer fram dit du ska, eller att det är mer avstånd kvar när du trodde att du var framme, exempelvis när du har böjt dig ner för att ta på dig skorna. Det kliar allt oftare på ställen som är omöjliga att nå. Man skulle kunna säga att du blir allt mer stabil i kroppen. Se bara till att du inte förlorar kontakten mot underlaget, för om du välter tar det också längre tid att reagera (och komma upp).

Gravitationen

Gravitationen verkar bli allt starkare. Effekten syns ofta på rumpan, brösten och låren, där skinnet samtidigt kan se ut som att det blivit nån storlek för stort. Det gäller att bli bekväm med dessa förändringar. Själv har jag exempelvis kommit på att jag är snyggast när jag ligger ner.

Med denna erfarenhetsbaserade grundkunskap blir det lite lättare att förbereda sig på helt normala tantförändringar. Livet är lika gott, det går bara lite fortare (eller är det kanske jag som blir långsammare).

Jag ska bara….

Om man, som jag, har levt livet till största delen i en prestationsbaserad verklighet är ”jag ska bara…” en väldigt vanlig tanke. Det är så mycket jag tror att ”jag ska”, eller måste. Dessutom tror jag att det är ”bara” nåt snabbt eller litet, vilket ofta visat sig vara helt felbedömt. Till exempel de gånger jag har tänkt att ”jag ska bara” innan jag går ut i det fina vädret. Solen kan hinna både gå i moln och gå ner innan jag är klar.

Om jag har en liten stund över innan det är dags att gå till bussen, eller gå i duschen, eller nåt annat som jag har planerat, är det inte ovanligt att det dyker upp en tanke på vad ”jag ska bara” göra. Numera försöker jag ignorera den tanken. ”Jag ska bara” har slutat med panik tillräckligt många gånger för att jag ska inse att det inte är inte så intelligent att påbörja ett litet projekt i tron att jag ska vara effektiv. Särskilt som jag helst håller på med vad-det-nu-är tills jag är klar. Då kör det garanterat ihop sig och tiden räcker inte alls till i någon ände.

En variant på ”jag ska bara” är ”när jag ändå…”. Jag kan ju passa på att göra fler saker, ”när jag ändå…” Det är inte heller särskilt effektivt. Tvärtom. Jag kan till och med tänka så många ”när jag ändå” att jag helt enkelt skjuter upp eller skiter i alltihop. Det blir för mycket, tar för lång tid, eller är för jobbigt med alla ”när jag ändå”. Så istället för att göra en sak i taget och vara nöjd med det, som det var tänkt från början, får jag ingenting gjort och blir irriterad på mig själv.

Jag övar. Jag har blivit bättre på att ta vara på den lilla stunden som blir över. Ibland kan det till och mer vara mer effektivt i det långa loppet att vara lite ineffektiv i stunden. Motivationen är oftast större om uppgiften är överskådlig, både i tid och omfattning. Hellre litet och lätt än stort och svårt.

Denna insikt har gjort mig mer harmonisk, lite lyckligare och lite effektivare. Allt blir kanske inte gjort nu heller, men jag har blivit bättre på att passa tider.