Föredetting

Jag har ett par skor som närmast kan beskrivas som en korsning mellan trätofflor och sandaler. De är coola och nästan som nya trots att det nog är fem år sedan jag köpte dem. Till en början var de förfärligt obekväma med de stumma bottnarna och det nya lädret som skavde hål på foten. Nu tillhör jag inte typen som ger upp för lite blåsor och sår. Bara lädret mjuknar och foten får lite valkar på rätt ställen blir det bättre, det vet jag. Jag är nämligen uppvuxen med trätofflor. På ”den gamla goda tiden” när jag var barn sprang jag ju i tofflor jämt. De rejäla träbottnarna slets ner och ovanlädret formade sig efter foten innan både trä och läder sprack av utmattning. Nog borde jag fortfarande kunna vänja fötterna?!

Modellen på mina nya skor hette Has beens. Det kan tolkas på lite olika sätt. Som ett försök att hotta upp ordet föredetting genom att benämna det på engelska till exempel. Jag var övertygad att det var helt ute med trätofflor och då passade namnet bra. Tofflor tillhörde förfluten tid. Men nu såldes de dyrt i en trendig butik. Hm. Retro såklart. Lite nostalgi rent av.

Men, Has beens gällde även mina fötter. De var tydligen bättre på att anpassa sig förr. Nu kan jag inte gå några längre sträckor utan att få ont av mina snygga skor och att springa med träsulor är det inte tal om, trots att den här modellen har en rem om hälen. Fast när jag tänker efter var mina fötter inte så tacksamma under den period i livet då tofflor var min ständiga fotbeklädnad. Det var förhårdnader, spruckna hälar, liktornar och inte sällan stukade fotleder Det hade jag nästan glömt. Tiderna förändras och jag vill inte ha tillbaka de fötterna hur snygga mina Has beens än är.

Has beens skulle kunna användas som benämning på en hel rad andra saker i livet som var bra en gång, men inte är riktigt detsamma längre. Som pulkabacken. När jag var barn var den hiskelig, på gränsen till läskig. Nu är jag förvånad att den inte var brantare. Ibland tror jag att en hel natts sömn också faller under kategorin Has beens. En hel natts festande gör det definitivt.

En del vänner blir Has beens. Vi som tidigare hade så mycket gemensamt kan ha svårt att hitta samtalsämnen när vi ses. Det blir längre och längre mellan tillfällena och de där middagarna för att vi ”måste ses” tar slut ganska fort.

Till början kändes som att jag hade förlorat något varje gång det hände. Att upptäcka att vi numera är individer utan något annat gemensamt än det förflutna var lite sorgligt på nåt sätt. Nu släpper jag hellre taget och behåller minnet av hur det var, än att ödsla energi på att leta efter nåt som inte finns. Jag saknar inte mina Has beens vänner längre. Det är mer som ett konstaterande; Det var då och det räcker. Alla som har varit på en återträff av något slag har säkert upplevt den märkliga företeelsen att man kastas tillbaka i tiden till de roller och relationer som gällde en gång. Jag tycker det känns obekvämt.

Det betyder inte att jag vill ha det förflutna ogjort. Alla människor jag har mött och händelser jag har varit med om har format mig till den jag är och det är jag nöjd med. Men jag har inget behov av att göra om det. Jag tycker förstås att jag är likadan som jag alltid har varit. Typ. Åtminstone i mitt huvud. Men när jag ser mig i spegeln, eller letar efter glasögonen eller stapplar ur sängen på morgonen blir jag varse att jag också är en Has beens. Jag är ingen föredetting och inte retro, men vissa saker har försvunnit och ersatts av något annat. Det är lätt att tro att det var bättre förr, men det är inte hela sanningen. Det gäller att komma ihåg hela bilden, med valkar och liktornar och allt.

Tidsperspektiv

En av mina förebilder, Bodil Jönsson, sätter ord på mycket som jag inte visste att jag visste. Till exempel behovet av ställtid. Visst går det rent praktiskt att boka in aktiviteter direkt efter varandra i kalendern, men det är inte smart att göra det. Det tar energi och jag hinner glömma en hel del om jag inte ger mig tid att notera, bearbeta och sortera innan jag ger mig i kast med nästa uppgift. Dessutom är det ohyfsat att inte vara mentalt och fysiskt närvarande samtidigt i ett möte med andra, vilket är svårt om olika åtaganden avlöser varandra utan ställtid. Bodil Jönsson hade en skylt att hänga på sin dörr under ställtiden: ”Professorn tänker”.

Jag verkar behöva ställtid även mellan platser. Jag sätter mig på tåget eller flyget vid en tidpunkt, på en viss geografisk plats och intar min angivna gång- eller fönsterplats under en tidsrymd. När jag kliver av är jag på en ny geografisk plats, ibland till och med med en annan tid än den jag hade vid avresan. Min mentala närvaro stämmer inte med platsen som jag fysiskt befinner mig på när jag kliver av. Jetlag är en slags brist på ställtid. Fast det verkar inte spela så stor roll hur lång resan är. Jag kan bli jetlaggad av en resa inrikes.

När jag träffar en människa kan det krävas ställtid för att känna in den andra personen. Ungefär som djuren gör när de nosar på varandra. Ibland räcker det att nosa på nosen, ibland får man nosa på fler ställen innan det går att bilda sig en uppfattning om var vi har varandra. Människor jag har träffat förut har jag ett mentalt minne av, men det är inte säkert att vi är på samma våglängd nu som senast vi sågs. Det kan krävas kalibrering och ställtid för att hitta den nya frekvensen. Min högkänslighet känner ofta om närvaron fysiskt och mentalt inte är på samma ställe samtidigt. Människor som det går snabbt att hitta frekvensen hos är lätta att umgås med.

Att synka tanke och handling låter enkelt och självklart, men ofta seglar tankarna iväg. Jag övar på att vara fokuserad och närvarande i stunden. Bara att bli medveten om vad det är som rör sig i huvudet, när jag inte tänker på det jag ska göra, är ganska intressant….

Min mat-och-sov-klocka, eller kanske det heter dygnsrytm, verkar vara inställd på att vakna vid sju och somna runt elva. Däremellan mår jag bäst av att äta lite och ofta, men om jag inte planerar tenderar det att bli mycket och sällan. Brist på ställtid stör min inbyggda klocka så att jag glömmer att äta, vaknar ofta eller vaknar okristligt tidigt.

Min biologiska (fertila) klocka har stannat och jag måste säga att jag är nöjd med det. Men leklusten finns kvar.

Min absoluta favorittid är fritiden; tid som inte är planerad. Den har ofta en början och ett slut, men utrymmet mellan dessa båda tidpunkter är tillräckligt stort för att det ska kännas åtminstone lite ”oändligt”, som en möjlighet eller avkoppling. Ju mer ostörd tid, desto skönare känsla. Fredagskvällar är mentalt betydligt skönare än söndagskvällar, även om min söndagsångest numera är nästan obefintlig. Det fåniga är att schemalagda eller planerade saker som jag gör för att jag tycker det är roligt på min fritid kan kännas som att de ”inkräktar”. De rutar in min tid. Styckar upp den i mindre delar som inte är lika flexibla eller lika möjliga att disponera som ett enda stort stycke tid. Det sitter i huvudet och handlar antagligen om att jag behöver öva mer på närvaro.

En annan favorittid är egentiden. Den är nära besläktad med fritiden, men tillbringas alltid på mina egna premisser med en syssla som jag själv har valt och själv styr över. Egentid är inte alltid ensamtid, men det är tidsfördriv alldeles för min egen skull. Det kan vara allt från att äta frukost till att träna eller gå på kurs.

Även om jag inte tycker om att passa tider fyller avtalade tider trots allt en funktion. Att passa tiden är en hederssak (och motsatsen är respektlöst). Det gäller både mötestider, tvättider, arbetstider och tågavgångar.

Somliga är tidsoptimister, andra tycker tiden är lång och ytterligare andra får aldrig tiden att räcka till. Jag har tillhört de sistnämnda men hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att disponera. Händelser som välter vardagen och får tiden att stå still är inget man önskar sig, eller någon annan heller för den delen, men de gör det lättare att se vad som verkligen är viktigt.

Vad är det jag vill kunna berätta med stolthet på ålderns höst att jag har gjort av min tid?  Det är nu jag ska se till att göra det.